Tema Talesätt: "Om inte om hade varit…"

November 19, 2010, 9:00 pm

≫ Next: Tema Talesätt: "Små smulor är också bröd"

≪ Previous: Tema Talesätt: "Friskt vågat, hälften vunnet"

$

0

0

…så hade kärringen skjutit björn med eldgaffeln. I praktiken helt omöjligt av flera skäl. En kvinna fick inte gå på jakt i det gamla bondesamhället. Den sysslan var ett manligt privilegium, också i Sörmland dit uttrycket hör. Dessutom kan ingen få iväg en kula ur ett enkelt redskap, inte heller ur kvastskaft och högafflar som var vanliga vapen i andra landskap.

  Om inte om hade varit är en ganska elak kommentar just för att allt är så befängt. Någon försöker urskuldra ett tillkortakommande eller ventilera en händelse och lyssnaren säger något som i klartext betyder Prata inte strunt, det som hänt har hänt och gjort är gjort!

  Många ordspråk är mer än tusen år men talesättet Om inte om hade varit finns först i latinläroböcker från 1600-1700-talen. Sörmländske Gustaf Eriksson, 1820-94, kallade dem för skämtsamma replikskiften. Förutom torpare var han amatörfolklivsforskare i Härads socken mellan Eskilstuna och Strängnäs. Hans främsta insats var att nedteckna folklivet i Åkers och Rekarne härader.

  Tillbaka till kärringen… om hon mot förmodan skulle skjuta en björn hade hon säkert inte siktat på den här, sydd i plysch och skinn av Anne-Marie Dahl, elev vid flickskolan i Nyköping under mitten av 60-talet.

---

Tema Talesätt: "Små smulor är också bröd"

November 20, 2010, 9:00 pm

≫ Next: Till bords: "När bordet är avdukat kan det användas till annat"

≪ Previous: Tema Talesätt: "Om inte om hade varit…"

$

0

0

     Bröd är och har varit viktig basföda i stora delar av världen. Brödet har också givits starka religiösa symboliska värden exempelvis ”Vårt dagliga bröd…” eller vårt aktuella ordspråk ”Små smulor är också bröd”. Bröd har vi människor framställt i 1000-tals år, alltsedan man började odla spannmål i Mesopotamien (Irak).

     Till att börja med användes spannmålen till att laga gröt, eller också rostade man kornen och åt dem hela. Man tror att det första brödet skapades genom att man rostade gröt. 2500 år f. Kr. uppfanns bakugnen i Egypten och då kunde man framställa det första brödet som var syrat, poröst och med skorpa. Säden maldes i handkvarnar.

     Under antiken åt grekerna bröd lagat på korn. Från Grekland spreds brödet till romarna, som främsta använde speltvete, besläktat med dinkelvete. I fornnordisk tid bakade man ojäst bröd av korn. Det maldes för hand och bakades direkt på en stenhäll. Brödet var mjukt och skulle ätas direkt. Kristendomens munkar ändrade brödvanorna. Bakugn infördes och därmed det jästa, gräddade brödet.

     I södra Sverige bakades mjuka, jästa rågbröd. Man använde surdeg eller jäst från öl. I mellersta Sverige bakade man främst bröd som kunde sparas (förrådsbröd).  Brödkakorna fick hål i mitten, torkades, och hängdes upp på stänger under takåsen och blev knäckebröd. I norr fortsatte man med det traditionella tunnbrödet av korn. Rågen kom först på 1600-talet. Vid förtäringen ”soppades” bröd i varm eller kall vätska. Detta sker fortfarande. I Lappland kallas tunnbröd uppblött i mjölk med hjortronsylt till för ”bryta”.

    Knäckebrödet imponerade inte på skåningarna. Ett ordspråk från Småland berättar följande. ”Inte är det gott och inte mättar det, men det är bra som tidsfördriv, sa skåningen om knäckebrödet”. Förr i tiden var det viktigt att man kunde lagra brödet under lång tid. Det nordiska hårda brödet och tunnbrödet är typiska förrådsbröd som genom sin låga vattenhalt går att förvara mycket länge.

    För egen del har jag provat på att baka tunnbröd på äkta norrländskt vis med kruskavel och brödspade (på västerbottniska ”bakefjäl”) i en vedeldad stor ugn. Min fru och jag har fått diplom för detta av min unga trevliga svägerska.

Sture Larsson

Till bords: "När bordet är avdukat kan det användas till annat"

November 22, 2010, 12:13 am

≫ Next: Till bords: "Vem var M?"

