Morteln är ett nödvändigt köksredskap. Den slitna, väl använda, doftar matminnen.
En mortel är verkligen en nödvändig tingest, liksom mortelstöten, pistillen, som hör till. Hur skulle man annars krossa kardemumman till det riktigt klassiska bullbaket?
Redskapet, som också används på vissa laboratorier, har antika anor. Till exempel lät Egyptens Kleopatra, 69-30 f Kr, mala sitt smink med en mortelstöt.
I Sverige har den vanliga hushållsmorteln funnits sedan medeltiden, i trä, gjutjärn, mässing eller marmor som på bilden. I Nils-Arvid Bringéus bok Arbete och redskap (om svensk materiell folkkultur före industrialismen) berättas om stora trämortlar eller stampor som användes i norra Sverige och i Finland för att stöta eller krossa gryn. I Skåne fanns senapsknäckan. För större mängder maldes med en järnkula i ett trä- eller lerfat.
På 1970-80-talen var gamla mässingsmortlar rätt åtråvärda, främst då för samlarhyllan. Bland annat tillverkade Skultuna en serie med tio olika storlekar, från 1817 till cirka 1900. En titt i dagens antikmagasin visar att intresset för dem har minskat, liksom värdet. Men vem samlar prylar för pengarnas skull? Det finns andra skäl.
Centerpartiets Maud Olofsson lär ha ett 50-tal mortlar i alla möjliga material. I SVT:s Antikrundan gav hon sin syn på deras betydelse. De runda, små eller stora skålarna symboliserar minnen, mat, mammas kokkonst och dofter. Det låter väl fint. För så är det!
