40-talisternas favoritartist Peter Carlsson (med musikerna de Blå Grodorna) är laddad med mer eller mindre sanna skrönor om livet i södra Dalarna. Till den senare kategorin hör nog berättelsen om bilfärden till Nordafrika. På taket hade han surrat fast en spark, som skulle lämnas av ett par mil efter starten i Grängesberg. Men Peter glömde detta och fortsatte genom Europa med sparken på biltaket. När tulltjänstemännen i Marocko undrade vad det var för en underlig manick, så blev svaret: ”It is a kick”.

Och i någon mening stämmer det ju, även om personer som inte upplevt naturlig snö eller is  har svårt att förstå vitsen med ett  fordon av detta slag. Spark, eller det mer svåröversatta sparkstötting, är egentligen ett genialt och synnerligen miljövänligt redskap att ta sig fram med när underlaget är lämpligt. För små barn stimulerar en liten spark till roliga lekar, medan äldre medborgare åtminstone i norrländska byar i lugnt tempo tar sig till och från Konsum med en något större modell. 

Rent bokstavligt och byråkratiskt handlar det kanske inte om färdtjänst. Men nog gör sparken en god tjänst för den som färdas på den.

Den här bilden från 1916 visar en T-Ford som gick som taxibil i Vingåker. Den uniformerade föraren har vid sin sida en myndighetsperson som kanske kan vara landsfiskal. I baksätet två välklädda herrar. Kanske medhjälpare till den myndige, vad vet jag? Någon presentation av personerna i bilen finns tyvärr inte i bilddokumentationen.

Först några fakta om Ford Model T (grundat på Wikipedia-artikel): Bilen tillverkades 1908 -1927 i Detroit, Michigan, USA i drygt 15 milj exemplar och var den bilmodell som ”satte världen på hjul”. Från 1914 infördes tillverkning enligt löpandebandprincipen. Den hade en 4-takts bensinmotor av sidventiltyp och utvecklade en effekt på 20 hk, drack ca 0,8 l/mil och hade en toppfart på ungefär 70 km/tim. Förutom bensin kunde den även köras på alternativa bränslen typ fotogen, etanol m.m.

Bilmodellen hade en rad egenheter som ibland sinkade framfarten. Enligt wikipedia: ”Att den var tvungen att backas upp för branta backar stämmer också. Det berodde på att den i likhet med en del andra av den tidens bilar saknade bränslepump. När man kom till ett motlut och det inte fanns tillräckligt med bränsle i tanken rann detta helt enkelt inte fram till förgasaren. Det var först i samband med införandet av 1926 års modell som man flyttade bensintanken till en högre position.”

Det finns mycket att anföra om T-Forden, som endast överträffas av Volkswagen Typ 1 som den mest tillverkade bilen i världshistorien. Jag väljer dock att fokusera en detalj på T-Forden från Vingåker – registreringsskylten D 81.

Bilregistrering med länsbokstäver och nummer infördes 1916 – det år då bilden togs! Södermanlands län tilldelades bokstaven D. Länsbokstäverna fick stort genomslag och användes även inom statistiken och skatteadministrationen m m. Det var länsstyrelserna som administrerade bilregistren. Systemet fanns kvar till 1973 då ett centralt register infördes med tre bokstäver och tre siffror på bilskyltarna.

Den dåtida strikt hierarkiska strukturen vid Länsstyrelsen bjöd att landshövdingebilen skulle ha reg nr D 1. Hans ställföreträdare – landssekreteraren – fick följaktligen D 2 och näste man – landskamreren – fick D 3 på sina privatbilar. Därefter var det kamp om alla lediga singelnummer. Som anställd vid Länsstyrelsen noterade jag att en del höjdare var besvikna när denna statusmarkör förpassades till historien.

När personliga skyltar infördes 1988 fick statussprattlandet en nystart. Landshövding Marjasin i Örebro var snabbast och visade stolt upp sin tjänstebil med reg nr T 1. Några år senare var frågan aktuell även vid vår länsstyrelse. Men si det gick inte för sig. D 1 satt redan på en raggarbil i Mjölbytrakten!

