Vad kan man ha en mjölkkylare till nuförtiden? Jo till att ha stearin i när man stöper ljus. Den här cylindern är tillverkad vid Wedholms fabrik i Nyköping. Den rymmer 15 liter och har en diameter av 21 cm. Wedholms grundades 1879 av C A Wedholm och den här kylaren är från 1979. Vid Wedholms har tillverkats mycket som har med lantbruket att göra. Allt från mjölkflaskor till nutidens stora mjölktankar.
Då man före elektricitetens införande hade mjölk som skulle kylas ner fick man hälla den i en cylinder, kanske en sådan som på bilden. Cylindern ställdes sen i ett stort kar med kallt vatten eller i en källa. Det var viktigt att kyla mjölken så fort som möjligt.
Mina föräldrar hade en sorts rörspiral som vattnet rann igenom, spiralen träddes ner i mjölkflaskorna och kylde mjölken genom att det hela tiden pumpades in kallt vatten genom spiralen. Vattnet togs upp ur en källa vi hade och transporterades i ledning till ladugården med hjälp av en motor, vi kallade motorn för hyrdofor. Det var alltså efter att elektriciteten kommit till gården. Vi hade ett särskilt mjölkrum där pappa byggt en murad bassäng där flaskorna kyldes utifrån också. Ibland slog åskan ned, och ofta sökte den sig då till hydroforkällaren. Då blev vi utan vatten till det var lagat igen.
Åter till julstöket. Mjölkkylaren hade en utmärkt form för att ha smält stearin i. Cylindern ställdes då i varmt vatten i en stor kittel. Kitteln kunde man ha på en flyttbar kokplatta på golvet och på det viset hålla vattentemperaturen lagom varm. Stearinet skulle inte vara för kallt och inte för varmt när man stöpte ljus. Hade man för kallt så fastnade för mycket ljusmassa och det kunde bli knöligt och blåsigt, hade man för varmt så rann stearinet av och ljusen blev aldrig tjockare. Ljusstöpningen var ett familjenöje med barn och barnbarn på gården. Tidningar lades ut på golvet så att dropparna inte skulle förstöra korkmattan. Stearin är flyktigt så att efter detta arbete fanns ändå vissa halkiga ytor på golvet, väldigt roliga att åka kana på i strumplästen. Vi barn fick inte springa och glänta på dörrarna då det kunde bli dragit över ljusen och då blev de krokiga.
Ibland hade man istället gemensam ljusstöpning med grannarna. Då var det lite fest efteråt också. Karlarna satt i stora rummet och spelade kort eller pratade om sommarens arbeten, medan stöpningen pågick. Ibland fick de den stora ynnesten att komma ut i köket och doppa ljusen en gång eller så. Jag minns inte att vi gjorde några avancerade ljus, bara vanliga raka. Vi sparade också ljusstumpar från år till år att fylla på med i ljusmassan.
I gångna tider har jag läst att det var talg i ljusen. De första luciorna fick rekvireras från pigorna på gården, då det inte var så trevligt med talg i håret, det var alltså inte så populärt att bli vald till lucia.
