Vi har ett speciellt förhållande till våra barrträd här i Norden. Säkert tycker du om den gamla skolplanschen från Västra skolan i Nyköping, där delar av granen och tallen är så fint tecknade. 

Granen, som helt felaktigt anses vara en dysterkvist, hör julen till. Den smyckas, dansas omkring och slängs sedan ut under tjo och glam. För vikingarna var trädet en symbol för evigt liv och fruktbarhet. Och in i vår tid kunde det pryda en bröllopsgård för att ge många barn till huset.

Förr stöddes granris på gården när en död skulle bäras ut ur stugan. Det var viktigt hur barren placerades – de måste vändas bort från dörren, ut mot vägen för att bli ett vasst och effektivt skydd mot gengångare. Inte heller osaliga andar ville få stickor i fötterna.

En gran kan användas till det mesta, men den botar inte tandvärk. Till det duger bara tall! Ta en sticka från trädet, peta i tandköttet vid det onda så att spetsen blir blodig och stoppa den sedan innanför trädet bark! Stäm sedan blodet i munnen med magi - Buria, balta, bloria.

Skrock är det som bygger på tro och inte på vetande. I äldre tider var det rentav livsfarligt att möta en äldre svartklädd kvinna. När man är i Grekland eller Italien så är det första man möter på morgonen en svartklädd matrona. Men jag har aldrig upplevt det som livsfarligt.

13 skall ju vara ett olyckstal på många sätt. Fredagen den 13 är ju sedan gammalt en olycksdag. Vinprovningen som vi hade på SPF en fredag den 13 var ingen olycka, inte ett glas gick sönder. Svenska folket är ibland oförsvarligt utmanande när det gäller 13. En stor del väljer lott nr 13 om man får välja lott de hade ju kunnat välja 7 eller 3, de här numren betyder ju tur det vet ju var och en. Om man är i Kina så är 4 otursnummer. Att gå under stegar undviker jag om det står någon på stegen och jobbar. Anledningen till detta är inte skrock utan rädsla för att personen på stegen skulle tappa något. Jag har aldrig hört att det skulle vara farligt att gå under träden på V Trädgårdsgatan men jag undviker att göra det. Orsak, träden är nattkvarter för ett oräkneligt antal kajor och deras spår har gjort trottoaren alldeles vit.

Varför får man inte lägga nycklar på bordet. Det bringar otur. Lösaktiga flickor lägger nyckeln på sitt bord på hotellet för att visa att de har rum med säng. Usch.

Nyckeln på bilden är inte den som kastades i ån vid Gästabudet, det är resterna av nyckeln till ett konstlås. 1865 skänkte G Eriksson nyckeln till museet. Konstlås finns i många varianter från hänglås till otroligt komplicerade saker. I Stora Malms kyrka, i Ericsbergskoret finns en kista med ett tekniskt vidunder till konstlås.

Äggkoppar ur samlingen Eskilstunahemmet är i de livfulla färgerna gult, grönt och rött och har tandade kanter som anspelar på äggskal. För mig symboliserar det något gott.

Hos däggdjur sker fosterutvecklingen inuti kroppen. Det mognande ägget slungas ut från äggstocken, fäster i livmodern efter befruktning och utvecklas till unge. Så är det inte hos fåglar. De värper större, färdiga ägg med hårt skal.  Det befruktade ägget innehåller all den näring embryot behöver. Tillväxten sker sålunda inuti ägget men utanför kroppen. 

Vi människor nyttjar fåglars obefruktade ägg som livsmedel och får utsökta nyttigheter från både vitan och gulan. Jag har alltid varit förtjust i ägg, men fick i barndomshemmet inte äta dem så ofta annat än via olika maträtter.  Om jag hjälpte till i ladugården kunde jag som ersättningen ibland få några och sedan själv bestämma om de skulle ätas kokta eller stekta.

