Are you the publisher? Claim or contact us about this channel


Embed this content in your HTML

Search

Report adult content:

click to rate:

Account: (login)

More Channels


Showcase


Channel Catalog


Channel Description:

Sex seniorer som bloggar utifrån museiföremål. Nytt tema varje vecka! Seniorbloggen är ett projekt från Sörmlands museum, en del av Kultur och utbildning inom Landstinget Sörmland.

older | 1 | .... | 18 | 19 | (Page 20) | 21 | 22 | .... | 68 | newer

    0 0



    Den svenska manliga fåfängan har för närvarande ett brunbränt ansikte tillhörande författaren Björn Ranelid. Hans självmedvetenhet och elegans (den måste nog erkännas) väcker känslor hos många.

    Men han har många föregångare, exempelvis den som Karl Gerhard så fyndigt skildrade redan 1922 i den klassiska kupletten Jazzgossen, som inleds med orden ”Med rytmiskt vajande höfter, vi gossar gör vår entré. Vår byx har press, vår vrist nobless…”

    Snygga, moderiktiga och måttsydda kostymer ses stundom som utslag för fåfänga. Men samma omdöme kan drabba den som klär sig så att säga udda, tvärs emot rådande stilideal, för att synas eller uttrycka sin personlighet. Lika orättvist i båda fallen, kan tyckas.

    Klädhandlaren Börje Ohlsson i Nyköping var en man med stil. Hans glencheckmönstrade kostym i ylle från 1970, naturligtvis med väst, finns lyckligtvis bevarad i Föremålsarkivet.

    Den enkelknäppta kavajen beskrivs där så här: Fickor med lock samt stolpficka. 254 mm långa sprund i sidorna. Helfodrad i blått. Vänster insida med tre fickor, höger med en. Tre textiletiketter – en med Börjes logo, en med tygtillverkaren Scabals och en med skrädderiet Beston. Ärmen med tre knappar.”

    Börje tyckte enligt uppgift inte om jeans. Det bör nog inte betecknas som fåfänga utan en protest mot den likriktning som kunde anas och numera mycket riktigt råder i svenska mäns val av byxor. Jazzgossen vänder sig i graven.


    0 0
  • 02/10/12--21:00: Fåfänga - Midjemått


  • Fåfänga är överdriven tro på egen förmåga att imponera på andra med sin förmåga eller utseende. Enligt kristna läran är fåfänga en av de sju döds-synderna inom ramen för högmod (Wikipedia).

    Fåfänglighet är ett ord besläktat med fåfänga. Predikaren i bibeln säger ”Fåfängligheters fåfänglighet allt är fåfängligt”. Men utan fåfänga hade vi inte kommit långt. Av fåfänga började vi undersöka saker, imponera på de som inte visste. Av fåfänga började vi göra försök att bättra på vårt utseende. I alla tider har det varit så. Antirynkcreme och bröstimplantat är bara lite nymodigt, men inte nytt. Fåfänga är inte bara en kvinnlig last. Herrar har bättrat på sin längd med tjocka skosulor. Lösvader gav benen en bättre form. Tonsuren var ett bevis på klokhet som vunnits under ett långt liv. Inte ens snörlivet är enbart kvinnligt. Korsett för att hålla magen på plats har även använts av män, vissa tider var korsetten utformad som en dubbelknäppt väst.

    Snörliv, korsetter, korseletter, Cancankorsett och flera andra namn på den kvinnliga varianten har det funnits sedan länge, 1500 f.Kr. Snörliv för att skapa getingmidja är västs svar på kinesiskans snörda fötter. Getingmidjan började skapas i unga år. Om inte kroppsformen stämde med idealet kunde de nedre revbenen opereras bort. Idealet var en midja mindre än 32 cm, midjan skulle kunna omfamnas av två händer.

    Snörlivet på bilden användes i Nyköping av Nan Sandahls mamma, hoppas att hon inte behövde ha getingmidja. Någon gång under sent 1800-tal syddes den, tyget är blå bomullsbrokad. Här hittar du några fler föremål från Nan Sandahl!


    0 0


    Statyn, bara 40 cm lång, står längst bort på en hylla i museets föremålsarkiv.  Den flyttade in 1957, som en gåva från Iris och Gustaf Edlund från Nyköping.  Materialet är brons. Vem som tillverkat gjutformen och fått den flytande legeringen att glida ner i den är helt okänt, liksom när det skedde.

    Här syns två skogsvarelser från grekisk och romersk mytologi, den manliga faunen och den kvinnliga nymfen. Kanske hon är en dryad, ett väsen som hör samman med ett bestämt träd och som dör då detta tappar sin kraft.  Makterna straffar den som har orsakat tragedin eller förstört växterna omkring.

    Vårt nordiska skogsrå är inte lika känsligt för miljöingrepp. Det bryr sig mer om mannen med yxan än om granen som glider bakom honom, den som snart ska tyna bort i en julgransfot.

