En morgon kan vara något otroligt underbart. Men det kan också vara något av det mest vedervärdiga som finns.

Morgonen efter en blöt fest är vedervärdig. Jag kommer att tänka på en vandring i Gamla stan. Det var inte jag utan vår guide som varit på fest. Han kom en kvart efter utsatt tid klädd i frack åkande på en gammal militärcykel. Hans första ord var, vi börjar på Öster Långgatan där finns en affär där jag kan köpa något att dricka, det var fest i natt, urr burr.

Men en annan typ av morgon kan vara följande. En varm försommarmorgon. Frukost framdukad i en blommande syrenberså. Nybakad, hembakad småfranska, kokt ägg, nybryggt kaffe bryggt på nymalet, nyrostat kaffe. Råkaffet hade kommit från USA, det gick inte att skicka rostat kaffe under kriget, på något konstigt sätt hade nästan alltid paketet gått sönder. Blomdoft, fågelsång och långt bortifrån hördes Hagströms trattgrammofon som spelade Alte Kameraden. Inte ett ljud av bilar och ingen bensinlukt.

Sakerna som illustrerar det här kommer från Eskilstunahemmets samlingar. Brödrosten är fel men vår första brödrost var likadan. Tekoppen är fel det skulle ha varit en kaffekopp. Äggkopparna tillhör en senare generation. Kanske är inte drömmorgonen sann heller. Det var kanske inte Hagströms trattgrammofon jag hörde. Men som illustration av morgon får det faktiskt lov att duga.

En googling på ”Uppe med tuppen” ger över 5 miljoner träffar på 0,08 sekunder. Där återfinns bland annat en massa bloggare som skryter med hur duktiga de varit genom att kravla sig upp i arla morgonstund under någon av veckans sju dagar. Särskilt för lördagar och söndagar är självberömmet påfallande. Man kan dock undra om de bloggande ungdomarna någonsin varit i närheten av en galande hane så att säga live.

”Uppe med tuppen” var titeln på ett (åtminstone bland mogna medborgare) uppskattat morgonradioprogram på 1950-talet. Det leddes av Georg ”Tuppen” Eliasson (1905-1973), revyförfattare, radioman och chef för ett musikförlag. Hans kompanjon hette Nils Perne. Tillsammans skrev de en mängd populära schlagers under signaturen Nils-Georg.

Som motvikt, till tröst för de yngre och morgontrötta, kom Pekka Langer med sitt oerhört populära program ”Natttuppen” (stavat med tre t), till vars prat och musik mången gymnasist höll sig vaken framåt midnatt.

I brist på bättre symbol för ”tema morgon” fastnade jag för denna vindflöjel av järnbleck. Den lär ju knappast gala alls eller väcka ung eller gammal en tidig morgon. Kanske den skulle passa bättre för ett annat radioprogram från vår ungdom – ”Kvar i sängen” med Eric Sandström.

Mammas väldiga bakbord stod på stora köksbänken redan när man pallrade sig in i köket för morgonmålet före skolgången. I ett hörn på bakbordet låg en deg på jäsning, den var täckt av vackert broderad bakduk med mönster av kringlor. I det andra hörnet låg brödkavlen.

Baket förbereddes sålunda mycket tidigt. Hon drog igång det med stor energi, men om det var lustbetonat eller inte får jag låta vara osagt. Sanningen var nog den att ansvaret och jobbet att dra försorg om åtta barn var minst sagt tungt. Mycket skulle till för att mätta så många magar och mamma var flitig. För oss barn var det alltid högtidsstund när det blev nybakade bullar till kvällschokladen.

Den allra största lyckan var ändå den tid på året när det vankades semlor. De hembakade jag åt som barn är allt jämt oslagbara, stora som siktkakor, välsmakande och den mjuka mandelmassan som mamma gjorde själv var fantastisk. Vispgrädde, kanel och varm mjölk därtill - och det var fest.

Ytterligare en sanning ska fram. Om man bortser från att jag som barn någon enstaka gång tryckte kakformar i väl utkavlad pepparkaksdeg har jag aldrig bakat på riktigt. Varför har jag aldrig gjort kakor, bullar eller bröd!? Min fru har från sin barndom behållit traditionen att det ska vara hembakat och hon drar med synbarlig entusiasm igång tidiga mornar. Härligt gott matbröd som med råge slår butikernas brödutbud. Kan det vara för sent att lära sig den här konsten?