När jag var tillsyningsman på fågelberget Stora Karlsö blev äggkonsumtionen desto större, den liknade närmast frosseri. Daglig äggtäkt i de stora trutkolonierna under maj månad blev en fantastisk resurs. Trutägg visade sig vara mycket mustigare än vanliga hönsägg och en bra ingrediens i härliga pannkakor och sockerkakor.

På samma vis har skärgårdsbefolkning drygat ut sin kost – utan att göra skada. Plockar man något ägg från varje bo så kompenserar fåglarna genom att värpa fler. Olika sjöfågelarter har varierande häckningstid och säsongen för äggtäkt kunde bli lång.

Den som idag funderar på att skatta fågelbon bör se till att införskaffa vederbörliga tillstånd. Och det är nog inte så lätt att utverka om syftet bara är att äta ägg.

Livsmedelshanteringen har under min levnad undergått en i det närmaste total förvandling. I min barndom var det vanligt att exempelvis kött- och fläskprodukter konserverades i glasburkar med tättslutande gummiring mellan burk och lock. Det var en omständlig procedur där man använde något som kallades konserveringsapparat. Det var en plåtburk med lock som rymde cirka 15 liter. Till burken hörde en insats bestående av en cirkulär platta och ett centralt placerat handtag. Glasburkar försedda med lock och gummiring och en spännbygel i plåt ovanpå placerades på insatsen varefter vatten fylldes på. Alltsammans fick sedan koka en bra stund för att livsmedlen skulle steriliseras. Även frukt, exempelvis päron, kunde också konserveras. Att det var en effektiv konserveringsmetod visar det föremål jag valde i samlingarna. Det är en burk med konserverade gråpäron från 1960, mer än 50 år sedan konserveringen alltså och jag tror de fortfarande är ätbara.

Men päron kunde göras hållbara på annat sätt också. Lingon innehåller ju ett naturligt konserveringsmedel i form av bensoesyra. Om päronen kokades i lingonsaft så blev de mycket hållbara och dessutom vackert röda. Jag har själv provat och de är jättegoda.

Jag minns att Mor min konserverade revbenspjäll, köttbullar, sylta, leverpastej, och mycket annat. Syltan blev lite konstig för fettet flöt upp till ytan i burken vid konserveringen och det där vita täcket tyckte jag inte om. Ibland pös det in luft i burkarna och då var innehållet förstört.

Saltning var en annan metod att göra livsmedel hållbara. I en så kallad fläsktina lades exempelvis sidfläsk, grisfötter och läggar varefter en mycket stark koksaltsaltlösning hälldes på så att fläsket täcktes helt. Fläsket blev ju bittersalt så innan det kunde stekas så måste det vattnas ur. Det salta sidfläsket kunde också kallrökas i ett så kallat pörte. Det står faktiskt fortfarande kvar i Axala by.

Vår tids frysboxar och frysskåp gör ju livsmedelshanteringen väsentligt mycket enklare än den var i min barndom!

Har just stoppat i mig massor av bananskivor omgivna av söt yoghurt, men nu får det räcka!  Med en sådan här konsumtion skulle jag snart vara värre än Gustav Vasa, en riktig godisgris. Vid hans hov förbrukades cirka 200 kg socker per år. Historien förtäljer förstås inte vem som åt mest, han, hustrun eller barnen.

Från början var socker bara för förmöget folk men på 1800-talet fick allt fler råd att njuta av det, då gärna tillsammans med den bästa av alla jordiska drycker. Min gamle morfar drack kaffe på fat genom en sockerbit. Han surplade så vällustigt att ingen kunde tvivla på att det smakade gott!

Sockertoppen, likt den på bilden, finns inte längre i vanliga livsmedelsbutiker. Vi behöver inte använda kniv eller yxa för att få något sött till kaffet utan kan köpa strö eller bit i behändiga påsar och paket.

Förr fick vi i oss en hel del socker genom hemlagde godsaker som saft och chokladbollar, men i dag handlar det mest om industrisockrat. 1980 drack vi i genomsnitt 30 liter läsk och 9 kg godis per person och år. 2009 var mängderna 86 liter respektive 17 kg!