≪ Previous: Tema Talesätt: "Små smulor är också bröd"

$

0

0

Gubben Noak var nog den förste bordläggaren i myt och historia. Förutom bordläggning skapade han även en del uttryck som inte har förlorat sin betydelse under tidens gång. När han sa ”alle man ombord” gick inte bara hans familj ombord utan även alla djur. En del kunde han väl ha lämnat kvar som iglar, fästingar, mygg och getingar.

Jag vet inte vad som hände när han skrek ”man över bord”. De hade kanske provsmakat på vinet och någon hade slocknat. Om det var så borde det ju ha hetat ”man under bord” för det är ju där man hamnar om man provsmakar för mycket.

På ett avdukat bord kan man spela Couronne. Denna variant av bordsbiljard är ett gammalt hedervärt spel som kan spelas efter en middag och även vid andra tillfällen. Redan de gamla indierna spelade detta spel, men kallade det då för Carrom. Om de gamla grekerna spelade Carromianea vet jag inte, men troligtvis var det inte så.

Spelet går till så att man skall stöta ner ringar i koppen diagonalt mot där man sitter. De gamla indierna hade ingen kö att stöta med utan sköt med fingrarna och det var inte ringar utan det var massiva brickor. Resultat av detta var inte enbart ringar i koppen utan även blå naglar.

Spelet finns kvar men inte i form av en masonitskiva med fyra koppar i hörnen. Nej, nu spelas det på nätet, ingen kö, inga ringar och inte kan man höra motståndarnas stön. För den intresserade så kan man gå in på Shockplay. Där finns det tävlingar, både VM och EM. Håll kulturen levande – spela Couronne.

Till bords: "Vem var M?"

November 23, 2010, 12:06 am

≫ Next: Till bords: "Bordsskivor"

≪ Previous: Till bords: "När bordet är avdukat kan det användas till annat"

$

0

0

Hösten är en härlig tid för att umgås med sina vänner och då äta och dricka gott. Kungaparet ingår inte i den närmare vänkretsen därför är det inte aktuellt att bjuda dem på middag. I varje fall inte till en galamiddag. Det förefaller att vara en komplicerad historia i varje fall dukningen.

Det räcker inte med att duka fram tallrik, glas och bestick. Vid kungens och drottningens kuvert skall det ligga en extra vit duk som bryts i hörnen. Kungaparets servetter skall vara brutna som en krona. Det måste ta timmar att åstadkomma dessa underliga skapelser. Men dukningen är inte klar med detta. Vid kungens kuvert skall också finnas en äggkopp, en märgsked och ett eget saltkar – allt i guld.

När TV visar bilder från galamiddagar zoomar man med förtjusning in dessa detaljer.

Seden med äggkoppen härstammar från Jean Baptiste Bernadottes (Karl XIV Johans) tid. Han hade svårt att uppskatta den svenska maten. Om han inte gillade det som serverades skulle han kunna stilla hungern med ett ägg.  Vår kungs äggkopp visas alltid tom så han accepterar tydligen den mat som serveras. Det är kanske så att han haft ett finger med i kastrullerna.

Vid Raspen finns denna underbart vackra äggkopp som förde tanken till högreståndsmåltider. Den är av kolmårdsmarmor och har monogrammet M B plus en krona (grevekrona?) i guld. Tidigare ägare har varit Vilhelmina Bonde på Claestorp. Men vem var M?

Till bords: "Bordsskivor"

November 23, 2010, 9:00 pm

≫ Next: Till bords: "Bordsvana"

≪ Previous: Till bords: "Vem var M?"

$

0

0

Utropet ”till bords” orsakar för mången hungrig som åhör det, en reaktion liknande den hos Pavlovs hund. Snålvattnet rinner till! Vederbörande gnuggar händerna och han – om det är en i umgängesetiketten väl förtrogen man – söker kontakt med sin bordsdam, bjuder högerarm och de båda beger sig ”till bords”.

Nu kan det inte bli så värst många som kan placeras runt bildens ”fällbord/tebord”. Kanske två par som skall inta de nya ”inne-drycken” som vid bordets tillkomst var te! Det är 1700-tal och i övergången mellan senbarock och rokoko var det många skickliga målare som fick dekorera bordsskivorna på fällborden.

De vändes ut mot rummet i nedfällt skick och besökare kunde beundra någon idyllisk figurscen eller som här en mytologisk scen där rättvisans gudinna – Justitia – är centralmotiv.

Med de halvnakna figurerna, bibeltexter med mera som avbildas på bordsskivan vete katten om te-konversationen tog någon vidare fart. Eller också blev det tvärtom för man kan inte riktigt ana vad figurerna har för sig. Avslöjande nakenhet kanske är ett inlindat budskap?