/Lars-Eric Antonsson

Raspens sockerlåda märkt ”Svenska Sockerfabriks Aktiebolaget SSA Bitsocker” kommer från Forssa bruk i Katrineholms kommun. Enligt beskrivningen har lådan använts till förvaring av glasplåtar. Från min barndom kommer jag ihåg en bitsockerlåda som var en väsentlig del av en fantastisk lådbil. Min kamrat Arne var bilbyggare och erbjöd färdtjänst i brant backe. Jag avböjde dock en åktur med hänvisning till att konstruktörens bromslösning inte uppfyllde rimliga säkerhetskrav.

Den färdtjänst som de flesta förknippar med ordet har inte mer än drygt 60 år på nacken.

Enligt uppgift var det Malmö brandförsvar som startade särskilt anordnade transporter för rörelsehindrade i sina brandbussar. Året var 1947 och åtagandet lär ha varit på frivillig basis. Välgörenhetsorganisationer som Röda Korset och Lions var också tidigt ute. I början av 60-talet var det endast fyra av landets 850 kommuner som hade organiserad färdtjänst för funktionshindrade. I slutet av 60-talet hade verksamheten ökat och bedrevs i ett hundratal kommuner. Riksfärdtjänst tillkom i början av 80-talet som en statlig försöksverksamhet med Transportrådet som huvudman. Nuvarande lagstiftning tillkom 1997. Det är kommunerna som har skyldighet att se till att funktionshindrade har möjlighet att förflytta sig. Verksamheten bedrivs med statsbidrag, är avgiftsbelagd och ses som en transportpolitisk insats och inte som tidigare ett socialpolitiskt bistånd. Detta ändrade synsätt var och är mycket viktigt för funktionshindrade som i vårt samhälle ges möjlighet att förflytta sig efter egna prioriteringar.

Slutligen en annan vinkling på begreppet färdtjänst.

En exminister i den svenska regeringen var utsatt för allvarliga hot. SÄPO bedömde under en period att ministerns säkerhet krävde livvaktsskydd. Det var naturligtvis mycket påfrestande för hela familjen att inte kunna röra sig fritt och att ständigt ha poliser omkring sig. Den enda fördelen, som ministern vid ett tillfälle med ett snett leende uttryckte saken, var att ha tillgång till ”färdtjänst” dygnet runt.

En alkoholförtjust partikamrat hade sin speciella syn på ministerns personliga situation.
- Det är ju tråkigt att du som organiserad helnykterist inte kan dra full fördel av SÄPOs transporttjänster, var hans kommentar.

/Lars-Eric Antonsson 

Cafélivet var nästan utdött på 90-talet. Det har blivit något bättre nu men jag saknar jukeboxen. Ett stort glas med vuxenvälling (caffelatte) tillhör inte vår cafékultur. I början av 50-talet drack jag min första espresso. När jag såg hur lite det var i koppen sa servitrisen att det inte är mer i koppen när det är espresso. En god vän och jag var en gång i Rom. Vi gick in på det mycket berömda Antico Caffé Greco, dessa lokaler som gästats av alla Europas författare och konstnärer av betydelse. Vi skulle prova Grecos espresso. När de serverades såg vi nog ganska konstiga ut. Hade vi fått en espresso eller var det bara en tidigare använd kopp? 500 lire för en odiskad kopp.

Nu skall det handla om faran med att gå på café med barnbarn. Barnbarnet Annie och jag brukade ofta ta promenader på stan. Varje gång vi kom i närheten av Kumlins så höll hon endera på att svälta ihjäl eller dö av vätskebrist. Annie var aldrig törstig, hon hade vätskebrist. En söndag förmiddag hamnade vi på Kumlins. Två äldre damer satt där inne och drack te med spretande lillfinger. Vi tog saft och bulle. Helt plötsligt tar Annie tag i ett av mina öron och säger med hög röst. ”Du morfar de här öronen har inte sett tvål och vatten på år”. Hon hade lärt sig detta av Pippi på TV. Damen med lillfingret skulle just dricka en klunk te när hon hörde Annies kommentar om mina öron. Hon försökte att låta bli att skratta och det slutade med att hon blåste till i koppen så teet stod som en fontän.