    Antikens fauner och nymfer har fått symbolisera fruktbarheten. Ett bevis är familjen som här leker på och vid ett träd, inte sant? Fast i mitt huvud förvandlas stammen till en gungbräda… figurerna är så moderna, inte alls äkta. En riktig faun ska ju ha getens svans, ben och klövar och dryaden likna ett träd med kvistar i håret. Här har nymfen till och med svårt att hålla sig kvar! Hon själv, folktron och myterna, är på glid ur vårt medvetande.


    0 0


    Under de senaste årens snörika vintrar har förutsättningarna för skidåkning varit extremt goda. Finemang för en gammal glidarnörd som undertecknad! Att åka skidor på längden är en lustfylld och för kroppen skonsam motionsform. En massrörelse som i år lockar över 60000 deltagare till de olika loppen som Vasaloppet arrangerar. Som en del av denna massrörelse blir jag blir helt matt bara av att tänka på alla träningsmil, som jag borde ha genomfört. De senaste veckorna har det ju t o m funnits snö att glida fram på här i Nyköping.

    Det finns många saker som kan störa friden vid skidåkning. Värst är nog en misslyckad vallning. När glidet är bättre bakåt än framåt är det inte kul. När jag åkte som barn var även klädsel och utrustning en ständig källa till förtret. Kalla fötter och tappade skidor hörde till vardagen. Dåtidens skidor och bindningar var riktigt usla. Den läderspännrem som skulle hålla fast pjäxan i bindningen gled ner och lossnade väldigt ofta. Barnskidorna från Edsbyn, som jag fann i museets magasin, är klart representativa för dåtidens elände. Tänk om nutidens funktionskläder, sköna pjäxor, lättviktsskidor och säkra bindningar hade funnits! Och tänk om jag hade haft tillgång till nutidens vallor och kunskap om dess ultimata användning, vilket glid och fäste hade jag inte kunnat få till!

    När solen skiner, en vindstilla förmiddag i februari med minus fem leker livet i de spår som NOKs veteraner erbjuder på Ekensberg. Ovan nämnda förtretligheter tillhör forntiden. Det är här och nu som gäller. Jag åker 16 km utan att bli särskilt trött och efteråt får jag en smått euforisk endorfinkick. Med ett par veckor kvar till mitt åldersanpassade Vasalopp börjar jag känna viss optimism. Bara jag får vara frisk ska det nog funka trots begränsad träning. Väder och vind kommer naturligtvis att ge perfekta förutsättningar. Sak samma med skidornas glid och fäste. Med denna målbild kommer jag att njuta hela vägen från Oxberg via Hökberg till Eldris och efter 30 km i perfekta spår glida in under den klassiska målportalen i Mora -  med ett trött leende på läpparna.


    0 0


    Den här leksaksbilen i svart plast med grå inredning, svarta gummidäck och silverfärgad grill är av märket Plymouth. Ett amerikanskt bilmärke som tillverkades av Chrysler Corporation åren 1928-2001. Namnet togs efter den kända Plymouth-klippan, där resenärerna på det engelska pilgrimsfartyget Mayflower landsteg 1620. Plymouthbilarna gjordes för den breda publiken och blev snabbt mycket populära.

    1955 kom Plymouth med V8-motor och det härliga muller som förbinds med en glidande framfart. En riktig raggarbil alltså, i gott sällskap med Chevrolet, Ford, Dodge och andra amerikanare. Varv efter varv gled de runt på kvällarna också i stora och små svenska samhällen, stundom till förargelse för vän av ordning samt en och annan polis. Visst kunde det vara högljutt i såväl fram- som baksäte, där uppraggade brudar med blonderat hår tagit plats. Det talades om ungdom på glid, varmed inte enbart avsågs den fysiska framfarten på gatorna.

    Men det var ytterst ovanligt att raggare på 1950- och 60-talet buskörde sina bilar, i stället vårdade de sina fordon klart bättre än medelsvensson. Och den som 2011 besökte bilkvällarna i Nyköpings hamn kunde notera att skötseln av de amerikanska bilarna från fordom fortsatt  - och att de numera gamla raggarna blivit stadgade medborgare med familj som gärna visar upp sig.

    Om man vill uppleva riktig glidarbils-nostalgi rekommenderas den härliga amerikanska filmen ”Sista natten med gänget” från 1973 regisserad av George Lucas Den handlar om ett gäng ungdomar som gått ur high school sommaren 1962. En skildring av ungdomsliv och drömmar, som vi seniorer på ett eller annat sätt upplevde då det begav sig.


    0 0



    Att åka Vasalopp utan glid tyder på att det är felvallat. Men det finns andra betydelser av ordet glid.

    Galenskaparna sjöng om en flicka i Madrid. Där var det en annan sorts glid. Nyköpingssonen Ulf Peder Thorvaldsson Olrog var nog inte på glid. Han hade trots det bra vallat då hans sånger var kända och sjungna i alla stugor. I balladen om herr Rosenbloms spelemän verkar det dock som om sällskapet kommit på glid. Vad skall man annars tro när han sjunger, ”Vi har varit på turné och har kommit lätt på sne”. Rosenblom längtar hem till mor men hittar inte hem från det gråa Oxelösund. Edvard Rosenblom var Olrogs alter ego men vilka var de andra spelemännen? Jag var flyktigt bekant med en gubbe i Oxelösund som påstod att det var han som stått modell för Karl Herman. Men efter att ha hört honom spela munspel sent en kväll när festen var nästan slut tvivlar jag på den uppgiften..