Den kvicka författaren Anna Maria Lenngren (1755-1817) som skrivit Thé-Conseilen med undertexten ”Satire” noterar tillkomsten av just den dikten så här ”Skrivet till bords, då olyckan hände.”

Allting skapat har ett slut!
händelserna var minut,
denna dom i minnet kalla.
Troner störtas, riken falla,
oceaner torkas ut,
solar släckas och försvinna,
världar grusas liksom glas:
bör man då så sällsamt finna,
att - en tallrik gick i kras?

(STOCKHOLM, tryckt hos LARS KUMBLINS Enka. 1777)

Till bords: "Bordsvana"

November 24, 2010, 9:00 pm

≫ Next: Till bords: "En mangel ger släta dukar"

≪ Previous: Till bords: "Bordsskivor"

$

0

0

Äta bör man, annars dör man sägs det i ett gammalt ordstäv. Det finns dock väldigt många sätt att inta den nödvändiga födan på.

     På Jesu tid låg man till bords. I Jesu liknelse om Lasarus och den rike mannen talar han om att änglarna för Lasarus till ”platsen vid Abrahams sida” vilket var en stor hedersbetygelse då han skulle få ligga till bords med Abraham. Hedersplatsen var till höger om den förnämste gästen – Abraham - och där fick Lasarus sin plats.

     Bordsskick i våra dagar är ju en kulturellt betingad uppfattning om hur man äter och uppträder vid ett matbord. Bordsskicket är för många en del av ungdomens uppfostran i levnadsvett. Bordsskick är detsamma som bordsvana, och det kan inte fastställas exakt vad som omfattas, men det finns beskrivningar hur man bör uppföra sig. Det gäller den allmänna artighet och umgängeshänsyn som man bör iaktta vid bordet.

     Att äta mat i ett annat land, särskilt om man är hemma hos en familj, kan vara en utmaning och innebära klavertramp och det kan vara bra att läsa på i förväg och vara observant på hur andra gör. Min fru, Ingegerd, har rest en del och bland annat varit i Indien. Hon har berättat att familjerna ofta äter utomhus där och också lagar maten över öppen eld.

     Man bakar tunt mjukt bröd, bl a ”chapati”, och olika välkryddade kött- och grönsaksröror. Man använder tallrikar och muggar i plåt. Med hjälp av små utrivna brödstycken nyper man med högerhanden kött och grönsaker i brödet och stoppar i munnen. Man kan även göra små knyten av ris och köttröra och äta direkt. Inga bestick!

     Ingegerd har också varit i Kenya i Afrika. Här bakas en annan typ av bröd kallat ”injera”. Det är ett väldigt surt bröd och används på ungefär samma sätt som i Indien. Brödet bakas på ett sädesslag som heter ”teff” i kakor som kan vara jättestora med uppvälvda kanter. Små bitar bryts av brödet och används för att med handen nypa den mat som finns upplagt på brödet.

     Anknytningen till mitt val av föremål i museisamlingarna är väl lite krystad. Men den vattenkokare som framgår av bilden var en viktig detalj i köksutrustningen förr. Idag har vi elektriska vattenkokare som värmer vatten på ett par minuter. I förhistorisk tid använde man upphettade stenar som lades ned i vattenbyttan. Vid användningen sprack stenarna i flisor. Vid Björnlunda Hembygdsgård har vi ett par kokstenshögar varav en är inventerad på sitt innehåll.

Sture Larsson 

Till bords: "En mangel ger släta dukar"

November 25, 2010, 9:00 pm

≫ Next: Till bords: "En riktig klassiker"

≪ Previous: Till bords: "Bordsvana"

$

0

0

På Björke vävstuga i Skärblacka (ett bra utflyktsmål) säljs det linnedukar, alla släta, glänsande och underbara! Och de lär inte vara svårskötta, i alla fall inte enligt personalen: ”Ta bort fläckar med fläckborttagningmedel, tvätta i 60 grader, inget sköljmedel, centrifugera. Släta ut duken ordentligt medan den är våt och mangla direkt. Häng upp den i vecken och låt den torka. Mangla en gång till! Nu helt torr. Glansen blir fantastisk. En sådan yta får man aldrig med strykjärn!”.

  Kallmangeln på bilden, märkt Rurik Elit Karlshamn, skulle säkert duga för jobbet. Vi hade en sådan i mitt barndomshem. Den var så fin med upphöjda reliefer, gulddekor och lyfthandtag på gavlarna. Man drog runt det stora svänghjulet. Rullarna, som justerades med skruven på framsidan, måste tåla otroliga påfrestningar.