Av ovanstående kan man lära sig följande. Det är osvenskt att dricka caffelatte. Beställ aldrig en espresso på Greco och ta inga barn eller barnbarn med er när ni gör besök på ett Café.

Damerna på bilden sitter på och fikar på Göstas Konditori ca 1967. Konditoriet revs 1968-1969. Servitrisen heter Frida Gustavsson. Gösta Larssons maka sitter till höger.

Numera är det väl bara aktiemäklare och bankdirektörer med bonusinkomster som har råd att i Sverige måttbeställa kostymer i kvalitetstyger. Medelsvensson får åka till Thailand eller något annat asiatiskt låglöneland för att ekipera sig på det sättet. Å andra sidan kostar förstås biljetten dit en eller annan veckolön.

Annat var det 1947, då legendariska Börjes Herr- och Gossekipering etablerade sig i källaren på Tullportsgatan 24 i Nyköping. Då kunde till och med unga små gentlemän, som knappt börjat småskolan, på föräldrarnas bekostnad kläs upp med eleganta kostymer (om än i regel med pressvecksförsedda kortbyxor) till släktkalas och skolavslutningar. Självfallet kombinerade med vit skjorta och fluga! 2010-talets knattar torde endast undantagsvis acceptera en dylik klädsel. Ej heller de sjömans- eller flygarkostymer som dagens manliga seniorer med viss fasa minns från sin uppväxt på 1940-talet.

Det gick bra för Börje Ohlsson, som drev butiken tillsammans med hustru Iris. Den 6 mars 1956 flyttade de till nya lokaler på Östra Kyrkogatan 26. Där huserade de fram till 1980 och många är de nyköpingsbor som handlat sina kläder hos Börje. Flertalet dock inte i måttbeställt, utan i välsittande konfektion.

I Raspens lokaler finns en hörna med skyltar och annat trevligt från Börjes kläder. Den som vill veta mer kan skaffa skriften Sörmlandsbygden 1994 och på sid 75 ta del av artikeln ”Börjes – 33 år i herrmodets tjänst”. Där finns bland annat bilden ovan.

Det foto som vår högt värderade projektledare för Seniorbloggen har valt ut åt mig är taget 1935 av landsantikvarie Ivar Schnell. Det är en vy över sjön Båven med den fina utsikten från Klevaberget i sjöns östligaste del. De personer man ser iklädda studentmössor är från Södermanlands-Närkes nation i Uppsala vid deras utfärd till Båven.

Redan när jag kastade en blick på fotot kände jag genast igen vyn. Till vänster en bit ute i sjön ser man den norra udden av Dagnäsön som numera är naturreservat. Själva Klevaberget är fågelskyddsområde. Jag har varit ute på Klevaberget många gånger. Från herrgården Kleva leder en stig över bergen. Utsikten är fantastisk. Från den plats där jag nu bor kan man promenera på välhållna skogsvägar cirka 7 km västerut för att komma till denna fina plats.

Båven är den största sjön i Södermanlands län. Den har en yta av 68 kvadratkilometer med en vattenyta belägen 21 m över havet. Den avvattnas via Husbyån till sjön Långhalsen allt inom Nyköpingsåns avrinningsområde. Sjön karakteriseras av förgreningar och många öar – strandlinjen är över 500 km lång och medeldjupet är cirka 10 m. Största djupet är 48 m. Sjön har ett förhållandevis rent vatten och ett rikt fågelliv med många fågelskyddsområden. Fiskgjusen, som är Södermanlands landskapsfågel, förekommer rikligt i sjön. Malen som är en udda fisk i Sveriges fauna förekommer också i sjön.

Åker man bil till Kleva den norra vägen med infart vid vägen till Jacobsbergs säteri passerar man Bjursnäs vid sjön Lockvattnet. Strax före Bjursnäs ligger till höger en av Björnlunda Hembygdsförening ägd s k ”fatabur”. I en sådan förvarade man förr vid herrgårdarna särskilt värdefulla inventarier. Strax intill denna fatabur finns en sten med inskriptioner rörande de ekar som planterades som ekollon på platsen år 1800. Dessa ekar har under de gångna åren fått en imponerande storlek.