Vanliga motionärer ska inte dricka sportdrycker i samband med träningen. Sockertillförseln avbryter fettförbränningen och kan förstöra hela träningspasset.

Varningen kommer från fysiologiprofessorn Bengt Saltin (!), en av landets främsta experter på träning. Han tycker det är bättre att dricka vatten och efteråt ersätta den energi man behöver med ett mål mat. Representanter för den starkt expanderande marknaden för sport- och energidrycker håller förstås inte med.

Allt fler svenska män och kvinnor tränar och motionerar regelbundet – och konsumerar sportdrycker. Det springs, skidas och cyklas för nöjes och motionens skull i en omfattning som ingen kunde förutspå för ett par decennier sedan. De stora evenemangen, typ Vasaloppet och Vätternrundan, slår nya deltagarrekord. Huruvida detta enbart är till gagn för den så kallade folkhälsan är väl inte helt klarlagt, skaderisker finns förvisso.

Att alla dessa motionärer lockar företag i olika branscher förvånar inte. Främst handlar det om allt bättre (?) och dyrare utrustning. Men även livsmedelssektorn ser nya möjligheter att tjäna pengar. Fjärran är den tid då skidsporten främst utövades av skogshuggare som hade fläskpannkaka på morgonmenyn. Och Gunde Svahns reklam för havregrynsgröt betraktas nog numera mest med nostalgiska blickar. Däremot står sig Vasaloppets klassiska blåbärssoppa även om deltagarna säkerligen också klämmer en och annan sportdryck. För under själva tävlingen tycker till och med professor Saltin att den kan ge välbehövlig extra energi.

Mina vänner i Seniorbloggen vid Sörmlands museum skickade en fin bild på en flaska-när jag inte kunde närvara vid träffen.... Flaskan är inlämnad av Ekroth, det är en glasflaska med en kork. Flaskan är tillverkad runt 1924 och är ifrån Limmareds glasbruk i Tranemo-Västergötland. Limmareds glasbruk är det Sveriges äldsta glasbruk som fortfarande är i bruk. Det startade redan 1740 och fram till 1955 hade man manuell tillverkning. Idag sköts allt per automatik.

Ifrån Limmareds glasbruk kommer tex många medicinflaskor (de var först och störst med den tillverkningen) och sen Absolutflaskan!!! Idag är man runt 540 anställda så det är ett stort glasbruk. Runt Tranemo och i hela Västergötland finns det stora skogar. Skogar som förmodligen var fyllda med bär och säkert mycket blåbär. Blåbär som alltid kallats skvallerbär eftersom både mun och tänder fick färg av bären...

Det är lätt att föreställa sig hur mina förfäder från trakten begav sig ut och plockade bären. Barnen fick vara delaktiga i att plocka bären, fattigdomen var stor och allt som naturen gav tog man hand om. Förmodligen kokade de både blåbärs saft och sylt. Säkerligen använde de både flaskor och burkar ifrån Limmareds glasbruk-år efter år!! Tanken att slänga en flaska som var hel och användbar-den fanns inte!

I min barndom plockade vi också blåbär och kokade saft-inte för att fattigdomen krävde det utan för att ett glas med hemkokt blåbärssaft och nybakade bullar i bersån var så otroligt gott! Att tillsammans med mormor och mina syskon få njuta av de bären vi plockat -ja det var riktig lyx!!

År 1961 till 1962 lästa jag zoologi vid Stockholms högskola. Stockholms universitet hette så på den tiden. Det var en jobbig tid men roligt också och bland kamraterna var det verkligen ”glatt humör”. Vår Herre har ju skapat en sådan oerhörd massa olika typer av djur så artlistorna som vi skulle lära in utantill blev en plåga. Men med nit och flit gick det bra på slutet.