    Ulf Peder Olrog var nog den Nyköpingsbo som var mest känd i Sverige undet tiden 1940 – 1970. Dagens ungdom vet nog inte vem han var. Han grundade Svenskt Visarkiv, var underhållningschef på radion och dessutom skrev han ett femtiotal visor. Det var nog bra glid i den pennan.

    Bild över "det grå Oxelösund" år 1965, fotografen är Olle Hagelroth.


    0 0
  • 02/16/12--21:00: På glid - Med spark

  • Först en kortis från Hemliga Dassboken:

    -          Vet du hur man ser att någon har fått en spark där bak?
    -          Nää!
    -          Medarna sticker ut!


    När jag var liten åkte jag mycket spark. Vägarna sandades ju inte då så det var bra sparkföre hela vintrarna. Speciellt roligt var det att åka spark på skaren i början av mars. Då kunde man åka var som helst på åkrarna och fort gick det! Alla elever åkte då spark till skolan.  På rasterna satte vi ihop sparkarna till långa tåg med en elev på varje spark. Vi körde friskt i backarna kring skolan. Det var roligt.

    En föregångare till sparkstöttingen var den så kallads drögen. I Nordisk familjebok från 1911 anges den som ganska vanlig i Sverige. Drögen var en ganska kort och bred kälke som var försedd med fyra upprättstående stöd, två korta där fram och två något högre där bak. Den användes i dagligt bruk som lastkälke.

    Den första sparken med stålmedar var Orsasparken som lanserades 1909 och producerades av Erik Timander och Anders Bertas i Orsa. Medarna var i fjäderstål av patenterad konstruktion försedda med en knorr i framänden. Sparkstöttingens gyllene år inträffade på 1940-talet. Då tillverkade enbart J Malmqvist & Son AB i Växjö, som var det största företaget, cirka 135 000 sparkar per år. Vid Vansbro Sparkfabrik tillverkades som mest 13 000 till 15 000 sparkar om året. Tillverkningen vintern 2008/2009 rörde sig om cirka 5 000 stycken. Säsongen 2010-2011 producerades närmare 8 000 sparkar. Orsasparken har upphört att tillverkas. Den har sedan starten producerats i 900 000 exemplar.

    När min arbetskamrat flyttade från sin villa i Stigtomta till stan så ville han göra sig av med en sprillans ny spark. Jag köpte den av honom och använde den flitigt. När jag för några år sedan skulle ut på Kyrksjön i Björnlunda på vattenprovtagning så tog jag med sparken på biltaket. Vattenprovtagningen gick bra men när jag skulle köra in bilen i garaget efteråt glömde jag sparken. Det brakade till rätt ordentligt och av sparken blev det bara medarna och lite kaffeved kvar. Det var jättetråkigt! Jag har kört sönder en barnvagn också på samma sätt. Tursamt nog var det inget barn i vagnen!

    Sparken på bilden ovan är en barnspark skänkt till museet av Inga-Lisa Johansson i Nyköping.


    0 0



    Den huvudbonad jag bär då och då ser likadan ut som på bilden, de som tillhör Eskilstunapolisens samling och har använts vid olika brott. Syns enbart ögonen minskar risken att bli identifierad.

    Lyckligtvis har jag aldrig använt ”rånarluvan” i kriminellt sammanhang, men det kunde ha blivit så. Hemska tanke! Nu i mogen ålder far tankarna runt – varför gick det som det gjorde?

    En lekkompis under skoltiden kom att bli en av landets värstingförbrytare i modern tid och har tillbringat merparten av livet internerad. En till synes vanlig kille som drog på sig luvan och under vapenhot rånade banker och gjorde en mängd andra brott.

    Det började med lindrigare förseelser och småstölder. En gång snodde han en cykel (eller lånade den som han sa) och skjutsade mig. När vi, vid annat tillfälle, passerade en affär som skyltade med fiskmjärdar utomhus tog han helt frankt en av dem och gick. Det gjordes utan rånarluva. Han ville spela tuff, visa att han vågade. Jag började känna oro och undrade om jag var feg. Våra vägar skildes. Han gick mot allt grövre brottslighet och jag vågade inte hänga med.  Var det rädslan för att mor och far skulle få reda på något?  Kunde det bero på den uppfostran jag fick? Hos oss var det viktigt med hedersamt leverne.

    Vi växte upp i utkanten av en bruksort, min kamrat bodde mer ensligt. Föräldrarna var skilda. Modern, en parant kvinna tyckte man redan som barn, var rätt ofta borta från hemmet men gav honom fickpengar. Han köpte godis och bjöd runt som om han försöka köpa sig acceptans i pojkgänget. De mest hårdföra serietidningarna lästes hellre än läxorna. Han blev kriminell men inte jag.

    Nå, men min luva då, jo den använder jag vid jakt efter gäss och ringduvor, fåglar är skarpögda.


    0 0

    Veckans tema "På glid" avslutas med minnen från Långholmen. Inlägget är också premiären för Seniorbloggens senaste tillskott, Britt-Mari Waijnstad!