Skärgård, en farkost, två kvinnor och en karl. Personerna är fint klädda. Allt verkar så idylliskt. Är mannen fiskare? I så fall håller han isär sina roller som gentleman och utövande yrkesman. En kvinna i eller vid båten var, enligt gammal tro, något helt otänkbart. Mötte man henne på sin väg mot bryggan var det bara att vända. Det blev ingen fångst hur många nät som än lades ut.

Handelsflottan lär ha varit mindre skrockfull. Troligen hade man hört historierna om Ann Bonny och Mary Read, två kvinnliga pirater som levde för trehundra år sedan. De var från Irland respektive England, men verkade i Karibien, Västindien.

Ann, gift med en sjöman, föjde med ut på havet, till Bahamas. Hon förälskade sig i Calico Jack och mönstrade på hans skepp. En dag överföll de ett fartyg med en annan kvinna ombord – Mary Read. Kvinnorna, som båda uppfostrats som om de vore pojkar, blev mycket goda vänner. De började jobba tillsammans, trots att den engelske kungen förbjöd sjöröveri 1718.

Efter en tid av lyckofulla kap och äventyr togs de tillfånga, men inte utan strid. Ann och Mary, tidigare soldat, kämpade hårt, men förgäves… Deras manliga kamrater låg redlöst berusade och kunde inte hjälpa dem. Alla ombord dömdes till hängning, utom Ann och Mary. De var gravida.

Kan man ha som mål i livet att ingå äktenskap? Javisst, är kanske det självklara svaret för många, men motiv och bevekelsegrunder har säkert skiftat över tid. I våra dagar är äktenskapet fortfarande en samhällsinstitution med högt symbolvärde, men nu för tiden handlar det om att två oberoende vanligtvis jämlika människor oavsett kön finner varandra och vill slå sig ihop. Och det kan ske utan att parterna för den skull burit på någon genomtänkt plan.

Äktenskap tycks genom tiderna i vissa fall ha varit en angeläget för att kunna överföra makt och egendom inom familjer till nästa generation – inte minst inom bondesamhället. Idag är det närmast otänkbart att föräldrar skulle ha en ekonomisk målsättning för sina ungdomar och försöka påverka partnerval. Nej, den som vill uppnå trygghet eller höja sin status får agera på egen handel. Undrar om kronprinsessan Victoria hade en målsättning att bli gift!

Målstyrt eller inte, inget är så starkt förknippat med giftermål och bröllop som vigselringen. Den binder samman och förenar och är ett tecken på ömsesidigt löfte tänkt att vara för evigt.  Traditionen att bära vigselring har sitt ursprung från romartiden och symbolen verkar odödlig.  Ända sedan 1500-talet har vi traditionen att den ska bäras på vänster hands ringfinger.

I Nyköping hade guldsmeden Carl Henrik Forsman butik på V. Storgatan 2 under 1920-talet. Skylten på bilden har suttit på fasaden in till affären.

Äktenskap i alla dess former kan ha såväl kyrklig som samhällelig anknytning och må vara grundat på kärlek, affärer eller annan orsak.  En sak är jag i alla fall helt säker på, jag planerade aldrig att gifta mig. Det råkade bara komma en oemotståndlig Nyköpingsflicka i min väg och henne gav jag en vigselring. Vem som haft störst utbyte av vårt förhållande har vi aldrig klarlagt.

Gjutjärngrytan väcker tankar på gemensamma middagar och många mål mat. Minns ni söndagssteken med ättiksgurka eller kokt höns med ris och curry.  Bland det godaste var, och är, ändå kalopsen. Rätten lär ha fått sitt namn efter engelska ordet collops, som betyder köttskivor. Märgpipan, bringan eller högreven ska ju skäras i mindre bitar innan den bryns i grytan.

Här handlar det om rejäl husmanskost, i dag termen för bra traditionella rätter. Förr betydde ordet husman både krigare, inhyseshjon och bonde med rätt att bruka annans jord. Han åt enkel och billig mat.