  Då på 40-50-talen var det viktigt att efterbehandla textilier och sänglinne efter tvätt. Idag fuskar jag, åtminstone med lakanen. Sol och vind torkar dem bra och avlägsnar både veck och rynkor. Familjen får tåla dammhalten. Den lär annars minska 10-60 procent om man manglar.

Till bords: "En riktig klassiker"

November 26, 2010, 9:00 pm

≫ Next: Tema mörker: "Till minnet av en gammal rullgardin"

≪ Previous: Till bords: "En mangel ger släta dukar"

$

0

0

"En sådan hade vi hemma i köket!".

    I alla bodar med gamla prylar och på varenda loppis hörs den kommentaren från besökare i åldern 50+ när de får se en ugnssäker Pyro-form i porslin med den karakteristiska, handmålade blomman i mitten. Även om dessa personer inte är ett dugg bekanta med äldre svenska porslinsföremål, så vet de i regel att serien heter just Pyro. Den är en riktig klassiker och har funnits i många svenska hem.

   Wilhelm Kåge (1889-1960) var konstnärlig ledare på Gustavsberg mellan 1917 och 1948, då han efterträddes av Stig Lindberg. Pyro skapade Kåge till Stockholmsutställningen 1930 och den tillverkades sedan under 25 år. En serie formar och fat som tålde ugnsvärme och sedan kunde ställas direkt på bordet för servering. Efterhand utvecklades fler delar och en hel bordsservis. Allt blev noggrant numrerat från 1 till 335 och därigenom skapades ordning i tillvaron för senare tiders samlare. Och de är många. Utöver de första årens välkända bruna färg finns Pyro även i grönt och blått.

   Den som har en eller flera Pyro-delar hemma sitter inte på någon stor förmögenhet. Utbudet är ganska stort, men för ovanliga delar i bra skick kan auktionsbud på ett par tusenlappar förekomma. Konkurrens finns från leksaksserien Pyret, som blivit en raritet bland samlare.

   För oss seniorer är det dock en nostalgisk njutning att sätta oss till bords med maten upplagd på en äkta Pyro-form.

  

 

 

 

 

---

Tema mörker: "Till minnet av en gammal rullgardin"

November 28, 2010, 9:00 pm

≫ Next: Tema mörker: "En svart katt är representant för mörkrets makter, tvi tvi tvi"

≪ Previous: Till bords: "En riktig klassiker"

$

0

0

Den som drar ner en rullgardin vill av något skäl avskärma sig från ljuset och istället skapa mörker (eller slippa insyn). Det kan vara turisten som har svårt att sova när midnattssolen i Norrbotten är som starkast. Eller, för att ta ett minne från barndomen, familjen som under andra världskriget var ålagd att ha mörkläggningsgardiner som inte släppte genom ljus.

   Huruvida denna målade rullgardin med motiv av landskap, sjö och hus skapade verkligt mörker är oklart. Den har hängt i Tuna åldersdomhem och fyllde nog en mer dekorativ, rentav stimulerande, funktion för de boende när höstmörkret fördystrade sinnelaget.

   En mer traditionell modell, mörkblå utan påmålade motiv och med trilskande fjäder för uppdragning stod inte att finna i föremålsarkivet. En så typisk och enkel tidsmarkör för 1900-talet, använd i varje hem, borde nog ingå i samlingarna. Gärna kompletterad med dramatiska berättelser om hur fjädrar släppt upp gardiner med ett våldsamt brak och, som det brukar heta, ”skrämt livet ur den som sov i rummet”.

   Vid mitt senaste försök att inhandla en dylik rullgardin visade det sig att ”man” numera övergått till modeller som dras både upp och ned med kedja eller snöre. Sannolikt håller den fjäderförsedda rullgardinen på att gå samma väg som karbonpapper och termosar med glas. Alltså ned i ett historiskt mörker. Må ändå minnet av den leva.

 

 

   

Tema mörker: "En svart katt är representant för mörkrets makter, tvi tvi tvi"

November 29, 2010, 9:00 pm

≫ Next: Tema mörker: "25 W"

≪ Previous: Tema mörker: "Till minnet av en gammal rullgardin"

$

0

0

Varför en bild av en svart katt när det är mörker som är ämnet? Alla vet ju att alla katter är grå i mörkret. En svart katt är ju mörkret personifierat. När häxorna åker till Blåkulla på Skärtorsdagen har de en svart katt med sig på kvasten. Om det inte hade varit något mystiskt, hemskt med svarta katter så inte fan hade fan tagit emot häxan och katten som gäster. En svart katt är en orm som går på fyra ben.

