Foto: Okänd. Från Björnlundas hembygdsförening
Åren 1913 till 1914 byggdes en cirka fyra kilometer lång järnväg mellan sjöarna Likstammen och Båven i Björnlunda. Skogsbolaget Backa Hosjö, sedermera Holmens Bruk, hade inköpt stora skogsområden kring Likstammen och det avverkade timret skulle fraktas till sågen i Sparreholm, en sträcka på cirka fyra mil. Timret kördes vintertid med hästar och kälkar från avverkningsplatser kring sjön till en sjöbaserad lastplats i den så kallade Axalaviken som benämndes ”Spelet”. Där fanns en uppfordringsanläggning för timret och den drevs av en råoljemotor som sköttes av ”Anton i Udden”. Timret lastades där på järnvägsvagnarna som drogs av ett litet ånglok som hette ”Putte”. Avlastning skedde sedan vid ”Klippan” vid Båvens strand varefter timret bogserades i buntar till Sparreholm.
Järnvägen var i drift under åren 1914 till 1948 då de förbättrade landsvägstransporterna gjorde verksamheten olönsam. Jag har personligen många minnen från den här verksamheten. Från skolgården vid Sofieborgs skola där jag gick kunde man se när timmertåget passerade i skogskanten vid Kullbergets fot. Vid korsningen med landsvägen, numera väg 223, hade vakten Herman från Gillberga en liten träkur där han bevakade vägtrafiken så ingen olycka skulle hända vid tågpassagerna. På lediga stunder klöv han tändved till ångloket som normalt eldades med stenkol.
Timmertransporten varade under cirka fyra månader per år och resten av året var personalen sysselsatt på annat håll med skogs- och flottningsarbete. ”Spelet” blev för oss skolgrabbar en spännande lekplats under den tid då timmertransporterna var vilande. Att ”åka tralla” var kul. Järnvägsvagnarna hade en fyrhjulig så kallad tralla i vardera änden på ett järnskak. Vi lyfte av skaket på en vagn och kopplade loss en tralla. Sedan drog vi iväg trallan på rälsen och åkte på den. Det blev ganska god fart i utförbackarna och för att kunna bromsa satte vi en lagom grov bromspinne mot järnhjulen på ett lämpligt ställe och när man drog i pinnen så bromsades trallan. Det fanns också trallor med inbyggd broms och om vi fick loss en sådan så blev bromspinnen obehövlig. Men det gällde att vara försiktig. Det fanns en bonde i byn som hade till uppgift att bevaka Spelet när det inte var i drift. Fick vi syn på honom fick vi snabbt ta till ”kuten”. Som tur var så var han lite halt så vi hade inga svårigheter att springa ifrån honom.
Vad jag kan minnas så var det ingen skolgrabb som gjorde sig illa i samband med dessa ”lekar”. Så här efteråt inser jag ju att riskerna var betydande. Skaken på järnvägsvagnarna måste ha vägt väldigt mycket. Här kan man nog tala om änglavakt.
