http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/316901.
En kort tid in på det nya året och med allt firande bakom oss kan det vara läge att ta upp vilka festkläder vi borde haft på oss. Den verkligt ultimata festklädseln för herrar är givetvis frack eller stor högtidsdräkt som den också kallas.
Fracken började användas under senare delen av 1700-talet i England som en del av den vid den tiden moderna klädseln. Bakgrunden var den så kallade långrocken. Den kluvna skörten och livskurna framsidan på fracken berodde på att den från början användes av ryttare. Den användes även av militär och diplomatkår. Då var frackarna ofta färgglada i bland annat blått och grönt. Först på 1830-talet började de likna vår moderna frack. De senaste 150 åren har den svarta fracken kommit att bli en ren högtidsdräkt. Akademikerna anammade den t ex i samband med doktorspromoveringar. Den röda fracken finns fortfarande som riddräkt och artister av olika slag använder olikfärgade frackar.
En något enklare festdräkt för herrar är smokingen, som stilmässigt ligger mellan kostym och frack. Det anses vara Edvard VII av Storbritannien som introducerade den. Smoking används som aftonklädsel. Vit smokingkavaj får enligt etiketten endast användas sommartid och på varmare breddgrader. Färgad smoking avsedd som artistklädsel finns i alla färger. En smoking fest är ett av få tillfällen då det är olämpligt att bära folkdräkt. Eftersom smoking är ett så utpräglat festplagg anses den på en del håll inte lämplig att använda i kyrkan.
Min första kontakt med frack var vid ”nollningen” när jag påbörjade ingenjörsutbildningen vid ”Högre Tekniska Läroverket” i Norrköping. Skolan hade gamla traditioner. Avgångsklasserna mötte oss nyanlända elever (nollor) iklädda frack, plommonstop, mörka solglasögon, paraply, skägg (om man hade) och cigarr i mungipan. Vi fick därefter under en veckas tid utföra diverse ”uppdrag” – allt från att skura trappan med tandborste framför de frackklädda avgångseleverna till att sjunga för dem. Efter en vecka fylld av prövningar blev vi genom en förbrödrings/-systringsfest upptagna i gemenskapen och fick bära epitetet ”ettor”. Avgångsklassernas frackar kom sedan fram i olika sammanhang, som t ex vid ”Finiskortegen” på våren. (Finis var studentföreningen på skolan, som arrangerade alla jippon.) När jag själv kom till avgångsklassen hade jag inte tillgång till någon äldre släktings frack utan jag använde min fars gamla smoking, som han hade använt när han spelade dansmusik. (Det gick bra med den också).
Min nästa kontakt med fracken var när min fru och jag gifte oss. Då blev det en hyrfrack.
