Blåslampan, eller lödlampan som den också kallas, är en uppvärmningsapparat med en riktad mycket het låga och är en bra värmekälla. När blåslampan ska tändas måste ett visst tryck (dock inte ångtryck) pumpas upp i bränslebehållaren, som innehåller fotogen. Den är en svensk uppfinning från slutet av 1800-talet ursprungligen konstruerad för att lösa problemet med att löda säkra behållare för gasoljekök. Blåslampan på bilden har använts av Uno Johansson, vaktmästare på Sörmlands museum från 1947 fram till 1980-talet.
Jag har ingen personlig erfarenhet av blåslampor. Men ånglok och ångmaskiner kan jag relatera till. Frustande lok på sträckan Landeryd-Falköping, som fyllde på vatten vid en hög vattenpump i Ulricehamn, kommer jag ihåg. Men också sotiga eldare, stiligt uniformerade lokförare, konduktörer och stationsinspektorer (stinsar).
Nu pratar vi om språkliga metaforer. Det blir enkelt att förstå begreppet metafor när man får lära sig att ordet metafor kommer från grekiskans metaforá och betyder ”överföring”. Ånga och blåslampa är ett par ord som flitigt används i överförd bemärkelse. ”Att rikta blåslampan mot” och vikten av att ”hålla ångan uppe” har man ju hört en och annan gång. Kan t ex användas av företagsledare, som genom ett eldande tal vill få de anställda att prestera mera, oftare och bättre. Denna retorik har inte sällan en hurtfrisk framtoning. Många anställda tar misstroget emot budskapet. ”Ska vi trolla med knäna nu igen” hörs från flera håll.
Från t ex kvinnojourer och idrottsrörelse känner jag ett antal verkliga eldsjälar och blåslampor. Personer med solidariskt sinnelag som håller ångan uppe och utför ovärderliga insatser för samhället. Må de inte tillhöra ett utdöende släkte!
↧
Håll ångan uppe - gammal teknik som populär metafor
↧