Naturligtvis skulle vi ha ett spex också. Hur vi hann med det begriper jag inte så här efteråt. Det blev en föreställning med 21 nummer varav en hel del kupletter och jag skrev en del. Ett nummer har fastnat i mitt minne. Numret hette ”Nöden är uppfinningarnas moder – vem är fadern” och jag skulle agera i detta nummer som skulle visa hur man enkelt kan preparera en djurkropp till ett skelett. Rekvisitan bestod av ett levande marsvin, ett skelett av ett marsvin monterat på en träskiva och två mindre resväskor. I nåder fick vi låna marsvinsskelettet av konservatorn på ”Zootis”, som institutionen kallades, om vi lovade att vara rädda om det. Det levande marsvinet lånade jag av min lillasyster och så köpte jag ett par likadana resväskor som såg ut ungefär som den på bilden ovan. I den ena väskan stoppade jag marsvinet och i den andra skelettet. På scenen fanns ett bord med en stor duk på. Under duken placerades väskorna och diverse utrustning för specialeffekter.

Jag lyfte upp den ena väskan och visade marsvinet för publiken. Så ställde jag ner väskan under bordet och startade specialeffekterna. Jag kröp omkring på golvet kring bordet där det pep och pyste och rök. När det lugnat ner sig lyfte jag upp den andra väskan och visade upp marsvinsskelettet. Men då hände en olycka. Jag råkade tappa skelettet i golvet varvid det trasades sönder i flera mindre bitar.

Det var inte så trevligt att efteråt berätta för konservatorn att skelettet var fördärvat. Men skicklig som han var så lyckades han laga det och det glada humöret var återställt.

Jämfört med Stigas klassiska ishockeyspel kräver fotbollsspel av olika märken måhända inte samma fingerfärdighet och taktiska sinne. Men tack vare att fotbollsspelet (åtminstone till synes) är enklare att utöva är det populärt och sprider glädje hos både stora och små pojkar.

Man snurrar och drar på långsidans stänger och förpassar då och då bollen i motståndarlagets mål under visst jubel. Men precis som i det så kallade gröna fältets schack, alltså riktig fotboll, försöker motståndarna sätta P för detta och går själva till motattack. Under lika stort eller större jubel passerar bollen stundom mållinjen bakom en chanslös burväktare.

Häftiga glädjeyttringar är ju numera vanliga i TV-sända fotbollsmatcher från de länder där speltekniken nått högre höjder än den tämligen mediokra underhållning som bjuds på våra nordliga breddgrader. Så varför ska inte glädjen få verbalt utlopp även när det handlar om fotbollsspel på matsalsbordet.

Temperaturen är hög uti kroppen, närmare fyrtio än trettiosju… 

Är det så? Får man feber av glatt humör? Nja…ju mer vi är tillsammans ju gladare blir vi ju. Kinderna hettar. Och att dina vänner är mina vänner och mina är dina ger glädjerus. Ögonen börjar rinna när skrattet bubblar, det slår lock för öronen när alla stämmer upp och blodet pumpas fram snabbare efter god mat och dryck. En möjlig temperaturhöjare är också visan om farbror Abrahams fyra söner, som slår händerna i bordet, stampar i golvet och lyfter på rumpan. Fysiska övningar sätter fart på hela kroppen.

Att använda den här termometern om man vill undersöka fakta är förstås inte tillrådligt. Den är av glas och numera trasig. Dessutom ligger den i Sörmlands museums barnmorskesamling, bland instrument och annat som tillhört ackuschörskan Elsa Holmberg. Hon arbetade i Vadsbro-Blacksta socken under många år, 1914–1945. Hon borde ha känt till ifall lycka, glädje odch glatt humör kan ge åtminstone lindrig barnsängsfeber.

Datorn på bilden använde Harald Gripe när han dokumenterade och uppdaterade sina modellteaterark. Gripe hade med denna dator börjat dokumentera den svenska modellteaterns historia. Macen var tidigt långt mer modern än de riktiga PC:maskinerna. Mus och ikoner kommer därifrån, Microsoft kan påstå något annat, men på Macen fungerade det.

