Den här keramikvasen är av porslin med blomdekor. Den är ganska anskrämlig i mina ögon. Ska man hitta fin form inom keramikområdet går tankarna genast till Bernt Friberg (1899-1981), som verkade som keramiker vid Gustavsbergs fabriker. Han kom dit 1934 och började som drejare åt Wilhelm Kåge vars insats inom svensk keramik blev epokgörande.
Friberg ansågs som Gustavsbergs ledande drejare.
Friberg började experimentera med olika glasyrer. Han lyckades närmast på måfå åstadkomma ”harpäls”-glasyren, som gjort honom så känd.
Fribergs första offentliga utställning ägde rum 1941 och då tillsammans med arbetskamraterna Stig Lindberg och Calle Blomqvist.
Bernt Fribergs formspråk är klassiskt och återhållsamt. Ofta utgår han från klotet och varierar genom att lägga tyngden på ”skuldran” eller på ”buken”. Han gör också en del höga, slanka vaser, som är mycket eleganta och ibland också ges en viss kantighet. Hans skålar är så tunna och skira att man nästan kan se igenom godset. Formen är rundat kvadratisk eller triangulär. Han kallas även för miniatyrernas mästare - hans minsta pjäser är keramiskt sett hans största. De är så små att ett tiotal kan rymmas i en hand. Ett mysterium hur man kan dreja dessa små konstföremål.
Men det är kombinationen av form och glasyr som gör Fribergs stengods så fantastiskt. Det är en upplevelse att ta en vas eller skål i sin hand och smeka den vackra formen, känna den lena ytan och insupa den underbara färgen . Han har ett fåtal formtyper av vaser och skålar men färgrikedomen bland glasyrerna är så mycket större. Som en bukett av vårblommor, diskret men aldrig slätstruket.