Bäst blir kalopsen om den lagas i stora mängder på en gång, gärna i god tid före måltiden så att löken, kryddpepparkornen och lagerbladen verkligen ger smak. Vill du ha den skånsk? Sätt till morötter mot slutet av koktiden.

Grytan på bilden lämpar sig mycket bra för kalopstillagning - och servering. Formen är vackert oval och handtagen sköna att greppa. Kärlet, tillverkat av Husquarna, kommer från museets samling Eskilstunahemmet och rymmer cirka 4 liter.

Äldre tiders kärl i gjutjärn var betydligt större och gav rejäla armmuskler då de flyttades över elden eller på vedspisen. Men vem hade då som mål att styrketräna!

Lennart Hylands klassiska referat ”Den glider in i mål”, har gjort det svenska VM-guldet i Colorado Springs 1962 oförglömligt. Tre Kronor ledde med 4–3 när Kanada tog ut målvakten och Nils Nilsson kunde fastställa slutresultatet 5–3 med ett långskott i tom bur. Det var för övrigt första gången Sverige besegrade ett kanadensiskt landslag.

Visst minns jag radioreferatet, Hylands extas och den utdragna vokalbetoningen på bokstaven å. Rösten går upp i falsett och man börjar undra om han blivit helt tokig. Jag minns också att det var Nisse Nilsson Leksands IF, med smeknamnet ”Dubbel-Nisse”, som gjorde målet. Det var naturligtvis bra men det hade varit ännu bättre om min favorit Sven Tumba stått för prestationen.

I museets samlingar fann jag VM-hjälmen i plast. Den tillverkades av JOFA i Malung och blev en stor försäljningsframgång. Till detta bidrog att ”Dubbel-Nisse” fanns med som dekal på hjälmarna och hade provision på försäljningen.

Ser man på YouTube-klippet från matchen 1962 var det inte många spelare som bar hjälm. Komplett vansinne att inte bära hjälm i hockey tycker vi i dag. Då var det mesigt att skydda sig mot hjärnskakningar.

Hur som helst var det en fantastisk laginsats. Många så kallade vinnarskallar drog åt samma håll och var ytterst målinriktade. De gick i mål, fick guldmedaljer och en hejdundrande segermåltid.

Nils ”Dubbel-Nisse” Nilsson bildade tillsammans med Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson och Lars-Erik Lundvall (märkligt nog utan smeknamn!) på 1950-talet den legendariska så kallade ungdomskedjan i ishockeylandslaget Tre Kronor. De blev bland annat världsmästare 1957 och 1962.

Sannolikt inspirerad av Sven ”Tumba” Johanssons kommersiella framgångar med ishockeyutrustning (minns Spaps-hjälmen!) så lanserade Dubbel-Nisse den Matchklubba som skribenten greppat på bilden. En rejäl träpåk med rakt blad som skulle lindas med svart isoleringsband. Tekniskt var den  föga utvecklad jämfört med dagens mycket dyrbara klubbor i fibermaterial och med hookade (böjda) blad.

Med en liknande påk gjorde 1953 jag mitt livs viktigaste, dvs enda, ishockeymål. Det skedde i en match mellan läroverken i Linköping och Norrköping. Av ett mycket speciellt skäl gick den till denna turnerings historia.

Resultatet blev nämligen oavgjort 1-1. Inte ens tre förlängningar à 2x5 minuter kunde skilja lagen åt. Därför följde så kallad straffläggning, precis som i dagens elitseriematcher. Det krävdes sammanlagt 30 straffar innan våra motståndare, helt orättvist förstås, stod som segrare. Så många straffar har aldrig lagts i en skolmatch sedan dess, sannolikt inte heller i någon annan match. Och det är ändå nästan 60 år sedan…

Om jag hade lyckats peta in ett mål till hade vi inte gått till ishockeyhistorien.

Eftersom ett av mina mål har varit att aldrig göra för mycket är denna soffa en bra illustration. Tänk er att efter ett stadigt mål kunna sträcka ut sig i sin fulla längd på soffan, då har man uppnått ett annat mål efter det stadiga målet. Det heter ju att målet inte är huvudsaken utan resan dit. Jag tror inte riktigt på det.