De mörka, varma, kvällarna i augusti är som gjorda för fester i trädgårdar med eller utan kräftor. Det är inte heller helt fel att vandra ner till en strand för ett nattligt bad. De mörka kvällarna i november och december kan vara mysiga om man sitter inomhus med en bra bok. Trädgårdsfester och nattliga bad är inte populära sysselsättningar vid den årstiden. Det är bara kallt, mörkt, vått och grått inte ens dagarna är ljusa. Men varför skall man förbanna mörkret, man kan ju alltid tända ett ljus.

Det finns nog inget djur som är så omskrivet i uttryck och talesätt som katten.

”Vi har nog fattat det här fel sa katten som vakade utanför mössfabriken.”

Tema mörker: "25 W"

November 30, 2010, 9:00 pm

≫ Next: Tema mörker: "En skål för svartvitt!"

≪ Previous: Tema mörker: "En svart katt är representant för mörkrets makter, tvi tvi tvi"

$

0

0

Mörker kan definieras som frånvaro av eller brist på ljusstrålar. Det mänskliga ögat är inte anpassat till mörker. Vi ser just inget eller nästan inget i mörker. En katt däremot har ett väl utvecklat mörkerseende. Det kan aldrig bli så mörkt ute att en katt inte ser. Men den kan behöva en timme på sig för att utveckla fullständigt mörkerseende. Katten lär ha sex gånger bättre mörkerseende än vad vi har.

Människan har runda pupiller men katten har lodräta smala pupiller. Det gynnar kattens förmåga att snabbt anpassa sig till mörker. Den långsmala pupillen anpassar sig snabbare än en rund om den utsätts för ett plötsligt ljus. En klar fördel om katten möts av en ljusstråle på natten. Katten jagar ju företrädesvis på natten. Det är förmågan att se i mörkret som gör det möjligt men den har också stor hjälp av sina öron, som fungerar som paraboler.

Motsatsen till mörker är ljus. Enligt Första Moseboken i Bibeln skapade Gud ljuset men det var Thomas Alva Edison som visade upp den första användbara glödlampan. Det var år 1879. För att skingra mörkret blev glödlampan en revolutionerande upptäckt. Det är underbart att skingra höstmörkret med att tända så många myslampor som huset förmår. Men det bör vara energisnåla lampor. Då behöver det inte gnaga i samvetet på grund av hög elförbrukning.

Bildens glödlampa har matt glas och ger 25 W avsedd för 220-230 volt och hör definitivt hemma bland museiföremålen. Den har tillverkats vid Skandinaviska Glödlampsfabriken i Nyköping. Fabriken lades ner 1947.

Tema mörker: "En skål för svartvitt!"

December 1, 2010, 9:00 pm

≫ Next: Tema mörker: "Ledbelysning"

≪ Previous: Tema mörker: "25 W"

$

0

0

Den här sköljskålen leder tankarna till fotolabbet på Saxon & Lindström, som på 60-talet producerade tidningarna Såningsmannen, Lektyr och Svensk Damtidning. Men kärlet var betydligt större och fanns i fler exemplar.

   På den tiden kunde vi journalister verkligen få ägna oss åt det jobb vi utbildats för, reporterns, utan krav på att själva fotografera. En erfaren och skicklig ”plåtslagare” iförd en eller flera kameror, då analoga, följde alltså med mig till vanligt folk, artister eller kungligheter och förevigade dem, oftast i svartvitt.

   Tillbaka på redaktionen lockade mörkrummet, där negativen togs fram och bilderna kopierades. Den mörka miljön, aningen upplyst av ett rött ”ofarligt” ljus, kändes magisk. Man kunde skymta kopistens rörelser vid framkallningen och se förstoringsapparaten, fotopappren, kemikalierna och skålarna för bland annat fix och sköljvatten. Jag njöt av att stå där och lockades snart att själv, för privat bruk, skaffa både kamera och ett eget mörkt rum, i en garderob.

   Idag knäpper de flesta digitalt, i färg. Det gäller pressfotografer och framförallt amatörer. Vi samlar ungar och älskade inne i mobiltelefonen eller på datorn.

   Sköljskålen har blivit en föredetting, värd en egen bild!

Tema mörker: "Ledbelysning"

December 2, 2010, 9:00 pm

≫ Next: Tema mörker: "Kusklampa"

≪ Previous: Tema mörker: "En skål för svartvitt!"

$

0

0

Tänd ljus men låt det förbli mörkt framåt. Endast ledbelysning för fötterna vid förflyttning behövs. Uppmaningen gavs under andra världskrigets svenska beredskap då mörkläggning var påbjuden kvällstid. Det fanns kontrollanter som såg till att påbudet efterlevdes.