    På glid kan ju betyda olika saker, jag kan ju ta en skidtur och glida fram! Helt underbart när det är några minus och solen skiner!

    Lika njutbart är det nog inte att hamna på glid - det om något är väl att vara i ett utanförskap! Det utanförskap som våra förtroendevalda pratar mest om idag är knappast de som hamnat på glid utan de sjuka och gamla.

    Så fort ämnet på glid kom upp så gick mina tankar till min tid på Långholmen. När jag sen fick se lådan med alla batonger i museets förråd mindes jag nätterna på Långholmen ..... Vi utrustades  med batonger och walkie-talkie och satt i en sk glasbur under nattskiftet. Varje timme fick vi gå upp och skriva vår signatur i en klocka - så risken att somna var obefintlig. Jag arbetade på kvinnoavdelningen och under natten hade vi även kontroll över den manliga sidan för att upptäcka ev fritagning.

    Idag kan jag inse att ansvaret egentligen var alldeles för stort för en 20-åring. Många nätter var det jag som hade huvudansvaret för verksamheten - då tyckte jag inte att det var något speciellt med det, men idag inser jag att ansvaret för människor på glid är stort och inte så lätt alla gånger.

    Batonger är ett slagvapen och har använts av poliser, kriminalvård och vaktbolag länge. Förr var betongerna oftast i hård gummi med en metallisk kärna. Batongerna på bilden är av denna typ. De började användas i Sverige på 1960-talet. Dessa kommer från polisen i Eskilstuna och ingår numera i museets polissamling. 

    Idag använder man oftast en expanderbar batong eller en fjäderbatong. Den expanderbara batongen kräver speciell utbildning och ett personligt tillstånd. Den är byggd på sk teleskopteknik, alltså är den utfällbar. "Syftet" med den expanderbara batongen är att slå av muskelfibrerna i överarmar och ben. Den gamla gummibatongen orsakade ofta brutna ben samt stora blödningar i musklerna.

    Om jag som privat person skulle använda batong så är det olagligt och räknas som gatustridsmedel enligt knivlagen!! De poliser som idag finns i våra polisbilar bär inte batong-men väl pistoler och det är förmodligen en följd av samhällets utveckling - då allt blivit farligare.

    För mig var det givande och intressant att besöka museets föremålsarkiv. Det var första gången men inte den sista!!
    Själv är jag så nöjd och glad med att inte vara på glid..............

    /Britt-Mari Waijnstad

    0 0



    Denna plåtskivespeldosa från 1800-talets senare del skulle säkerligen göra succé hos Peter Pluntky i Antikrundan. Även dagens tonåringar tycker säkert att den är häftigare än en Ipod med tusentals nedladdade låtar, även om formatet (59x46x23 cm) knappast kan betecknas som bärbart och de 41 spelbara bitarna inte ligger på någon aktuell topplista.

    En brist är förstås att föremålet saknar proveniens, dvs uppgift om ursprung och tillverkare, ägare genom årtiondena,  hur den kommit till Föremålsarkivet etc. Däremot finns följande, tämligen utförliga beskrivning (något förkortad):

    ”Speldosa, rektangulär med uppfällbart lock i ljusbrunt trä. På locket lister och upphöjt parti med intarsia, föreställande bland annat rosor. Står på fyra små svarvade fötter. På lockets insida bild föreställande lekande barn i romantisk miljö. Dras upp med vev. Har i stället för vals en utbytbar plåtskiva med instansade förhöjningar (taggar) på undersidan som knäpper på en fast metallmekanism med membran, som ger tonerna. Till speldosan hör 41 skivor av zink med marscher, opera och folkmusik.”

    I leksaksaffärer och på marknader landet runt kan man köpa små enkla mini-speldosor med en enda bit på repertoaren, i regel ”Helan går” eller ”Internationalen”. De är förvånansvärt billiga och sannolikt tillverkade i något asiatiskt lågprisland. På frågan vad Föremålsarkivets plåtskivespeldosa kan vara värd svarar jag, precis som de flesta Antikrunde-besökare: "Ingen aning!"

    Däremot finner jag, efter över två års bloggande om alla tänkbara och otänkbara ting i arkivet, att denna speldosa är ett av de märkvärdigaste och trevligaste föremål som fallit på min lott att orda kring. Tyvärr kan jag inte säga det i toner.


    0 0


    Det föremål jag valt i samlingarna är ett musikskåp skänkt av Carl Odelberg på Berga-Tuna gård. Skåpet innehåller en större speldosa vars maskineri dras upp med en nyckel från utsidan. Tyvärr är piporna i positivet trasiga så det går inte att spela på det. Ett liknande positiv finns dock på Musikmuseet och genom att gå in på deras hemsida kunde jag höra hur den låter. Här kan man läsa mer!

