Att vara uppklädd kan ofta kännas bra, dock inte varje gång. Nu för tiden händer det väl mera sällan att finkläderna dras på men i yngre dar hände det då och då. Första gången det hände mig var dock förknippad med stor sorg och bedrövelse. När jag 1949 gick i sjätte klass i folkskolan – således 12 år gammal– råkade en skolkamrat ut för akut dödlig sjukdom och avled. Jag minns att vår folkskollärare ordnade en mycket fin minnesstund för oss i klassen. Han hade skrivit ett fint tal om sorg och saknad och klasskamraterna var mycket gripna. Det talet har jag bevarat. Det blev bestämt att vi skolpojkar skulle bära kistan till graven iklädda svarta byxor och vit skjorta. Att vara uppklädd vid det tillfället var sorgligt och smärtsamt.
Att klä upp sig inför konfirmationen var väl inte heller så roligt. På den tiden höll ju prästen förhör med konfirmanderna i kyrkan för att få bevis för deras andliga kunskaper. Det var väldigt nervöst. Visserligen var prästen mycket välvillig men att höja rösten i kyrkan det var jobbigt. Ännu värre var det väl inför uppklädningen till studentexamen. Vi var tretton stycken abiturienter i den första klassen som gick ut från det nybyggda Mörby läroverk norr om Stockholm. Man var tilldelad fyra ämnen för den muntliga tentamen och allt skulle klaffa. Risken var annars att man fick gå ut bakvägen från skolan om man blev kuggad. Men allt gick bra och jag har fortfarande kontakt med mina studentkamrater.
Att klä upp sig inför Ingegerds och mitt bröllop var enbart positivt och trevligt. Det var lång klänning och frack och många bröllopsgäster i Åsele kyrka i södra Lappland. Efteråt var en festlig middag anordnad i Ingegerds föräldrahem och sedan dans i ”Bröggstugen”! Sammantaget kan man väl säga att det där med att klä upp sig i fina kläder det har bara blivit bättre och bättre.
Föremålet till den här bloggen är en tredelad kostym i kläde som använts av en man vid namn Hilmer Törnblom och skänkt till museet av Valborg Wahlman, Åkers Styckebruk.