Det här är en ”rektangulär, svartmålad, batteridriven metallficklampa med bältesrem bak. Uppfällbart mörkläggningsskydd för glödlampan. Tryck i relief fram: DAIMON Telko runt sexuddig figur med blixtar”. Så är ficklampan inregistrerad i Sörmlands museums föremålsarkiv.

Modellmärket säger att det är en tysktillverkad fältficklampa – från 1940. Ett samlarobjekt med många träffar på nätet.

Nils-Gunnar Johansson, från Nyköping, var hemvärnspojke under kriget (1939-1945) och han använde säkert denna ficklampa flitigt i sin tjänstgöring som ordonnans – vem vet?

”Att se men inte synas” kunde vara ett motto för den som skulle röra sig i stadsmiljö då alla gatulampor var släckta, skyltfönstren mörka och inget ljus sipprade ut från bostädernas masonit-täckta fönster. Då var det toppen att inneha en DAIMON Telko!

Tema mörker: "Kusklampa"

December 3, 2010, 9:00 pm

≫ Next: Tema Nöje: "Rubiks kub"

≪ Previous: Tema mörker: "Ledbelysning"

$

0

0

Vi lider brist på äkta mörker. Det anser i alla fall Tom Callen som i oktober 2007 skrev en artikel om det i Svenska Dagbladet. Han är astronom och programproducent vid Cosmonova på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.

   Vad menar han då? Mörker är ju för de flesta ett ord med dyster klang. Jo, han anser att det i tättbebyggda områden förekommer ett problem: ljusföroreningar, det vill säga oönskat artificiellt ljus utomhus nattetid. Ljus som kan störa och påverka djur, natur och människor på ett negativt sätt. Det kan vara gatlyktor, trädgårdsbelysningar, reklamskyltningar och vägbelysning som är dåligt avskärmad och spiller ljus uppåt natthimlen. ”Skyglow” kallas det på engelska och kan ses på avstånd som en orange kupol över en stad. Detta diffusa ljus hindrar oss att se natthimlen och i en mening vårt ursprung som en del av universum.

   Många av oss vet inte längre vad som finns där uppe, eller har i alla fall ganska dimmiga begrepp och stjärnhimlen: Månen – ja, Karlavagnen – jodå, Polstjärnan – kanske, Orion – hmm…   Många är mer eller mindre rädda för mörkret. Få av oss gör sig mödan, eller har modet, att gå ut på natten och stanna där tillräckligt länge för att ögonen ska vänja sig vid mörkret. Det tar 45 minuter att successivt ställa om till mörkerseende, men när det väl är gjort kan även den till vardags mest neonbländade stadsbo uppleva överraskande mycket av det natthimlen har att erbjuda. Med bra mörkerseende och lite hjälp av månen eller kanske reflekterat ljus från snö på marken förvandlas kolmörkret efter en stund till en dunkel gråskala som avslöjar mer än man tror.

   Själv bor jag på landsbygden och har stora möjligheter att se på stjärnhimlen. Min svägerska, boende på Lidingö, kommer ibland på besök. Hon brukar klaga på att det är så mörkt här på landet. Då säger jag: ”Det är inte mörkt på landet - det är bara så förbaskat ljust i stan”!

   Det föremål som jag valde i samlingarna till detta tema är en kusklampa att användas på en hästvagn vid mörkerkörning. Troligen blir kusken inte bländad av skenet ifrån den här lyktan så han behåller nog sitt mörkerseende.

Sture Larsson

Tema Nöje: "Rubiks kub"

December 6, 2010, 1:42 am

≫ Next: Tema Nöje: "Att rida på en käpphäst"

≪ Previous: Tema mörker: "Kusklampa"

$

0

0

Årets leksak 1982! Minns du hur man vred och vände på sidor och skikt, indelade i 3x3x3 rutor. De kulörta kuberna blandades huller om buller men det gällde sedan att få fram enhetliga färger på var och en av puzzlets sex sidor. En del personer kunde konsten, andra var helt hopplösa. Jag säger bara det – det är lättare med fasta rutor, sådana som finns i korsord.

   Idag är kuben populär igen, det ordnas skol-SM för både grundskoleelever och gymnasieungdomar. Leta i lådorna! Du kan imponera på barnbarnen!

   Mannen bakom den här geniala prylen var den ungerske skulptören och arkitekten Ernö Rubik. Han tog patent på sin uppfinning i mitten på 70-talet.  Nu lär den ha sålts i över 350 miljoner exemplar.

