Att välja en favorit i museets samlingar är inte lätt. Det finns många saker jag skulle benämna som favoriter. Jag valde efter moget övervägande en gammal träsvarv. Det som är spännande med detta föremål är att moderna träsvarvar inte skiljer sig rent principiellt från detta gamla exemplar. Svarven på bilden kommer enligt dokumentationen från ett snickeri vid Strömgatan i Nyköping och är märkt ”437”.
Redan på medeltiden fanns det träsvarvar – så kallade stångsvarvar. De bestod av en elastisk gren av björk eller gran, som hade ett ”snöre” spänt som en pilbåge. Snöret lindades om svarvämnet och på så vis kunde man rotera ämnet fram och åter med ena handen. Bearbetningen skedde med hjälp av slipade järn som man höll i den andra handen.
För att kunna svarva effektivt utan uppehåll behövde träämnet rotera åt samma håll hela tiden och därför ersattes stångsvarven av trampsvarven. Det gav dessutom möjligheten att hålla skärverktyget med båda händerna. Principen för drivningen är densamma som på en trampdriven spinnrock. Efter en del ”utveckling” dröjde det ända till slutet av 1800-talet innan trampsvarven blev vanligt förekommande. Träsvarven på bilden är en trampsvarv. Tyvärr framgår inte åldern av dokumentationen.
På vår tids träsvarvar har trampan ersatts av en elmotor – eventuellt med en växel för olika svarvhastighet. Man fäster träämnet mot en drivdubb eller med hjälp av backar. Sedan sker svarvningen med hjälp av olika svarvstål. Inledningsvis måste träämnet jämnas till, vilket ofta sker med någon typ av ”skrubbskölp”. Vid träsvarvning används många speciella svarvstål som ”skrapjärn”, ”ringstål” eller ”kulstål” för att passa i olika sammanhang.
I grunden har inte träsvarvningen förändrats väsentligt sedan medeltiden. Drivningen har utvecklats till elmotordrift och det finns en större mängd specialanpassade svarvstål, men grundprincipen är fortfarande densamma.