/Gästbloggare Alf Lettesjö

Sömn är en nödvändighet för oss och en gudagåva. Men när jag gick in på Google och sökte på sömn fanns det nästan bara material kring sömnproblem. Själv har jag inga problem med sömnen. Speciellt på morgonen har jag lätt för att sova. Det var därför jag valde teckningen av den sovande pojken i samlingarna. Den är gjord av konstnären Arne Cassel och skänkt av Nils Lindelöf i Stockholm. Visst är han fin den här pojken!?

Men en gång – jag var väl i 11-årsåldern - så blev sömnen störd en kväll. Vi sov i samma rum, far och mor och jag. Lillasyster på knappt ett halvår sov där också. Nu var det så att det fanns ett bålgetingsbo där med ingång ovanför sovrumsfönstret. Bålgetingar är mörkeraktiva och dras gärna till ljuskällor. Kvällen var varm så far min hade satt i ett myggfönster. Utanför på myggnätet promenerade snart ett stort antal brummande bålgetingar dragna till det ljusa förstret. Antagligen fanns det ett hål i myggnätet för när jag hade sovit en stund så vaknade jag av att det var något som kröp på min huvudkudde. Det var en bålgeting! Jag lyckades resa mig långsamt ur sängen och gå ned till föräldrarna på nedre botten. Snabbt förpassades lillasyster ur sovrummet. Därvid glömdes snuttetrasan kvar vilket visade sig bli mycket störande för nattsömnen den natten.

Pappa tog fram en spruta och spred mängder med DDT-preparat i sovrummet. DDT var ofarligt på den tiden. Sedan fick vi sova i rummet på nedre botten. Den natten blev det ingen god nattsömn för oss för lillasyster skrek och gormade över snuttetrasan som hon saknade.

På morgonen efter inspekterades sovrummet och där låg 28 döda bålgetingar som kära mor fick sopa upp.

En Telefunken-radio från tidigt 1950-tal väcker en rad minnen från en svunnen tid ett antal år före televisionens genombrott. Den radio som jag lyssnade mest på som barn var en Philips från sent 1940-tal. AB Radiotjänst (från 1957 Sveriges Radio) hette det företag som försåg det svenska folket med s k allmännytta - nyheter, kristendom, lärda föredrag, underhållning och grammofonmusik, säkert också en del annat som jag har glömt.

Radions programutbud var synnerligen begränsat – det fanns fram till 1955 endast en kanal som sände på deltid. Till skillnad från dagens mångfald och dygnetruntradio hade man vissa tider med sändningsuppehåll och slutade sända ganska tidigt på kvällarna.

I minnesbanken finns alla de mornar då nyheter från TT var ett närmast obligatoriskt inslag innan det var dags att gå till skolbussen. Ett annat program som min mor flitigt lyssnade på var Morgonandakten. Nog lyssnade även jag förstrött på de tänkvärdheter, som skulle vara vägledande för dagen. Men det var nyheterna jag tidigt var genuint intresserad av. För att inte tala om direktsänd sport. Sven Jerrings rapporter från Vasaloppet var ett årligt evenemang som krävde tidig söndagsuppstigning. Och Lennart Hylands mångordiga referat stimulerade till egen fantasifull bildsättning. Då ljudkvaliteten inte var den bästa fick jag ibland sitta med örat mot högtalaren.

De radiovanor som grundlades under tidigt 1950-tal har följt mig under alla år. På mornarna är det främst ekosändningarna i P1 som jag lyssnar på. Nutidens morgonandakt sänds 05.45 och ingår inte i mina morgonvanor. Ibland tar jag del av ”Tankar för dagen” som har ett tänkvärt innehåll långt ifrån den dogmatism som dominerade barndomens morgonandakter och radiohögmässor. En stor fördel i sammanhanget är den flexibilitet som webb-radion medfört. Nu kan du välja att efter eget val lyssna på tidiga morgonprogram i efterhand. Det kallar jag utveckling!

/Lars-Erik Lettesjö

Det föremål jag valde i samlingarna är ett ympningsinstrument för vaccinering mot smittkoppor. Det består av en mycket vass och spetsig lansett ihopfällbar mellan bruna hornskivor, som utgör lansettens skaft. Instrumentet är inlämnat till museet i ett vitt kuvert med påskriften ”Klockaren, organisten, folkskollärare Anders Lindgrens ympningsinstrument för vaccinering. Använt på alla barn i Lid ungefärligen åren 1884-1900”.

