Motion - Potatisplockning eller golf?

Hjärtat klappar för motion. Dock har jag en del krav, som inte alltid gjort motionen lustbetonad. För det första ska den vara frivillig och inte påtvingad. Den motion som kan kopplas till arbete har med något undantag aldrig stått högt i kurs. Trädgårdsarbete var särskilt motbjudande när jag var barn. Att ta order var inte min starka sida. Då var jag bättre på gnälliga protester och allehanda undanflykter. Ett undantag var dock gräsklippning. Här såg jag ett snabbt resultat. Det blev snygga ränder när den tunga klipparen med vält plattade till gräset när den kördes fram och tillbaka. Lika fint blev det med handgräsklippare - dessutom med högre motionseffekt.

Bildens handdrivna mangel är ett bruksföremål som jag har starkt begränsade erfarenheter av. Jag minns dock att det var kul att få hjälpa till. Doften av rena lakan och dukar, det släta och omsorgsfullt vikta resultatet och en barnslig känsla av styrka och delaktighet var några av ingredienserna i processen.

I flera tidigare blogginlägg har jag lovsjungit motionens höga visa. En angenäm sysselsättning, som numera infaller många gånger per år, är en golfrunda i trevligt sällskap. I mina hemtrakter på sydsvenska höglandet har det byggts en golfbana på åkrar som fordom gav fina skördar av råg och potatis. Varje gång jag har förmånen att gratisspela på denna bana njuter jag extra mycket. Och jag vet mycket väl varför. Till skillnad från folkskolans höstlov, som innebar att vi barn fick handplocka potatis på godset mot blygsam ersättning, är det numera en frivillig motionsaktivitet som gäller. Från uttråkad barnarbetskraft till lätt euforisk golfmotionär - det är en utveckling och en personlig revansch som heter duga!