    För att spela på såna här apparater behövs ingen musikalitet från utövaren. För egen del har jag ett musikinstrument som påminner lite om det här musikskåpet. Det är en så kallad ”pianoharpa” eller ”psalmpositiv” som drivs med en vev på utsidan. Pianoharpan består av ett mindre bord med uppfällbar bordsskiva och under den finns ett musikmaskineri i en låda. Detta består av ett antal dubbelsträngar på vilka klubbor kan bringas att slå med hjälp av en trärulle försedd med stift enligt speciella mönster. Rullen som är 10 cm i diameter och 64 cm lång drivs med en vev via en utväxling utförd i trä. Till bordet hör 10 stycken rullar med 12 olika melodier på varje – totalt 120 melodier alltså. Melodierna är gamla folkvisor, skillingtryck och psalmer.

    Jag köpte pianoharpan i slutet på 1960-talet i en antikaffär och jag visste att instrumentet var patenterat. Så jag skrev till Patentverket och rekvirerade patenthandlingarna. Uppfinningen tillskrivs den självlärde orgelbyggaren Johannes Magnusson i Nässja i Småland men patentansökningen är insänd av A. G. Andersson och J. W Andersson i Nässja, Näshult. Patentet med nummer 2239 beviljades den 13 augusti 1889. Jag har stämt pianoharpan och spelat igenom alla tio rullarna och det var många fina gamla melodier som tonade fram.

    En annan musikalisk ”raritet” har jag också inhandlat. Det är en orgel innesluten i en stor resväska. Antagligen var det en sådan som Lina Sandell spelade på vid sina framträdanden. Orgeln är fullt användbar och jag har spelat på den många gånger. Tyvärr blir dock mina musikapparater dåligt utnyttjade.


    0 0



    ”När givaren fyllde 15 år fick han i stället för moped en ny och modern Philips stereoanläggning, inköpt i Katrineholm!”
    Så omtalas den här radiogrammofonen av Sörmlands museum. Tonåringen som nämns är Ingemar Andersson, vars dyrgrip nu finns bevarad för eftervärlden.

    Musikmöbeln, med grammofonen under det textilklädda locket, tillverkades 1973. Det här året lyssnade både ung och gammal på Svensktoppen och på Dan Anderssons Omkring tiggar´n från Luossa. Den framfördes av Hootenanny Singers och låg etta i hela 52 veckor! Man köpte också skivor med 3:an i svenska melodifestivalen – ABBA och Ring ring, bara du slår en signal.

    Kanske var det tuffare toner som ljöd från pojkrummet? Tio i topp-listan, med Kaj Kindvall, var viktig för de flesta tonåringar. Det fanns en hel del låtar som fortfarande får mig att rysa av välbehag. Vad sägs om Hooked on a Feeling med Björn Skifs och Blåblus. Den röstades fram som etta ett par veckor i maj och juni. Eller Ballroom Blitz med The Sweet, som kom på höstkanten. Just den senare blev min personliga det-blir-lättare-att-städa-låt, trots att jag nått mogen ålder. Jag hörde den i radio en tidig morgon, rusade till musikaffären på lunchen och lade den på skivtallriken under kvällen. Mina tonårsgrabbar jublade!


    0 0



    Inne i museets stora förråd såg jag en cittra som genast väckte många minnen och känslor! Den vackar cittran har lämnats in av Dan Samuelsson som levde i Nyköping och som på sin fritid var en aktiv fotograf. Cittran är ett stränginstrument som förr tillverkades i Finspång. Det påstås att man där ska ha tillverkat 50.000 instrument innan fabriken lades ner. Nu tillverkas cittran hos Hans Perssons Musikinstrument i Mariestad.

    När man spelar på cittrans så försätter man strängarna i vibration. Det tidigaste instrumenten som tillhör cittrafamiljen anses vara det Kinesiska stränginstrumentet Guqin, det äldsta exemplaret hittades i en grav och är daterat till 433 f. Kristus.

    Mitt minne gick direkt till min egen barndom. Alla de gånger familjen var samlad hos min mormor på Söders höjder i Stockholm. Sång och musik var alltid i centrum. Morfar spelade munspel, moster spelade dragspel och faster Anna hade sin cittra att spela på. Cittran var så vacker och ljudet riktigt vibrerade! Repotoaren var både bred och djup. Alla sjöng och utan överdrift så kunde de vuxna varenda text!

    Idag har mycket av vår Svenska vistradition hamnat i skymundan! Min mamma lämnade jordelivet förra året och ännu går vi igenom alla brev och kort hon lämnade till oss. Tanken slår mig: Var det roligare förr??? Alla brev som är så välskrivna med vackra bokstäver, inte en bläckfläck finns-som inte ska vara där! Alla fotografier från fester där man lätt ser att musik, teater och maskerader står i centrum när man träffas! Man verkligen njuter av att träffas och koppla av, skratta och ha en trevlig stund med familj och vänner - en stor kontrast till deras hårda vardagsliv på bondgårdar och fabriker.

    Tanken går förstås även till dagens unga, vet de vad en cittra är?? Finns det några unga som idag kan hantera en cittra?? Ett instrument som är så totalt olikt dagens IT-värld. OK, allt var inte bättre förr. Men upplever dagens människor i IT-världen samma gemenskap och glädje med gemensam musik och sång som förr?