Själv blev jag inte vaccinerad mot smittkoppor när jag var liten. Det skedde först i vuxen ålder. Jag var nämligen väldigt sjuk som barn. Tursamt nog tillfrisknade jag ganska snart och har sedan dess fått vara frisk.

Smittkoppor är en virussjukdom som är mycket smittsam. Poxviridae heter viruset och det är enligt Wikipedia utrotat sedan 1980. 1963 drabbades Sverige av ett smittkoppsutbrott.  27 personer insjuknade och 4 dog. Primärfallet var en med flyg nyss hemkommen sjöman som varit på besök i Australien. Min fru arbetade då som mottagningssköterska på Södersjukhuset och där passerade den smittade sjömannen. Det blev väldig uppståndelse och stor turbulens på sjukhuset och det tog viss tid innan man konstaterade smittkoppsfallet. Min fru blev instängd och isolerad en hel vecka minns jag. I samband med detta smittkoppsutbrott startades en vaccinationskampanj och det var först då som jag blev vaccinerad mot denna hemska sjukdom.

En gumma sitter och stickar. Det ser lugnt och fridfullt ut. Stickorna slamrar mot varandra och själv är hon så levande… Men skenet bedrar. Under kläderna finns ett mekaniskt urverk som tvingar henne att jobba fort, fort utan rast och ro. Hon är en skyltdocka som kan röra sig och som ska locka folk att köpa garn.

Stickerskan, 50 cm hög, är tillverkad i Tyskland 1890. Hon kom som ung till Stockholm och fick plats hos Augusta Mattson och KM Lundbergs garnbod.

Då på den tiden förfärdigades mest nyttigheter, tröjor, vantar och strumpor. Stickat mode kom först på 1920-talet, då med spetsliknande klänningar.

Vad man än trollar fram med garn så är redskapen ofta vassa. Men också enskilda människor sticker ut, en del kan till och med kopplas samman med just stickat och stickor. Och annat spetsigt – skidstavar.

Tänk på Mora-Nisse! Toppluvan var en vanlig huvudbonad bland grabbar under mellankrigsåren, men fick senare, tack vare honom, förnyad aktualitet. Hans röda syntes alltid i täten, skidlöpare Karlsson vann nio Vasalopp mellan åren 1943-1953.

Och minns ni Ingemar Stenmarks mössa! Vilken succé! Mina pojkar var överlyckliga när farmor stickade dem var sin. De såg ut som två små blå vitochgulmelerade prickar när de for fram på sina skidor. På den tiden var det vasst att åka utför.

Sjukvårdens vassa attribut ingår på min personliga aversionstopplista.

En injektionsspruta framkallar lätt obehagliga rysningar. En vaccination är dock inte alls så skrämmande som en pleuratappning. En gång för många år sedan hade man på röntgen funnit ganska mycket vätska i min lungsäck. Läkaren skulle från ryggsidan tappa ut vätskan för undersökning och även underlätta min ansträngda andning. Jag råkade få syn på den nål som skulle användas vid tappningen. Den var lång, mycket lång! Kallsvett och panikkänslor.

Efter bedövning stack läkaren in brontonålen. Jo, jag klarade mig även den gången. Om sanningen ska fram gjorde det inte alls ont.

Även om jag inte gillar vissa undersökningar är mina kontakter med vården i stort sett positivt laddade. Jag har t ex en obruten och förtroendefull läkarkontakt inom primärvården sedan ca 25 år tillbaka. Jag träffar honom minst en gång per år. Senaste gången avlöpte synnerligen väl. Provsvaren var till belåtenhet, blodtrycket normalt och jag förklarade mig må bra. Det hindrade honom inte från att ha sedvanliga synpunkter på mitt midjeomfång och att förmana mig att skärpa matvanor och minska portionsstorleken. Bemötandet är personligt, empatiskt och mycket avspänt. Jag vill definitivt inte byta ut honom.

Är inte detta ett bra exempel på att svensk offentlig sjukvård kan vara riktigt vass?