Tänk er en maratonlöpare i 30 gradig värme och uppförsbacke. På en sådan resa är nog målet huvudsaken. Det kan ju annars bli som för japanen, Shizo Kanaguri, som skulle springa maraton vid Olympiska Spelen 1912 i Stockholm. Han kom inte i mål förrän omkring 1965. Han gjorde resan till sin huvudsak och stannade och fikade med en familj och kom inte fram till stadion innan man hade stängt grindarna. Han flögs många år senare till Stockholm för att han skulle få gå i mål. Om tiden från start till målgång togs måste hans tid platsa i Guinness rekord bok.

Målet med denna skrift var inte att beskriva en maratonlöpares vedermödor utan berätta lite om soffan som utgör målet före-målet. Carl Malmsten är formgivare och soffan ingår i en serie som kallades Haga. Soffan köptes 1932 och namnet var nog aktuellt då p.g.a. ett nygift par som flyttade in på Haga. På Haga användes nog inte soffan som bäddsoffa, om den fanns där, trots att det är en sådan. Om soffan kan följande nämnas att den är klädd i grön brokad. Brokad är väl ett kungligt tyg?

Som barn var jag mycket intresserad av djur och natur. För att komma småfåglarna närmare in på livet fångade jag ibland sådana med hjälp av en vanlig skokartong, en pinne och ett snöre. Jag gillrade upp en uppochnedvänd skokartong några meter utanför köksfönstret med hjälp av en ca 15 cm lång pinne. Jag knöt ett smalt snöre om pinnen och drog snöret till fönstret. Under kartongen la jag lite godis för småfåglar t ex havregryn eller fläskssvål. Efter en stunds väntan vid fönstret brukade talgoxarna infinna sig och ta för sig av godsakerna. Med ett litet ryck i snöret drog jag bort pinnen och skokartongen föll ned över fågeln. Genom att försiktigt föra skokartongen över dess lock på marken kunde jag stänga in fågeln i kartongen. Svårigheten var sedan att fånga fågeln med handen inne i kartongen. Ibland rymde fågeln. Var jag ute var det ju inga problem, då flög den ju bara iväg. Men var jag inomhus var det värre. Om fågeln rymde i köket var det väldigt stökigt och besvärligt att åter fånga in den. Risken var ju också att jag skulle få hjälp av katten. Bäst var då att öppna alla fönster och släppa ut fågeln.

Vid den lilla Axsjön, som låg några hundra meter från hemmet, var jag ofta för att meta eller titta på småkryp. Det var gott om sådana i strandkanten och jag samlade dem i burkar och studerade. Det var husmaskar, trollsländelarver, ryggsimmare, snäckor, plattmaskar och diverse hinn- och hoppkräftor. De pyttesmå illröda kvalstren var kul. Men problemet var att de mest intressanta djuren var så små. Jag fick visserligen ett förstoringsglas med inbyggd belysning en gång av min bror i julklapp men det var ändå svårt att se allt smått. Såsmåningom fick jag tack vare min kära mors ivriga propagerande möjlighet att studera vid Enskilda Läroverket i Katrineholm och senare på Mörby gymnasium och Stockholms Högskola. Vid mina studier i limnologi (läran om sötvatten) i Uppsala fick jag rikliga möjligheter att titta på småkryp i mikroskåp och då tyckte jag att jag gått i MÅL!

Mikroskåpet på bilden ovan finns i samlingen från Kabi-Fermenta i Strängnäs. Där tillverkades läkemedlet penicillin på 1970-talet. Penicillintillverkningen förorsakade stora miljöproblem i samband med kvittblivningen av en avfallsprodukt. Genom min anställning som miljövårdare på Länsstyrelsen i Nyköping var jag under flera år mycket engagerad i verksamheten där.

Fåfänga är ett begrepp som enligt många etiska läror är dåligt. Enligt Wikipedia är fåfänga liktydigt med flärdfullhet, prålsjuka, inbilskhet, egenkärlek och högfärd. Såsom varande senior har det där med fåfänga bleknat. Det finns inte så mycket att göra åt det här nu. Jag var rödhårig och fräknig som barn. Det inbjöd ju inte heller till fåfänga precis. Men min kära mor var nog lite fåfäng å mina vägnar. Jag gick i andra klass i småskolan. Det var en B2-skola så småskolan omfattade klasserna ett och två. I storskolan gick klasserna tre till sex med samtidig undervisning. På ett skolfoto från småskolan ståtar jag med vit skjorta och svart fluga! Det kan man väl kalla fåfänga!