    Jag har iallfall fått mig en tankeställare och känner mitt ansvar att dela med mig av min upplevelser till mina barn och barnbarn och föra vårt Svenska visarv vidare! Just det lustfyllda i att umgås och uppleva glädjen som vår vistradition har gett tidigare generationer vill jag ge min familj! Så nu är det dags att leta reda på cittran och damma av dragspelet och skapa lite mer gemenskap och upplevelser ihop!

    /Britt-Mari Waijnstad

    0 0



    Tvättbrädan på bilden kommer från en utställning som fanns i AB Sunlights fabrik i Nyköping. Det är nu frestande att göra en industrihistorisk utvikning om tvål och tvättmedel, om Lux och Dove, om Klara och Via, om den fabrik som på 70-talet hade över 500 anställda och som upphörde 1992. Men nu är ju mitt uppdrag att skriva om något som har musikalisk anknytning.

    Alltså åter till tvättbrädan. Den har ram, ben och rygg i furu medan tvättytan är av veckad, galvaniserad plåt. För yngre läsare kanske det är bäst att förklara att en tvättbräda används för tvätt av kläder. Detta görs genom att gnugga tyget med hjälp av en borste fram och tillbaka på tvättbrädan som lämpligen hålles i en balja med vatten. Tvättbrädan kan även fungera som ett slagverk, man spelar då på den med borstar eller fingerborgar. På så vis har tvättbrädan använts främst inom jazz, blues och skiffle.

    Skiffle var en populär musikstil under främst 1950-talet. Stilen blandade jazz, blues och country. Man spelade på tvättbrädor och andra redskap. En framstående skifflemusiker var Lonnie Donegan. En något mindre framstående svensk ”copycat” var Robert Broberg med sin skifflegrupp. Enligt legenden hade Robert fixat ett engagemang för bandet på danshaket Lorry i Sundbyberg. Problemet var bara att skifflegruppen var ett påhitt. Men snacksalige Robert lyckades i all hast samla ihop ett antal kompisar och tvättbrädor m m för att repetera in ”Over in the gloryland” och ett par andra låtar inför premiären.

    Trots den något trevande starten har Robert Broberg som låtskrivare och artist en given plats i den svenska musikhistorien. Låtar som ”Maria Therese”, ”Uppblåsbara Barbara” och ”Båtlåt” (där ett par förälskade båtar ”kölar lite grann”) är några exempel ur en omfattande produktion. Ordlekaren Broberg har även diktat Väder-Leken. I denna utfärdar han bl a varning för svalka och tar en sväng till San Franskridsko. År 1989 fick han mycket välförtjänt Povel Ramels karamelodikt-stipendium.

    Tyvärr har jag aldrig sett någon av hans spektakulära shower på plats. Men framför TVn har jag många gånger njutit av hans entusiasm, hans geniala användande av det svenska språket och hans mångsidighet. Hans musikstandard vill jag inte uttala mig om - om man ingår i de tondövas krets ska man passa sig för dylika utsvävningar!


    0 0
  • 02/24/12--21:00: Musikaliskt - Kammarmusik

  • Kammarmusik, musik i det mindre och mer intima formatet. I kammarmusiken kan man se och höra de enskilda musikerna. När man ser och hör en symfoni-orkester försvinner individen i massan. Om det är en konsert med solist så tar han över helt, orkestern blir bara ackompanjatörer till solisten.

    Från början spelades kammar musiken i kamrar hemma i hemmen. Hemmen kunde vara allt från små stugor till väldiga slott. När det gällde slotten var ofta någon ur ägarens familj så musikalisk att denne kunde delta i konserten utan att helt förstöra framförandet. Nu kommer jag nog att reta en del när jag påstår att det finns annan kammarmusik än den som framförs av en stråkkvartett. MJQ, ”Modern Jazz Quartet”, spelade en musik som platsade i vilken kammare som helst. Jag tycker att all musik som spelas hemma på kammaren kan kallas för kammarmusik när den spelas med allvar och känsla.

    Se på bilden, se på allvaret och koncentrationen som flickan utstrålar. Se på spelglädjen hos pappa och farbror Gösta. Flickan växte upp, om hon fortfarand spelar vet jag inte. Men däremot vet jag att Gudrun Anselm, flickan, håller intressanta föredrag om tomtens kläder och vildsvinsburgare och en massa annat, hon arbetar på Sörmlands museum.


    0 0


    I slakterier finns säkerligen, precis som på andra arbetsplatser, en hierarki bland de anställda som avspeglas i titlarna. Jag kan tänka mig att styckmästaren står ganska högt, det handlar ju om en mästare. En sådan behöver nog inte en plansch med styckningsbeskrivning för svin för att klara sin uppgift.

    Men när styckmästaren skurit ut och sorterat skinkor, kotlettrader, sidfläsk, bogar, läggar (heter det så i pluralis?) och annat smått och gott från den slaktade grisen, så återstår ett ungefär fem kilo tungt paket med tarmar: magsäck, tjocktarm, tunntarm och ändtarm. Eftersom det också går att tjäna pengar på, lär det internt kallas för ”räntan”. Men innan tarmarna kan användas som exempelvis korvskinn, måste de givetvis göras rena. Det sker i tarmrenseriet. Inget konstigt med det, även om jobbet inte låter så trevligt.