/Lars-Erik Antonsson

Det här var fel men eftersom jag tycker att det är roligt att vända på uttryck så får det stå där. En vass replik kan såra så in vassen. Speciellt om det är en replik som beskriver mitt handlande. Nordanvinden kan var hemskt vass. Men vassast av allt är, var, nog farsgubbens rakkniv. När fjunet började att växa på kind och haka. Då försökte man att själv sig raka.

Jösses det gick ju på rim.

Men försöket med rakkniven gick inte på rim. Handduken blev rödrimmad eller det heter kanske rödstrimmig. Att komma ut från badrummet och mötas av ett, Har du försökt att begå självmord, hakan är ju lika fjunig ännu. Om du förstört eggen får du strigla kniven. Jag tror förresten att det är dags att köpa en rakhyvel åt dig. Det blir inte så vasst. Omtänksamheten var välmenad men det hjälpte inte så mycket när föräldrarna sa att man skulle gnida in lite Aqua Vera i såren så att det inte blev någon infektion. Försöket gjordes aldrig om med kniv, det var för vasst.

Gotlandsbryne, 1960-tal.

Ett aldrig så flitigt studium av den pedagogiska planschen ”Huru en oxe styckas” är till föga hjälp om man inte har en för ändamålet gjord och väl slipad kniv vid det praktiska genomförandet.  Upplysningen i planschens underkant om att ”Fileten ligger inuti kreaturet under rostbiffen” kan kännas som ett hån för den som sett fram mot en gourmetmiddag, men får nöja sig med köttslamsor på grund av en slö kniv.

Trots det stora utbudet av kokböcker och matprogram i radio och TV har jag en känsla av att hemmakockarna skulle behöva bättre och framför allt vassare knivar. Man kan sakna forna dagars skärslipare, som cyklade omkring med sina slipstenar och erbjöd hemmafruarna att skärpa såväl knivar som saxar för en billig penning. Många är nog idag mer angelägna om  att ha knivar för olika ändamål – filé, grönsaker, bröd, skalning, sushi, tranchering etc –än att bevara och bevaka skärpan i dem. Ska man kalla dem för slöfockar?

En grundläggande lektion ”Så slipar du en kniv” av Lukas Loughram fann jag på Youtube.

Men det bästa fyndet där var Fred Åkerströms härliga visa ”Den gamle skärsliparen” sjungen av Rolle Trubadur. Lyssna på den – en riktigt vass tolkning!

Vad som blir årets julklapp är en stående fråga varje år. Det kan vara elektronik eller annan leksak, eller något för hemmet. 1988 hette årets julklapp bakmaskin. Alla pratade om maskinen. Det var bara att röra ihop degen, ställa in en klocka och så kunde man ha nygräddat bröd på morgonen. En stilla undran är hur många oanvända bakmaskiner finns det i dag i svenska hem?


Årets julklapp för mig julen 1938 eller 1939 skulle ha varit att få en gunghäst liknande den på bilden. Det blev istället julklappen jag aldrig fick. Det jag fick var en gunghäst som var gjord av bräder, sadeln var bara målad och inte fanns det några stigbyglar heller. När jag läste vad som muséet har skrivit om hästen förstår jag varför jag inte fick en sådan här gunghäst.

Gunghästen var en riktig statussymbol som förekom i högreståndsmiljöer, enligt museets databas. Även om mina förhållanden inte var dåliga så inte var det något högrestånd.

Modellen till den här hästen sägs vara gjord av en bildhuggare som satt inne på fängelset Långholmen. Korsordsmakaren Hans Christian Nygårds gamla vän, den underfundige Enzendo Vaddoro, skulle ha kommit med en lång och ordrik förklaring som slutat med något liknande, ”det är inte bara bovar som kommer ut från holmen”.

Dottern Pia var en riktig julklapp, det årets julklapp. Men som det ofta är med tjejer kunde hon inte passa tiden. Hon kommer den 23 när alla vet att det är julafton den 24.

I skrivande stund  - 27 november 2011, (tillika första advent) har Tomtarnas Riksförbund sammanträtt på hemlig ort (täcknamn Raspen) för att utse ett värdigt och tidstypiskt alternativ till den fåniga matkasse som Handelns Utredningsinstitut korat till Årets Julklapp.

