När vi vid senaste seniorbloggmötet bestämde temat Hantverk tänkte jag genast på skomakeri. Jag har i flera olika sammanhang kommit i kontakt med det yrket. Som föremål till bloggen valde jag en skoklämma i museets samlingar. Den tillhör Strängnässamlingen och är inköpt av Gustav Andersson i Strängnäs. Jag har i mina samlingar en likadan skoklämma och den använde min farfar när han i slutet på 1940-talet reparerade hästselar. Den här klämman används för att hålla samman läderstycken som man vill sy ihop med hjälp av bäcktråd. Bäcktråden var speciell. En 60 -70 cm lång svart becktråd var i ena änden skarvad med ett tagelstrå. Med hjälp av en syl gjordes hål i de fastklämda läderbitarna och sedan användes tagelstrået som ersättning för en nål. Farfar visste hur de skulle gå till.
Mina kontakter med skomakaryrket börjar i torpet där jag bor. Här bodde i slutet av 1800-talet en skomakare som kallades ”Österlunds-gubben”. Han var morfar till min ingifta farbror Algot. Huset där skomakarverkstaden var inrymd finns fortfarande kvar. En annan skomakare som jag minns från min barndom bodde ett par kilometer bort på andra sidan byn. Han var något invalidiserad för när han gick till fots fick han inte isär knäna så han rörde sig långsamt med knäna sammanpressade. Förutom att laga skor kunde han också klippa hår. Det var en pina att gå till ”Kalle skomakare” och få håret friserat. Han hade en mekanisk hårklippningsapparat, en sån där enhandsmanövrerad sak som man klämmer på så att klippdonen rör sig mot varandra. Men gubben drog apparaten över mitt huvud fortare än han förmådde röra donen så han luggades fruktansvärt. Han slet bort mer hår än han klippte.
Men värsta kontakten med skomakeriet var nog när jag spelade amatörteater i Björnlunda Hembygdsgård i bygdespelet om dalkullemordet här i socknen år 1856. Det handlar om en skomakare Brunfeldt som bodde med fru och barn i Tibble sågstuga, ”Trindtorpstugan”, och där var det förfärligt fattigt. En vandrande dalkulla från Yttermalung, 16 år gammal, kom för att sälja sina varor till skomakarfamiljen. I sitt desperata armod slog skomakaren ihjäl kullan, tog hennes pengar och gömde henne bakom stugan. Rånmordet blev snart uppdagat och skomakaren dömdes efter två år till döden genom halshuggning på den så kallade ”Axalaheden”. Jag har varit med i det här spelet två gånger. Vid det första tillfället spelade jag skomakare och mördare med vid det andra tillfället hade jag avanserat till skarprättare.
