Drätselkammaren i Nyköping fick under 1959 ett ovanligt ärende - en ansökan från Biologiska föreningen om medel till inköp av kanadagäss för inplantering i slottsdammen. Ansökan beviljades under viss munterhet men utan prutande. Drivande i föreningen var hamnkapten Eric Åberg och genom hans försorg köptes fyra gässlingar. När Åberg den 27 juni pytsade ut gässlingarna på vallen rusade en av dem direkt ut i dammen och det höll på att ta en ände med förskräckelse. Åberg citeras: änderna som fanns i vattnet greps av panik vid åsynen av främlingen och varningsskriken korsade dammens fridfulla yta. En gräsandhona angrep den villrådiga lilla gåsen som en furie, som om det gällde livet. Hon bet och bankade gåsungen och det var otäckt att stå på land och se denna misshandel. Den stackars ungen dök och gömde sig sedan i vegetation. När de övriga tre gässlingarna också kom i vattnet tog den ilskna gräsandhonan sina egna ungar och knallade över till ån.
Kanadagässen blev Nyköpingsbornas gunstlingar och matades flitigt. De blev nästan tama. Grågåsen var vid den här tiden nästan helt borta från landskapet och förhoppningen var att kanadagåsen skulle kunna fylla tomrummet. Efter några år var det uppenbart att så skedde – beståndet fylldes på genom utsättningar på andra håll. Något par häckade i många år i dammen och gässen samlades på vallarna för sommarbete. I takt med att flockarna blev större avtog gässens popularitet hos folket – det blev helt enkelt för mycket gåsbajs på gräsmattorna.
Nu har de vitkindade gässen övertagit scenen och varje år förekommer insändare i vilka personer ondgör sig över gässens närvaro. Kommunen tvingas numera att skyddsjaga ett antal fåglar i syfte att skrämma bort dem. Det kan tydligen bli för mycket av det goda.