   Rubiks kub har fascinerat en hel värld. Inte minst matematikerna, som grubblat över hur många vridningar som krävs för en lösning. Länge ansågs 25 vara nog, nu är man nere på 20!

   Att klara kuben på minsta möjliga tid ger naturligtvis status. Bäst i Sverige är en tonåring från Trollhättan. Han tävlar i speedcubing och hans bästa resultat ligger på knappt 10 sekunder!!!

---

Tema Nöje: "Att rida på en käpphäst"

December 6, 2010, 9:00 pm

≫ Next: Tema Nöje: "Spelmansglädje"

≪ Previous: Tema Nöje: "Rubiks kub"

$

0

0

Många barn har sedan medeltiden funnit stort nöje i att rida på en käpphäst. En leksak som stimulerar fantasin att galoppera iväg på spännande färder.  Käpphästen på bilden kommer från Bönsta, Christineholm och är ett ovanligt vackert exemplar. En riktig rashäst skulpterad i trä med sele av läder, sadel av randigt tyg och man av vitt skinn.

   Numera säljs nog inte så många käpphästar i leksaksaffärerna. De har, i takt med samhällsutvecklingen, trängts undan av leksaksbilar och dito flygplan i alla former. Vilka i sin tur börjar sitta trångt till i konkurrensen med dataspel för barn i alla åldrar.

   Men käpphästens vänner lever vidare, nu i överförd betydelse. ”Att ha en käpphäst” innebär att ständigt återkomma till ett visst ämne, en speciell fråga eller en viktig princip för att få gehör för sina synpunkter.

   När jag efter många år slutade som chef på en nu nedlagd tidning gav mig medarbetarna en vacker käpphäst som avskedspresent. Jag har sedan dess undrat över symboliken. Såg de mig som en som gärna galopperar fritt iväg med flödande fantasi. Eller hade jag kört för hårt med några principer?

   Det skulle bereda mig visst nöje att få svaret på frågan.

Tema Nöje: "Spelmansglädje"

December 7, 2010, 9:00 pm

≫ Next: Tema Nöje: "Pussel"

≪ Previous: Tema Nöje: "Att rida på en käpphäst"

$

0

0

Synonymer till nöje är förlustelse, lustbarhet, förströelse, förnöjelse, tidsfördriv, rolighet, muntration och divertissement.

Hur kan en gammal nyckelharpa associera till nöje? Att dansa en polska till nyckelharpans glada toner är en förlustelse och att besöka en spelmansstämma och höra nyckelharpor och fioler spela upp en glad gånglåt är trevlig förströelse. Vill man ha det riktigt roligt lyssnar man på så kallat buskspel Spelemännen samlas par om par eller i små grupper och spelar ihop och lär sig varandras låtar.

Nyckelharpan kan också vara ett tidsfördriv för den som bestämmer sig för att bygga sin egen harpa. Det krävs många arbetstimmar för att få ihop detta komplicerade instrument.

Nyckelharpan var ett instrument som höll på att försvinna. Den som väckte intresset för instrumentet var riksspelmannen Erik Sahlström (1912-1986). Under 1960- och 70-talet fick harpan ett uppsving tack vare Sahlström och det bidrog till harpans överlevnad. Erik trollband publiken med sin musik. Han komponerade många melodier. Bland de mest kända är valsen Spelmansglädje och polskorna Stormyren och Hardrevet.

Till Erik Sahlströms minne har det bildats ett nationellt folkmusikcentrum i Tobo i norra Uppland. Syftet är att främja folkmusiken men också folksången och folkdansen. Sahlström har också hedrats med en staty som står utanför hembygdsgården i Tegelsmora. Där sitter han på en bänk med sin nyckelharpa i knät.

Vill du höra Spelmansglädje spelad av Sahlström själv? Googla då på ”Erik Sahlström” och på ”videor”.

Tema Nöje: "Pussel"

December 8, 2010, 9:00 pm

≫ Next: Tema Nöje: "Limerick från Björnlunda"

≪ Previous: Tema Nöje: "Spelmansglädje"

$

0

0

Ett nöje som att lägga pussel kan lätt förbytas i missnöje om man upptäcker att kvarvarande pusselbitar inte stämmer med hålen i motivet. Det torde vara mycket sannolikt om man ger sig i kast med avbildade pussel och tappar några småbitar på golvet. De är verkligen små och otroligt många!

Pusslet kommer från en givare vars namn är fröken Anna Lovisa (Charlotta) Sparre af Rossvik (1855-1933). Hon ärvde Arnögodset utanför Nyköping av sin far och ägde det från 1895 till sin död.

