Vi nutida pensionärer har gjort en ofantlig resa vad gäller nyheters spridning över världen. Med bland de första minnen jag har beträffande nyheter så var det under andra världskriget under tidigt 1940-tal. Radion sände nyheter från TT (Tidningarnas Telegrambyrå) några gånger per dag. Här rapporterades om alla de gräsligheter som pågick i Europa och då gällde det för en liten pilt att vara tyst. Gunåde den som sa något under en nyhetssändning! Då blev det bannor.
Radion har således varit min följeslagare under alla år sedan jag var liten. Här på torpet går radions P1 mest hela dagarna och nyheterna sprids ju numera med blixtens hastighet. Ibland känns det som man får lite för mycket nyheter. Mest är det ju vad man kan kalla för ”dåliga” nyheter. Huvuddelen av nyhetsflödet handlar ju om olyckor, krig, brottslighet och orättvisor. ”Goda” nyheter – sådant som man kan glädjas åt - hör av någon anledning till undantagen.
En av de bättre nyheterna som man verkligen kan glädja sig åt läste jag idag den 1 april i Södermanlands Nyheter under rubriken ”Mobilen avslöjar fortkörarna”. Polisen kommer inom kort att ta en utrustning i bruk som gör det möjligt att spåra mobiler med GPS-teknik. Därmed har fartkamerorna snart spelat ut sin roll. Enkelt uttryckt kan polisen hacka sig in i samtliga påslagna mobiltelefoner inom ett område på cirka tio kilometer. På bildskärmen kan man då, i realtid och med exakt hastighet, läsa av hur snabbt mobilerna rör sig på vägen. Sedan är det bara för polisen att skriva ut böteslapparna!
Min gamle folkskollärare, Athur Barkendahl, var nog en duktig och försigkommen lärare. Flera gånger under min skoltid under sent 1940-tal tog han med oss skolbarn på bussen till Nyköping där vi besökte det gamla badhuset, glödlampsfabriken, m fl. Särskilt minns jag när vi fick en visning av Södermanlands Nyheters redaktion och tidningstryckeri. Där satt män med pincett i hand och plockade löstagbara metalltyper från en så kallad kast och plockade ihop dem i en så kallad sätthake. Huvudsakligen var det rubriker som sattes på detta sätt. Brödtexten tror jag sattes med någon form av maskin. Ordet brödtext härrör förresten från den tid då typografer satte texten för hand med blytyper. De fick betalt efter hur många millimeter brödtext de hade satt; det var denna text (inte rubriker eller annat) som lät dem tjäna ihop pengar för brödfödan.
Det föremål från museets samlingar som illustrerar bloggen är typer i ett så kallat typskåp som är skänkt av Stig Wärmling i Gnesta.