    Första gången jag blev medveten om detta var under läsandet (!) av en telefonkatalog i Linköping på 1950-talet. På den tiden var de flesta namnen åtföljda av en yrkestitel. Och plötsligt fanns där en tarmrenseriförman som minnesvärt nog hette Oskar Snygg.

    Sedan dess har jag ivrigt men förgäves spanat i telefonkatalogen efter yrkesbröder till denne hedersman. Kanske har de  av katalogföretaget tvingats göra som en ackumulatorbatteriserviceman i min gamla hemstad. Nämligen att av utrymmesskäl begränsa sig till den neutrala och förvisso korta titeln Herr.


    0 0
  • 02/27/12--21:00: Titel - Vad de kan ljuga


  • Det var i augusti 1969 som jag tillträdde tjänsten som byrådirektör vid Länsstyrelsen i Västerås. Jag flyttade från Danderyd till en lägenhet i Västerås med fru och två små barn. Jag fick en befattning som kallades Kem-biolog och jag skulle verka för miljöskyddande åtgärder, främst vid större industrier inom tre län nämligen Västmanlands, Örebro och Södermanlands län. Naturligtvis var det en fullständigt omöjlig uppgift!

    Jag var alldeles ny i gamet när jag fick ett uppdrag av chefen, Länsingenjören, att upprätta en skrivelse till ett större företag. Jag skrev en kladd och föredrog för chefen. Jodå, det var OK. En ljushårig, söt liten sekreterare skrev ut mitt alster med original och fyra genomslagskopior. Så skulle det skrivas under och signeras. Originalet skulle sändas underskrivet till företaget och de signerade kopiorna fördelas till arkivet och olika enheter. Jag var mycket konfunderad och sekreteraren fick förklara flera gånger för mig hur det skulle vara. Då sa sekreteraren: ”Du kan ju ingenting, du”!

    Men något senare fick jag upprättelse. Vi skulle åka på ett industribesök till Kolsva eller Surahammar, jag minns inte riktigt vart. Vi var tre personer nämligen chefen Länsingenjören, min närmaste medarbetare, den erfarne Byråingenjören och så jag. Besöket innebar förutom inspektion av fabriksanläggningarna och miljödiskussioner också en god middag med övernattning. Då visade det sig att Länsingenjören hade fått det torftigaste rummet, Byråingenjören fick ett ganska skapligt rum medan jag hade fått ett synnerligen fint och trevligt rum med en härlig utsikt att övernatta i. Tänk vad titlar kan ljuga. Tur att vi är av med det mesta av dem.

    Det föremål jag valt i samlingarna är ett skrivbord från flygflottiljen F 11 i Nyköping. På bilden ovan är bordet belamrat och omgivet av en del föremål som möjligen kan ge en atmosfär av byråkratin för 40 år sedan.


    0 0
  • 02/28/12--21:00: Titel - Skolkökslärarinna


  • Kastrullen, där den glänsande torsken skulle kokas, stod på spisen. Vattnet sjöd och stela fiskögon stirrade på mig när jag lyfte på locket. Det var examensprov i matlagning på Stockholms stads hushållstekniska realskola. Lärarinnan frågade: Tycker du att allt är som det ska?  Hon som annars var så sträng ville troligen hjälpa mig i denna pressade situation, men förgäves… Jag såg aldrig att fiskens gälar var kvar! Dessa fransiga och ”smutsiga” organ borde ha rensats bort. En fadäs!

    Min skolköksfröken Ingrid Ljunggren var omtalad som medförfattare till vår blå- och vitrutiga lärobok Mat i vardagslag, kokbok för skola och hem. Jag ser hennes stå där, lång och rak i ryggen iförd ett förkläde likt det på bilden. Detta är i ren bomull, har burits av en annan hushållslärare, Maj-Sofi Ahlstrand från Nyköping, och tillhör museets Ahlstrandssamling. Här kan du läsa mer familjen Ahlstrand, eller titta på fler föremål

    En del förmaningar och råd som gavs i min skola finns kvar i minnet. Jag skulle aldrig i livet servera fiskgratäng till huvudrätt och äppelpaj till dessert vid samma middag. Båda lagas i ugn och får dessutom samma gulbruna ton på ytan. Måltidens alla rätter måste varieras både vad gäller konsistens och färg!

    Och jag får fortfarande efter alla år lite dåligt samvete när jag skalar potatis i ljummet vatten. Något sådant var fullständigt otänkbart i skolköken på 50-talet. Nej, vattnet skulle vara iskallt, hur händerna än värkte… Varför begrep jag aldrig. Skulle man bevara näringsämnena borde väl skalen vara kvar? Kanske handlade det bara om att sänka skolans elkostnader!


    0 0



    Tänk så många titlar det finns i vårt samhälle! Många har funnits länge och många titlar byts ut mot nya titlar... Fast egentligen är det kanske samma sak de står för??


    Jag fastnade direkt för Hemsysters vackra kappa som finns i Sörmlands museums förråd. Kappan är fortfarande lika svart och vacker - att den är gjord  i en bra kvalitet och att det är ett otroligt arbete bakom kappan är lätt att förstå, ett riktigt hantverk! Kappan har tillhört hemsyster Greta Andersson som var född på Christineholms gård 1918. (Cristineholms gård ligger straxt utanför Nyköping/ Skavsta) Gretas pappa var statare och arbetade på gården.