Utvecklingen inom datavärlden överraskar en gammal data-tok. Tidigt 60-tal kunde en industridator ha 4K minne och hade en storlek av 5 kubikmeter. 70-tal 512K 4 kubikmeter. 80-tal 1MB minne 3 kubikmeter. Amerikanska datorhallar mättes i acres. Men nu hände något PC, Mac, Facit och en massa andra datormärken kom. Helt plötsligt hade datorn blivit inte bärbar men släpbar. Nu var det helt plötsligt nördarnas tid.

Chefer på alla möjliga nivåer skulle ha en dator. Om man kunde så skulle man datorisera kontor och verkstad. Kunnandet var i många fall mycket mindre än inget. Jag har åkt bil till en stad i sydligaste Östergötland för att sätta en stickontakt i uttaget när datorn inte gick. När man upptäckte varför datorn inte gick, p.g.a. stickontakten, gällde det att visa ett glatt humör och inte säga vad man tänkte. Glatt humör fick man av att chefen såg ut som en fågelholk och tjejens, som använde datorn, lyckliga smil. För att visa ett glatt humör i umgänget med den tidens datorer var man tvungen att vara teknikintresserad nörd.

Kan något roa och skapa glädjeyttringar livet igenom såsom dans? Rytmik, känslor, jubel och inte minst skönhet skapas av rörelserna och är livsbejakande.  En balettdansös med gracil stil iförd en vacker dress kan vara en skönhetsupplevelse. Så har också konstnären Gustaf Friederström 1920 framställt kvinnan på bilden i barfotadans iförd en kort genomskinlig kjol.  Det är ett inramat silhuettklipp och har funnits på Pensionat Rönnebo i Trosa.

I min barndom var ringlekar obligatoriska vid midsommar och i samband med att julgranen dansades ut vid tjugondag Knut.  Vid Brunnbäcks festplats fanns det utedansbanor, en för gammeldans och den andra för modernt. Jag hängde ofta på räcket runt banorna och tittade på de virvlande paren. Stämningen var god och folk så uppsluppna att man ibland kunde få en slant när man stod vid utgången med fickorna vrängda och visade sin pengabrist.

Väl inne i mopedåldern åkte jag till folkparken i Krylbo. Det var väl inte så hävligt med danskunnandet, men längtan efter att få hålla i en flicka tog vid några tillfällen över blygseln.

På 70-talet var det full sving i Folkets Park Träffen i Nyköping. Massor av ungdomar var där bl.a på buggkurs. Det var tjockt i lokalen och inte så lätt att få tillräckligt av vare sig undervisning eller svängrum. Men kul var det! Sen fortsatte jag med gammeldanskurs som hölls i Rosenkällaskolan.

Numer tittar man bara på dans i tv. Men så hände nått på en finlandsbåt för ett par år sedan. Plötsligt och fullständigt överraskande bjuder en ung dam upp. Inom mig fanns en tvekan, men jag måste ju blixtsnabbt besluta mig och valde att följa med ut i trängseln av discodansande ungdomar. Kände mig inte smickrad utan snarare nyfiken. Fruktade att som ensam grånad man i vimlet på dansgolvet bli trakasserad, men icke, det spontana lustfyllda uppträdandet runt om gjorde att jag kände mig fullt accepterad.

Dans är ju också tävling.  Let´s dance pågår för närvarande  i tv och är mycket populärt. Och det riktigt fina är att människor lockas till danskurser. Tony Irving själv lär vara ledare i Nyköping. Det är bara att hänga på!

!

Gruppen seniorbloggare åker till Nynäs slott för att titta på sommarens utställning om klädmode. Jag känner mig fundersam inför ämnet som vi också ska blogga kring, men att träffa kamraterna och museipersonalen Josefine Svensson och Sylvia Fargo är alltid inspirerande och trevligt.

Anna Hedström Wester tar emot vid slottet. Hon berättar - med i mitt tycke stor kunskap och stark inlevelse - om kläderna från tiden runt sekelskiftet 1900. Det handlar om brytningstid och övergång mot moderna tider. Det är när vi träder in i rummet med Hanna Palmes klänningar och blusar som jag får en kick. Annas entusiasm över personen som burit dem väcker intresse och sätter igång min fantasi.

