En av Egons favoriter är Bo Tolanders inlägg från 24 november 2009.
Tack och lov att Josefine begränsade våra valmöjligheter till inlägg som skrivits under 2009. Att välja bland de mer än 1000 inlägg som skrivits under åren hade gjort det till ett Sisyfos jobb. Sisyfos rullade sin sten uppför backen och när stenen kommit till toppen rullade den ner igen. Att välja bland alla inläggen hade varit en omöjlighet. Det inlägg som jag har valt är Bo Tolanders; Kontor: ”Vass eller vässad penna”. Bosse gör där klart på skillnaden mellan vass och vässad penna. Dessutom att ett pennskaft kan vara något annat än den manick som läraren i första klass i småskolan använde till ge pennstumpar ett längre liv.
/Egon Toft
Det är långtifrån säkert att den skribent som anses ha en vass penna äger en pennvässare. Journalistiska ikoner som chefredaktören Herbert Tingsten, reportern Marianne Höök och kåsören Red Top knackade ner sina alster på skrivmaskin eller formulerade meningarna med reservoarpennans hjälp. Medan dagens motsvarigheter vässar argumenten i datorns internminne.
Nej, med pennvässare spetsar man en blyertspenna av exempelvis märket Faber Castell för att smidigt kunna anteckna lösningen av diverse uppgifter eller skissa en teckning. Det första patentet för denna uppfinning söktes 1828. Vi pensionärer minns från skolan våra pennskrin med åtföljande pennvässare. Framme vid katedern satt en fast pennvässare. En sådan fanns även på alla kontor, och dess behållare behövde ofta tömmas som en följd av flitig användning.
Man skulle kunna tro att behovet av pennvässare avtagit kraftig alltsedan kulspetspennan gjorde sitt intåg under 1950-talet. Men en dagsaktuell sökning av ordet pennvässare på Google ger över 25 000 träffar! Utbudet är enormt och fantasin flödar hos dem som formgivit nutidens pennvässare. Det finns till och med sådana som är knutna till datorns USB-minne. Vår barndoms lilla vässande jordglob, som skruvades isär, finns dock kvar fortfarande.
Uppenbarligen nyttjas alltså blyertspennor alltjämt i hög grad på såväl kontor (inte bara arkitektdito), som i skolor vid sidan av datorerna. Men den finess som utmärker Föremålsarkivets amerikanska ”Giant Automatic Sharpener” från 1950 har jag faktiskt aldrig sett tidigare: En svängbar liten metallskiva med hål i olika storlekar, anpassade till pennor av varierande tjocklek.
För övrigt hade tidigare decenniers ”vassa pennor” konkurrens av så kallade ”pennskaft”, av vilka författarinnan Elin Wägner var det mest kända. Jag undrar om 2000-talets ungdom har en aning om vad detta ord betyder, i överförd eller direkt bemärkelse.
Bosse Tolander