    Hemsyster var ett yrke som innebar att man var i Allmänhetens tjänst. Tanken var att man skulle kunna ta över en kvinnas arbete i familjen vid ev sjukdom eller liknande. Bla Uppsala hade en utbildning till Hemsyster, man var behörig att söka om man hade 2 års praktik. Skolan i Uppsala startade redan 1915 och utbildningen lades ner 1974. Läs mer om Greta här, eller se hennes föremål i samlingarna!

    Fördelen med att ha en speciell klädsel som Hemsyster var säkert att alla visste vem man var. Gårdagens Hemsyster är väl det som idag är Hemtjänst som utförs av kommuner och privata aktörer. Idag kan det vara svårt att förstå att den som ringer på ens dörr och säger sig vara ifrån Hemtjänsten verkligen är det. Klädseln kan variera, men de bör ha en godkänd legitimation med sig!
    Tänk - gårdagens Hemsyster hade minst 2 års praktik innan de kunde söka till utbildningen som Hemsyster. Ett yrke som hade en viss status i vårt samhälle har idag tappat mycket av sin glans. Egentligen väldigt underligt för det är ett yrke som är viktigt och som kräver en mycket speciell kompetens. En kompetens att möta olika människor med olika behov, att visa respekt och omsorg även när livet är tuffare.

    Som 60+ har jag förstås gamla människor i min familj. Kan väl säga att jag "brinner" för att alla våra gamla i samhället har rätt till en bra ålderdom - har rätt att känna sig trygga och få den vård de behöver! Fast om våra gamla idag ska ha det bra så har jag insett att det krävs en familj som kan kämpa för dem. Några som vill och vågar ifrågasätta det Biståndsbedömaren och Doktorn säger. Några som orkar kämpa för att deras gamla ska ha ett värdigt liv in i det sista. Vårt samhälle har ju förändrats mycket och förändringar kan vara svårt. Många artiklar och program visar en total missär för många gamla men det finns också väldigt bra verksamheter!

    Tanken att Hemsyster Greta cyklar till sina familjer i ur och skur är långt ifrån den tid vi har idag. Idag kommer man ofta i bil, har några minuter avsatta för att sedan åka till nästa "brukare". Men nu kommer alla våra 40-talister att bli pensionärer och ev i behov av hjälp. Aldrig tror jag att de/vi accepterar dagens hemtjänst och vård för gamla och sjuka. Vi vill kunna bestämma själva när vi ska lägga oss, få den mat vi behöver och inte minst behöver vi ha både social samvaro och en massa kultur! Tror det kan bli en riktigt bra tid för många av oss - men inget är "gratis". Vi kommer att få kämpa så mycket - och jag hoppas våra barn och barnbarn ser våra behov och hjälper oss att få en bra tid i livet!!

    /Britt-Mari Waijnstad

    0 0



    Det finns titlar som inger respekt redan när man hör de nämnas. Justitieråd är en sådan titel. Ett justitieråd har sin verksamhet i högsta domstolen, HD. HD skall bestå av minst fjorton lagfarna domare. Till skillnad mot Akademins ledamöter som benämnes de aderton har jag aldrig hört att personerna som tillhör HD kallats de fjoderton. Vissa tider har en titel varit något som var livsviktigt. En gång sökte jag ett jobb och vi var överens om allt utom lönenivån. Företagets personaladminstrativa medarbetare talade om för mig att med den föreslagna lönen fick jag också titeln byrådirektör vilket var mycket användbart när man skulle köpa biljett till operan eller beställa bord på någon restaurang. Min inte särskilt fina kommentar var ”och om man nu inte har så att man kan betala på krogen”. Jag började aldrig på detta företag.

    På äldre kyrkogårdar är det intressant att gå och titta på gamla gravstenar. Där kan man se både kända och okända titlar. En titel som fick mig att gå hem och titta i uppslagsverk var gelbgjutare. En gelbgjutare arbetar med mässingsgjutning. Eftersom jag inte har och aldrig har haft någon titel så kommer min gravsten inte att innehålla något mer än namnet. Min kropp har aldrig fordrat mycket arbete så jag skulle vilja ha en lång och imponerande titel som inte fordrade så många arbetstimmar per år.

    FörstaMajDemonstrationsTågsTalarstolsUppsättare
    Det vore en imponerande lång titel att sätta på gravstenen.

    Civiluniformen på bilden har tillhört justitierådet Wedberg. Den är utformad som en frackrock med eklövsbroderier på ståndkragen, ärmslag och ficklock. Fracken är tillverkad i kläde med sidenfoder. Till uniformen hör det även till ett par byxor med guldbroderade revärer. Om det fanns mössa till uniformen vet jag inte, en storm passade ju inte även om det ingick i ett justitieråds utrustning. Titlar kan vara malätna, så är även denna frack.


older | 1 | .... | 18 | 19 | (Page 20) | 21 | 22 | .... | 68 | newer