Kvällskvitter på Vattentornet i Nyköping. Skylten berättar om sång- och musikunderhållning i IOGT-NTOs regi. På skylten finns IOGTs symbol, Malteserkorset eller Johannitkorset i blå jordglob. Johanniterorden grundades i Jerusalem 1080 och hade humanitärt syfte.
Johanniterorden består nu av fyra evangeliska ordnar, vilka är andliga riddarordnar, samt den katolska Malteserorden. Johanniter och malteser har sitt verksamhetsområde över nästan hela världen. Den svenska delen hjälper främst gamla sjuka behövande människor i Sverige.
Senare har Malteserkorset tyvärr kopplats samman med nazism.
Underhållningen var på Tovastugan, men sommartid på Vattentornets servering. Den var öppen onsdagar, lördagar och söndagar t o m 16 augusti enligt skylten. Vattentornet byggdes i början på 60-talet och var färdigt omkring 1966. Jag bodde själv strax nedanför i min första egna lägenhet och det var väldigt spännande att se tornet växa upp och utåt sidorna i en gigantisk glidform. Man har en fantastisk utsikt över staden däruppifrån.
IOGT-NTO har alltid stått för nöjen utan alkohol. Det är många ungdomar som växt upp under helt andra förhållanden och gör det fortfarande. I vårt stressade samhälle har det blivit legio att ”koppla av” med en flaska gott vin på fredagskvällen.
Logen 2268 Alphyddan bildades i Vrena 1897, senare vid Föreningsborg i Bettna. Vid logens 100-årsjubileum skrev Bettna Hembygdsförening en artikel om verksamheten. Många ungdomar roade sig med dans och möten på helger och kvällar. Logen hade också ritualer för mötena både för logen och ungdomslogen. Bestämmelser fanns också för hur möbleringen skulle utformas. I muséets arkiv finns hela samlingen från Bettna. Den skänktes av IOGT-NTO Nyköping, vilken hade fått överta den då logen Alphyddan i Bettna lades ner år 2000.
Min mormor Hilda och hennes systrar, främst den yngsta, Elsa, var mycket aktiva i logen i Bettna. I mina minneslådor finns brev och dagböcker från systern. Där talas om cykelfärder om lördagskvällar, om vakthållningen utanför dansen i Föreningsborg. Ve den som hade tagit en färdknäpp efter den långa arbetsveckan, då kom man inte in. Elsa och hennes man John kom ofta resande till oss i Stigtomta. De hade en ”lättviktare” med två rejäla sitsar, skinnmössor med knäppning under hakan, varma kläder och stövlar. Det hördes när de kom nere på grusvägen, då fick man springa ut och öppna grinden så de kunde åka in på gårdsplanen. De var mycket sparsamma och hade inga barn. John var en hejare på att klippa håret och hade egen liten frisörsalong i huset där de bodde. Elsa dog 1990 i Bettna, 83 år gammal, och lämnade då efter sig album och böcker, både godtemplarböcker och religiösa skrifter. Hon fick också utmärkelser för sitt arbete i socknen.