Mor min var fåfäng å mina vägnar på ett annat vis också. Hon tyckte inte om att jag var fräknig. Hon hade väl fått något recept från någon klok gumma för hon blandade saften från slanggurkor med rosenvatten och med denna tinktur tvättade hon mig omsorgsfullt i ansiktet. Hon försökte även med insmörjning med grodrom men ingenting kunde få bort mina fräknar.

Fåfäng var väl den tös som jag skrev en limerick om för några år sedan:

En svarthårig tös ifrån Hälla
vill på maskerad sig förställa
Skor och handskar i svart
bär hon – resten är bart
Hon vill så spader fem föreställa

En annan limerick som jag skrev handlar om fåfänga myggor:

Det var två stycken myggor från Gnesta
En var nyfiken och ville testa
Hur gick showen för dej?
Fick du till någon grej?
Ja, dom klappade händer, dom flesta!

Det föremål jag valt i samlingarna är en reklambild från Börjes Herrekipering i Nyköping. Det är reklam för framtagna fina tyger inspirerade av målningar av gamla mästare. Mannen på bilden kan väl uppfattas som fåfäng i all utstyrsel som han har på sig!?!

Spegeln har blivit fåfängans tingest. Den står för flärd, egenkärlek och högfärd.  Tankarna far bums till sagan om Snövit. Hennes elaka styvmor betraktade varje dag sitt ansikte och frågade: ”Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som vackrast i landet är.”  När hon en gång fick svaret ”Snövit” blev hon ursinnig… Ja, ni kan fortsättningen. Snövit blir förgiftad av ett äpple, läggs i en glaskista och väcks till liv av prinsens kyss. Naturligtvis måste ondskan bestraffas. I en av sagoversionerna tvingas styvmodern dansa i ett par glödande järnskor tills döden befriar henne. I en annan finns en ros med ett farligt gift.

Historien lär ha sitt ursprung i det medeltida Italien.  Den berättades från mun till mun och tecknades så småningom ner. Men det var varken bröderna Grimm eller filmproducent Disney som var först med att göra Snövit känd i vidare kretsar. Kindermärchen, en liten volym barnsagor, gavs ut redan 1809 av en annan Grimm, Albert Ludwig, och i den fanns hon med.

Folksagan var viktig under den här tiden. Den ansågs bidra till barns uppfostran och ge livsvisdom utan alltför många moralkakor. Vad lär man sig här då? Att vara snäll och inte bli fåfäng? Troligen – alla vet ju hur dumt det är att vara självupptagen och inbilsk, särskilt om spegeln har handtag. Det spelar ingen roll om den har anor från 1960-talet och försetts med ornament av vinrankor.  Tappas den i golvet blir allt etter värre – sju års olycka!

Att fåfänga har ett närmast symbiotiskt förhållande till kläder och mode är väl känt. Min uppväxt i Sjuhäradsbygden gjorde att jag tidigt drabbades av denna åkomma.

På den tiden var Borås och området däromkring Sveriges dominerande kluster för textil- konfektions- och trikåproduktion.

Den tröja i ren ull som vi ser på reklambilden från 1960 tillverkades av företaget Kåve i Gällstad ett par mil från Ulricehamn. Den var på sin tid högsta mode. Men den var inte särskilt funktionell i vart fall inte vid skidåkning i dåligt väder. En produkt som undertecknad gärna skulle burit om den inte hade varit så dyr. Ofta var det så att jag inte var nöjd med mina kläder. Det fanns alltid modeplagg/märkeskläder som jag önskade mig i stället för den egna stassen.Den måttsydda glencheck-mönstrade kostym, som jag fick som 18-åring, var jag dock mycket nöjd med. Den satt som en smäck!

Min fåfänga blev med åren dessbättre nedtonad men det som tidigt grundlades ligger latent och kan fortfarande blomma upp.