Ett kriterium (av tre) för denna fina titel är enligt institutet att produkten ska representera den tid vi lever i. Den samlade tomteskaran fann att ett Paraply i högsta grad kan anses representera den rekordvarma hösten 2011. Tomtarnas snöslädar torde få stanna kvar i sina garage ett bra tag till, och på de färder som väntar är ett paraply en nödvändig följeslagare. Det finns åtskilliga modeller att välja på, från de mycket små som ryms i rockfickan till gigantiska skärmar för spelgalna golfare i ösregn.  Bilden ovan visar den senare kategorin.

Det bästa sättet att framkalla regn brukar vara att tvätta bilen. Omvänt borde inköp av paraplyer förmå vädergudarna att stänga av vattenkranen. Må vi därför alla inhandla denna årets julklapp till såväl oss själva som nära och kära, för att åtminstone få nederbörden att omvandlas till snöflingor!

Allt fler vänner köper, beställer eller pratar om att skaffa hund. Antalet jyckar, 728 972 enligt Statistiska Centralbyrån (2006), kommer alltså att stiga nu kring nyår.

Andra får en fyrbent vän som gåva, som julklapp. Årets bästa, var så säker! Men hur ska man rimma på ett gläfsande och rörligt paket. Här ett förslag i klassen grötrim, tänkt till en vuxen som stressas av helgens alla ”måsten”.

Husets alla råttor av ludd och gråvitt damm
ligger där, men jycken så lätt dem jagar fram.
Silvret som med tiden har mist sin forna glans
poleras allra bäst med vift av livlig svans
En hög av disk från baket blir ren på litet kick,
resterna försvinner - det räcker med en slick.
En fyrbent väljer kunnigt bland julträd, gran och tall,
och fixar både dina och sina egna ”skall”.

Leksakshunden, som syns på bilden är av ylleväv stoppad med krollsplint och från 1950 . Den fick en gång vara en ringa ersättning för ett levande husdjur, enligt Roger Alderstrand, som skänkt den till Sörmlands museum.

Årets julklapp skulle kunna vara en hästsko. Varför? När jag valde den här vackra hästskon i samlingarna var det för att jag ville sprida lite lycka i juletid. För det är ju vida känt att upphittade hästskor bringar lycka. Jag tror att det går bra om man får den som julklapp också. Hästskon ska sedan hängas över husdörren – dock inte hur som helst. Det är mycket viktigt att skon hängs med rundningen nedåt och skalmarna uppåt så som jag håller den på bilden ovan. Hängs den med rundningen uppåt så rinner lyckan ut.

Den här hästskon är mycket speciell. Den är kraftig och gjuten i järn. Den är tillverkad av Carl Viktor Eriksson i Ingelsby och har tjänat som förlaga till de hästskor som smiddes av bysmeder i Lerbäcks socken för tyska statens räkning under första världskriget. Den är sedan försilvrad av tillverkarens sonson, Sigurd Eriksson i Nyköping, som också är givare.

Själv äger jag inte mindre än fyra gamla hästskor. Det räcker ju förresten till en hel häst! De hänger ovanför dörren till ett uthus här som kallas för ”Delsbo”. Och de hänger alldeles rätt. Kanske skulle man ge bort två av dem till våra två barn att hängas över dörren till deras respektive hus.

Jag minns när min far skodde våran häst. Han var sin egen hovslagare. Det var ett styvt arbete att sko hästen. Den gamla skon skulle först brytas loss sedan de nitade sömmarna rätats ut. Sedan skulle hoven verkas det vill säga vissa delar av hoven skulle huggas bort med ett speciellt verktyg varefter den nya skon spikades fast i hoven med hästskosöm. Hästskosöm var också bra att ha när jag skulle tillverka pilspetsar till pilbågen min men det är en annan historia.

Sedan 1988 har Handelns Utredningsinstitut, numera benämnt HUI Research, utsett Årets Julklapp. Premiäråret var det visst den berömda bakmaskinen. Ett val som gav en del publicitet men som inte blev någon större konsumentsuccé.

I år tar krämarorganisationen fasta på den ”tjänstifieringstrend” som man uppmärksammat i detaljhandeln. HUI Research meddelar på sin webbplats:

- Årets vinnare hjälper stressade konsumenter med en del i det omtalade vardagspusslet. Årets Julklapp 2011 är den färdigpackade matkassen.

