I museets samlingar finns skolplanscher från Västra skolan i Nyköping. Några av dessa beskriver olika trafikmärken - i detta fall varningsmärken. Planscherna överfördes år 1995 till Skolmuseet i Stockholm, men när det lades ned återfördes planscherna till Sörmlands museum.
De äldsta anordningarna för vägvisning tror man var ”bläckning” av trädstammar längs färdvägarna. Runstenarna anses också haft en funktion som markering av var vägen gick.
Milstolparna var en början till en mer systematisk vägvisning, som tog form i och med drottning Kristinas ”gästgivareordning” år 1649. Vägvisningen utvecklades senare ur detta system.
När biltrafiken utvecklades i början av 1900-talet blev behovet av olika varnings-, förbuds- och upplysningsmärken större. De första varningsskyltarna var hemgjorda med egen text.
Under 1920-talet började man dela in vägnätet i huvudvägar och mindre vägar. År 1944 fastställdes nummerserier för vägarna. Tanken var att vägnumren skulle finnas på skyltarna. Det dröjde ytterligare något årtionde innan det blev så. Man påbjöd också att vägskyltarna skulle ha ett reflekterande material, så att de var lätta att se i mörker.
I 1951 års vägmärkeskungörelse fogades ytterligare en del vägmärken till samlingarna och man införde symboler som fortfarande finns kvar i våra vägmärken.
De svenska vägmärkena har ändrat färg några gånger genom åren. Från början var alla ”anvisnings- och lokaliseringsmärken” gula med svart text. Vid slutet av 1950-talet började man införa en ny färgskala, som innebar att text och symboler skulle vara vita och bakgrunden mörkt blå. Undantaget var skylten för ”enskild väg” med sin gula färg och röda bård. I slutet av 1970-talet bestämdes att motorvägsskyltarna istället skulle ha en grön bakgrund, eftersom det var vanligast i övriga Europa. Under 1980-talet bytte man successivt ut alla vägvisare, men det tog ända till slutet av 1990-talet och fortfarande finns de äldre mörkblå skyltarna kvar på en del små vägar.
Ett sent tillskott i vägmärkesfloran är skyltar med ”varning för grodor”. De kom till för att ge en hjälpande hand åt grodorna som skulle passera vägen. Grodorna hade minskat oroväckande snabbt och detta var ett sätt att försöka stoppa minskningen. ”Grodskyltarna” blev så populära att de knappt hann sättas upp förrän de stals. ”Här är det hopplöst att vara groda ” skrev Aftonbladet i en rubrik.