Hanna Palme var född och uppväxt i överklassen, i ett mansdominerat samhällsliv, men visade sig tidigt vara en viljestark, gränsöverskridande och radikal kvinna. Som godsägarinna kunde hon driva jordbruket och leda arbetet på egendomen Ånga med stor framgång, något som bara en man enligt dåvarande normer var skickad för. Hanna kämpade även för en friare kvinnlig klädedräkt. I radikala kretsar ansågs långkjolar och korsetterad, getingsmal midja vara en symbol för ofrihet. Kvinnor borde bära ledigare klädsel. När jag betraktar de tio klänningarna i utställningen känns hennes tankar något motsägelsefulla, hon såg själv ut att ha varit åtsnörd. Levde inte fru Palme som hon lärde i just klädfrågan?

Mitt hjärta klappar extra inför en karismatisk intellektuell kvinna som samtidigt bejakar sin feminina skönhet. Till den fulländade attraktionen hör att personen ifråga visar respekt för människor i sin omgivning oavsett samhällsklass eller härkomst. Jag fick i vart fall känslan av att Hanna Palme kunde ha besuttit dessa egenskaper, som i mitt tycke kan skapa magi.

Skulle min uppfattning om Hanna Palme inte överensstämma med annan historisk verklighet skyller jag åtminstone till hälften på guiden Anna och för övrigt på min fria fantasi.

Denna vecka bloggar både Seniorbloggen och Youthhood från utställningen Modedräkt 1900, som Sörmlands museum visar på Nynäs slott. Läs mer om utställningen!



Strumphållare för män fästade strax under knäna ses väl numera som ett närmast komiskt inslag i den maskulina klädseln. Men på propra herrar i vuxen ålder kring förra sekelskiftet  var de både självklara och praktiska, åtminstone i festligare sammanhang. Nedhasade, tunna strumpor utan resår till stor eller liten högtidsdräkt fick inte förekomma. Och åtminstone fram till 1950-talet använde många kontorsarbetande herrar sådana strumphållare till den obligatoriska kostymen.

Tekniska landvinningar inom strumpindustrin har nu i stort sett gjort dem onödiga.  Som markörer från en tid när stil värdesattes mer än i dag förtjänar de emellertid mycket väl sin plats på den intressanta Nynäs-utställningen.

Å andra sidan kanske strumphållare åter blir mode bland unga 30-åriga börsmäklare. På samma sätt som de redan anammat att bära hängslen!

Denna vecka bloggar både Seniorbloggen och Youthhood från utställningen Modedräkt 1900, som Sörmlands museum visar på Nynäs slott. Läs mer om utställningen!


Medan mannens kläder varit mer eller mindre oförändrade under de senaste 150 åren har kvinnans ändrats totalt flera gånger. För mannen har antalet knappar i kavajen skiftat från en till sex, vidden på byxbenen har gått från kjolliknande till stuprörssmalt.

Ibland har ändringar i kvinnornas mode berott på att man velat dölja eller framhäva något. Krinolinen skall ha uppfunnits av kejsarinna Eugénie för att dölja hennes graviditet. Det var någon som hade en platt stuss och det var troligtvis orsaken till att stora turnyren uppfanns. Under lång tid skulle kjolarna vara hellånga. Ibland var kjolarna vida men kunde också vara så smala att man talade om den enbenta kvinnan. Hellång kjol var ett elände i trappor och inte var det bra att promenera på smutsiga gator heller. Det var därför var det någon som uppfann kjolupphållaren.

Kjolupphållaren består av en klämma som fästs i kjolens nedre kant. Klämman på kjoluppehållaren på bilden är gjord av mässing, skulle det vara riktigt fint kunde klämman vara av silver eller guld. För att inte skada kjolens nederkant var klämman ofta försedd med tassar av läder eller sammet. En tunn rem eller ett silkessnöre sitter fast i klämman och fästs uppe vid midjan. När kjolen behöver lyftas drar man i snöret. Dagens yngre kvinnor och flickor behöver ingen kjolupphållare. Kjolkanten sitter så högt att det är omöjligt att snubbla på den i trappan. Om man skall smutsa ner kjolen med gatans smuts måste man nog vara akrobat eller onykter. En del kjolar är nu så korta att man får se efter om det är en kjol eller ett brett bälte.