Innan MUT-avdrag, dvs avdrag för Mat Utan egna Tankar, dyker upp i ”skattefieringsdebatten” vill jag påpeka att matkassen kräver sitt kylskåp. Nu för tiden är det en självklarhet att den del av innehållet som ska förvaras svalt snabbt förpassas till kylskåpet. Annat var det 1948 när kylskåpet inte var allmän egendom. Museets kylskåp ”blev en symbol för föräldrarnas familjebildande och första egentliga bosättning”, som det står i beskrivningen av föremålet. Skåpet fanns fristående i en lägenhet i Ystad. På landet där jag växte upp var kylskåp ovanliga då för tiden. Kalla källare i husen och separata jordkällare fungerade hjälpligt som svala förvaringsutrymmen.

En särskild finess med det museala kylskåpet av märket Elektrolux är att det är försett med nyckelhandtag. Med tanke på folkhälsan borde även dagens kylskåp vara låsbara. Alltför många medburgare har redan övervikt efter frekventa besök i kylskåp. För egen del funderar jag starkt på att utrusta mitt kylskåp med tidlås. Preliminärt kommer tillträdesförbudet att omfatta halva dygnet – kl.18.00 – 06.00.

Men först ska det firas en lagom jul!  

/Lars-Eric Antonsson

Nattskjorta och nattlinne i flanell, visst låter det skönt! Tyget värmer så gott och är så mjukt att röra vid - och se på. Jag minns tiden då syrran och jag sov skavfötters hos mormor och morfar. Varje kväll, ett par timmar sedan vi lagt oss, hördes tassande steg i köket, en skåpdörr knarrade och så stod morfar där i stjärnljuset, iförd randig nattskjorta och knaprande på hårt bröd. Allt andades ro och trygghet.

En annan flanellmjukis var Beppe Wolgers med sin godnattstund, som gick i Sveriges Television under åren 1968-74. Mina små söner satt i sina pyjamaser och lyssnade när Beppe i nattmössan pratade med dockorna Hungran, Busan, Gäspan och Kraman.

Nu ska det vara mera fart. Nattdräkten blir festplagg när flickor i 8-9-årsåldern dansar kvällen lång och sedan fnittrar hela sova-över-natten.

Undrar om någon vill gå på pyjamaspartaj i ett sådant här nattlinne från 50-talet? Det lär ha fått en negativ ”tantstämpel” - hur konstigt det än är. Plagget borde passa det bakåtblickande retro-modet!

När jag var liten på 1940-talet var jag lite mörkrädd. Det var läskigt att vara ensam när mörkret fallit. Så när mamma gav sig iväg till ladugården för att mjölka korna så där vid 6-tiden och höstkvällen var mörk då var det inte roligt. Men det var inget att göra åt. Hon gick trots att jag gnydde. På torsdagskvällarna var det inget problem för då kunde jag lyssna på ”Barnens brevlåda” med Farbror Sven – Sven Jerring – för han var trevlig. Men de andra kvällarna var det värre. Ibland brukade jag plocka undan i köket. Alla småprylar lade jag på plats och så sopade jag golvet och torkade bord och bänkar. När mamma kom in från ladugården frågade jag om hon såg något särskilt i köket och då blev hon glad att jag gjort så fint.

Som barn minns jag också att vi ibland kurade skymning. I skymningen satte vi oss i köket, mamma, pappa och jag, utan att tända några lampor. Vi gjorde i övrigt ingenting utan bara satt och tittade på det svaga ljuset från vedspisen. Ibland hände det att någon av oss berättade någon historia men oftast var det tyst.

När jag googlade på ”kura skymning” fick jag 133 000 resultat på 0,26 sekunder! Föreningen Norden engagerar sig i aktiviteter under den rubriken. Folk samlas kring levande ljus och berättar historier för varandra. Mycket trevlig samvaro.

Nu tycker jag själv det är trevligt med mörka kvällar. Och nu i advent får man ju tända en massa ljus både ute och inne och mysa. Vilken lycka att vi har den här högtiden! Jag tänder gärna de elektriska lamporna som lyser upp. Eftersom vi bor mitt i skogen är det ju helt mörkt om man själv inte tänder några lampor.

Det föremål jag valde i samlingarna är en kandelaber i mässing för två ljus. Den är använd och skänkt av Gwendolen Fleetwood i Stockholm (ovanligt namn).