Gammalt får ge vika för nytt. Tidigare hamnade uttjänta saker som sopor på avskrädeshögar. Men inte riktigt allt. Sängen på bilden med trästomme till gavlar och långsidor och flätad korgbotten finns i museets samling. Kanske är den från 1700-talet. Sovmöbeln kan i mitt tycke rentav ses som en klenod - faktum är att jag föll för den direkt. I min sommarstuga från 1800-talet skulle den platsa!
Kasserade saker av trä kan eldas upp. Annat är det med metallskrot, glas och liknande. Förr hamnade sådant på soptippar eller i havet. I mitten av 1960-talet förpassade jag två gamla militärsängar till soptippen i Runtuna. I mitt jobb som tillsyningsman på Stora Karlsö sommaren 1966 ingick att elda skräp på stranden och att dumpa det icke brännbara avfallet i havet. Det var så man blev av med allsköns bråte. Gårdar på landsbygden hade inte sällan en egen avstjälpningsplats.
Det går inte längre för sig att slänga kylskåp och radioapparater på soptippar. Nu är det sopsortering och återvinning som gäller. Naturresurserna är begränsade och det är viktigt att tillvarata avfallet för återvinning av råmaterial. Men konsumtion och avfallsmängd ökar likväl och åtföljande miljöproblem närmar sig gränser för vad vår jord tål. Jag försöker numera att begränsa mitt resursslöseri. Den gamla sängen hade nog varit tillfyllest än!
Men nu krävs det betydligt mer av det globala samhället. Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria vid KTH, pekar samtidigt på den orättvisa som råder mellan olika områden. De fattiga har fått lämna ifrån sig olja, kol och metaller. Tillbaka får de den rika världens växthusgaser och avfall. Sörlin anser vidare att vår växande rikedom används oklokt. I december är det dags för globalt klimatmöte i Paris. Går det att åstadkomma en omställning till resurssnålare levnadsmönster och ökad rättvisa? Mer sopor vill vi inte ha!