Denna vecka bloggar både Seniorbloggen och Youthhood från utställningen Modedräkt 1900, som Sörmlands museum visar på Nynäs slott. Läs mer om utställningen!


På 1870-80-talet bar många kvinnor en särskild ställning under kjolen för att få en yppig bak. Denna så kallade turnyr var av exempelvis bambu, korg, trä eller valfiskben och utvecklades från krinolinen, vars ringar togs bort efterhand. Framsidan på kjolen skulle vara platt, men ryggslutet draperades för att framträda ordentligt.

Hanna Palme, godsägarinna på Ånga, följde alltid det senaste i klädväg och anammade naturligtvis också den här detaljen. Hennes kamkofta syddes med vidd över stussen för att passa det nya modet. Vid den här tiden kallades plagget också morgondräkt, men det skulle inte användas över ett nattlinne utan i stället skydda den vanliga klänningen när man åt frukost. Materialet är tunt gult bomullstyg med brunt tryck i slingor och akantusblad.

Nog borde Hanna tyckt om sin kofta? Hon vurmade ju för ledig klädsel, trots egen korsettering, och arbetade aktivt inom Svenska dräktreformföreningen. Den bildades 1886 med Ellen Key som ordförande och dess syfte var att ta fram sunda och praktiska kvinnoplagg. Verksamheten upphörde 1903 och då var det definitivt ute med turnyr.

Denna vecka bloggar både Seniorbloggen och Youthhood från utställningen Modedräkt 1900, som Sörmlands museum visar på Nynäs slott. Läs mer om utställningen!


Den här fredags förmiddagen lämnade vi Sörmlands museums magasin och åkte till Nynäs slott. Där framme möttes vi av både strålande väder och en fin utställning MODEDRÄKT 1900. Hanna Palmes kläder och accessoarer visades där - ett urval för Hanna hade ett stort mode intresse och hennes garderob var stor.

Hanna, född von Born, var född i Finland och levde mellan 1861-1959, hon var Olof Palmes farmor. 1899 köpte Hanna och hennes man Ånga gård i Svärta, Nyköping. Där tog Hanna ansvaret för det stora jordbruket. Förutom jordbruket hade Hanna ett stort intresse av sk kvinnosaksfrågor och var med och startade Svenska Dräktreformföreningen 1886, där Ellen Key var ordförande.

Hanna var en kvinna som var gränsöverskridande o ändå kunde bevara sitt intresse för kläder. Jag fastnade lite extra för den fina Cape-liknande jackan av bomull. Fint invävda sammetsprickar och med ett foder av svart siden, vadderad. Den knäpptes med 9 knappar och hyske och hake. Kantad med en 70 mm bred strutsfjädersliknande frans. Så fin - den är tillverkad 1915 och tänk den ser lite modern ut än idag...... i mina ögon lite Marimekko!!

Det väcks en heldel tankar när jag besöker utställningen - så mycket vackra kläder! Man kan se att även de som inte hade det så bra ekonomiskt satte en "ära" i att klä upp sig i vackra välsydda kläder när de tex var på kalas eller i kyrkan. Onekligen går mina tankar till den kavaj min mormor sydde på 1920-talets början och som fortfarande finns i min garderob - lika fin än och med ett tyg och hantverk som snart har levt 100 år och fortfarande är helt intakt - tänker på vilken kvalitet och med vilken möda min mormor sydde sin kavaj. Den hänger där bredvid mina andra kläder och det är lätt att se att dagens kvalite inte alltid är så god - kanske är det dags att gå tillbaka och ha en kavaj, men av en bra kvalite som håller.... Kanske är det vår jords framtid att vi åter börjar tänka på hur vi använder moder jords resurser??? Hur som helst så gav utställningen både kunskap och lust att förnya garderoben!!

