Vår konsumtion av kläder har rusat iväg sedan mitten av femtiotalet. Det var väl ungefär då som vårt samhälle hade kommit ikapp efter kriget och man började köpa saker igen. Fortfarande var det väldigt viktigt att spara, spara och åter spara pengar för framtida inköp. T ex gick stora pengar till att köpa första bilen. Vi sydde gärna våra kläder själva och i vårt lilla samhälle fanns en ”sybehörsaffär” där Nanny huserade. Vi skolbarn fick köpa tyg och sy i skolan. Det var nog de roligaste ämnet vi hade.
Min garderob innehöll alltså mest hemsytt. Under Uppfinning-stofferingsmaskin har jag skrivit lite om det förut. Vi tre hemma, far, mor och jag hade gemensam garderob. Det fanns ytterligare en garderob och det var i farstun där man hängde av sig arbetskläderna, de luktade ofta ”lagård”. Men i den stora sovrumsgarderoben hängde mammas fina klänningar och blusar, kanske hade hon skaffat ett par vita sommar-byxor också. En långklänning hade hon också, vacker men användes nog bara en gång, på ett bröllop.
Pappa hade en begravningskostym eller högtidskostym kan man kalla den, men den var sällan framme, svart och dyster som den var. Till den bars vit skjorta och svart sorgband, vilket alla vuxna hade då någon dött. Sorgbandet bars också på andra kläder långt efter dödsfallet. Jeanstyg hade inte introducerats i vuxengarderoben. Det finaste man hade var ofta kläder av konstmaterial, nymodigt!
I min garderob fanns bl a en brudnäbbsklänning som var fantasiskt vacker. Puffärmar, rynkad kjol och stor rosett på ryggen. Två gånger hade jag fått vara brudnäbb, till min moster och till min pappas kusin. Kusinen, nu 87 år, träffar jag fortfarande på stan och då presenterar hon mig som sin brudnäbb för sina vänner, jag som är 69 år. Jag hade också klänning med bolero, mjuka långbyxor, kappa och en jacka. En byrå fanns i sovrummet och där hade vi varsin låda med underkläder, jumprar och strumpor.
Nu till den vackra gröna klänningen som är på bilden. Den är i grönt siden med långa sydda band fastsatta vid axlarna och knutna till slips. Klänningen får extra vidd av de isydda blanka och matta kilarna nedtill. En liten jacka hör till. Den är från 1930 och hör till samlingen Familjen Ahlstrand. Zarah Leander klädde sig i liknande klänningar och var en fantastisk primadonna. Under 50- och 60-talet var föreningen Gammaldansens Vänner mycket livaktiga i Stigtomta och ordnade teaterstycken och soaréer. Pappa uppträdde som Zarah med en grön sidenklänning och sjöng ”vill ni se en stjärna...” med stor inlevelse. Vi hade sytt den smala sidenklänningen och stoppat upp honom både här och där. Succé.
Vi ungar fick vara med och lära oss dansa både gamla och moderna danser. ”Lärarna” var gamla farbröder som ofta dansat sig svettiga och jag minns hur man fick hålla sin hand på den våta nylonskjortan. Men dansa lärde vi oss. Jag gick bet på sprätt-mazurka, där man svänger baklänges i ett visst steg, svårt och näst intill omöjligt.