Säkerligen har pusslet tillhört familjen Sparre sedan långliga tider. Det andas 1700-tal och har förmodligen lagts många, många gånger så slitet som det är. Det förvaras i en enkel träkassett och tur är väl det. Endast ett fåtal bitar saknas.

Bilden=ursprunget är en målning av ett strandparti vid Rhen med en metande person som just fångat en fisk. Mycket otydligt kan man (eventuellt) utläsa att originalmålaren är P.H. Brinckmann (1709-1760). Pusslet/målningen heter ”Vue du Rhin”. Det verkar synnerligen svårt att lägga med någon framgång så likfärgade som bitarna är – risk för missNÖJE!

Tema Nöje: "Limerick från Björnlunda"

December 9, 2010, 9:00 pm

≫ Next: Tema Nöje: "Håll bara koll på var farsan är"

≪ Previous: Tema Nöje: "Pussel"

$

0

0

I Stora Synonymordboken finns många synonymer för nöje upptagna. ”Glädje, lust, förnöjelse, njutning, tillfredsställelse, behag, fägnad, hugnad, fröjd, lycka, förtjusning, förlustelse, förströelse, rekreation, tidsfördriv, muntration, rolighet, festlighet, underhållning, galej och tillställning”.

Man blir ju glad bara av att läsa hela denna radda. Annars är det ju mycket personligt vad som kan betraktas som nöje. Själv tycker jag det är nöjsamt att läsa limerickar. En gång när jag var på besök hos en vän i Uppsala fick jag en liten bok med Hasse Alfredssons limerickar i.

Jag började läsa den på tåget på vägen hem. Det blev en märklig färd. Jag satt och skrattade så tårarna rann hela vägen hem. Medresenärerna måste ha blivit förundrade.  Den mest välskrivna och lagom fräcka är den här:

När en man vid namn Efraim Dunder
kom hem och fann frun ligga under
en eldig monsieur
och skrek: ”Nu ska han dö”!
kved hon: ”Ge honom 20 sekunder”!

Enligt Hasse Alfredsson ska en äkta Limerick vara lite ekivok. Den amerikanske poeten Don Marquis menade att det finns tre sorters limerickar: ”Limerickar som kan läsas upp när damer är närvarande; limerickar som kan läsas upp när damer är frånvarande, men präster närvarande - och LIMRICKAR”.

Det händer att jag fuskar lite i den här genren också. Eftersom jag bor i Björnlunda blev en så här:

Det var en söt tös från Björnlunda
som vid spegeln sågs tankfullt begrunda
sin fixa idé
att hon ville se
på vad sätt hon såg ut när hon blunda

Det finns mycket annat också som är nöjsamt. Musik till exempel. Den trattgrammofon som jag valde ut i museets samlingar kan väl symbolisera detta. Jag har själv en liknande grammofon. Och så har jag en liten resegrammofon, inte större än en gammaldags lådkamera. Den har grammofonverket med skivtallrik, armen, veven och tonhuvudet inne i en liten plåtlåda. Stenkakan får man skruva fast. Och fungerar gör den.

Sture Larsson

Tema Nöje: "Håll bara koll på var farsan är"

December 10, 2010, 9:00 pm

≫ Next: Tema Släkt: "Morfar August"

≪ Previous: Tema Nöje: "Limerick från Björnlunda"

$

0

0

Ni sena tiders barn, försök att sätta er in i följande situation: Det finns inga datorer, ingen TV, bara en kanal i radion och det är ett absolut förbud att flytta från den station som farsgubben har ställt in apparaten på.

Jo, när man vuxit ur kolten fanns det ju bio och danshak men detta skall ju handla om nöjet med en radio. Farsgubben skulle ju höra nyheter och väder. Ibland sändes det någon revy eller teater och någon lördagskväll sändes det modern dansmusik med Thore Ehrlings Orkester. Men sådan musik passade ej ihop med den äldre generationen.

När andra världskriget, eller om det var det 30-åriga kriget som var slut, så började verkliga radioproblem. Amerikanska trupper som fanns i Tyskland hade fått en egen radiokanal som spelade den musik som inte fanns i Sverige. Alltså ställdes radion in på AFN (American Forces Network).

När gubben skulle lyssna på kvällsnyheter så spelade Benny Goodman eller någon annan orkester jazz. När jag hade börjat ställa tillbaka radion på rätt station kom far och jag nästan överens om radions användning.

Radion som finns på bilden är alldeles för modern. En radio från den här tiden hade följande band LW, MW och KW. UKV och FM var inte uppfunnet ännu men finns på radion på bilden.

Egentligen var det mycket enklare då, en kanal och en station. Håll bara koll på var farsan är och på vilken station det är som sänder de program han är intresserad av.