Denna vecka bloggar både Seniorbloggen och Youthhood från utställningen Modedräkt 1900, som Sörmlands museum visar på Nynäs slott. Läs mer om utställningen!


Jag är årsbarn med avskaffandet av statsystemet inom den svenska jordbruksnäringen.

Fritz Ljungman – bildens stående, stilige kostymman, som fotograferats tillsammans med blivande hustrun Maria och en kamrat, var en del av detta system. I Sörmlands Museums samlingar läser jag om de ständiga flyttningarna från gård till gård. År 1917 bodde familjen på Yxtaholms gods utanför Flen. Familjen flyttade 1924 till Björksunds gods vid Sörmlandskusten. Fritz beskrivs som klen och liten till växten. Det hårda kroppsarbetet slet ned hans kropp och medförde sjukpensionering 1943. Sannolikt var det en fortsatt hård tillvaro med ständiga ekonomiska bekymmer. Jag skulle definitivt inte velat vara i Fritz kläder!

Sommarens utställning – Modedräkt 1900 – på Nynäs slott speglar på ett intressant sätt den betydelse som finkläder hade även för mindre bemedlade. Bilden andas ju inte direkt fattigdom. Nej, det var viktigt att visa upp att man trots allt hade råd att klä sig väl och ge ett propert intryck även i övrigt t ex vad gäller frisyr. Jag kommer osökt att tänka på Bo Widerbergs film ”Ådalen 31”. Här har filmaren lagt mycken möda i att få fram det tidstypiska. En del är kostymeringen med de demonstrerande arbetarnas finkläder. Nu var det länge sen jag såg filmen. Men jag glömmer aldrig denna svenska massaker och det blod som spred sig över nystrukna vitskjortor och mörka kostymer.

I den egna minnesbanken finns många klädminnen. Som son till en skräddare var det självklart att bära måttsydda kostymer. År 1964 hade jag en tredelad glencheck som satt som en smäck! Min kostymera tog dock ett abrupt slut under det sena 60-talet. Då gällde det att på alla sätt markera att man inte ingick i slipsnissarnas skara. Gärna slitna plagg och definitivt inte kostym och slips. Med åren har denna motvilja avtagit något. Men att som Fritz satsa en betydande del av den disponibla inkomsten på en storståtlig kostym ingår inte i mina planer. Varken Tiger eller Armani kan räkna med Antonsson som framtida kund.

I medelsvenssons fotoalbum finns massor av bilder från semestrar, födelsedagar, släktträffar, barnkalas och andra sociala begivenheter som ägt rum på så kallad ledig tid. Däremot är det i regel mycket tunnsått med bilder från de arbetsplatser där den vuxna befolkningen tillbringar en stor del av dygnets timmar. Möjligen knäpps några bilder från firmafesten eller när någon anställd går i pension.

Så har det varit sedan kameran blev tillgänglig för alla. Fram till början av 1950-talet var hopfällbara bälgkameror (också kallade plåtkameror) vanliga. Den lilla sökaren bidrog till att mången svartvit bild från badstränder eller skidspår blev mindre lyckad. Formatet på negativen var 6x6 eller 6x9 cm och filmrullen lämnades in till någon fotohandlare för framkallning och kopiering. Våra föräldrars gamla album är fulla med sådana tidsdokument, ibland lätt gulnade eftersom fotohandlaren kanske hade litet för bråttom med fixeringsbadet.

Efter bälgkameran kom småbildskameran, till gagn för den tekniska kvalitén. Men alltjämt hängde mycket på fotografens noggrannhet och skicklighet vid val av motiv, bländare och avståndsinställning. Nu har den som bekant konkurrerats ut av den självgående digitalkameran, till och med i mobiltelefonen. Det knäpps som aldrig förr. Men den som om hundra år studerar resultaten kommer nog alltjämt tro att svenska folket i huvudsak ägnade sig åt att ha ledigt. Kanske är det så, för kameran sägs ju inte kunna ljuga...