Även om vindflöjeln på bilden ovan är väldigt fin så måste väl ett drakhuvud betraktas som en ”ful form”!?! Vindflöjeln som är skänkt av Tunabergs gruva är tillverkad av kopparplåt. I plåten är två figurer utskurna. Den ena är en gruvarbetare som håller i en bergborr och den andra slår med slägga på borren. Flöjeln är märkt med årtalet 1765.
Jag har hängt upp en egen metalldrake på min vedbodvägg. Den draken har en särskild historia. För många år sedan jobbade jag med miljötillsyn och vid ett inspektionsbesök i smältverket på Nyby Bruk i Torshälla fick jag syn på den här figuren. På golvet under en konverter hade flytande rostfritt stål runnit ut och bildat en konstig figur som mycket liknade ett drakhuvud med en ryslig man, hemska framfötter och baktill en lång böjd draksvans med en klump i änden. Jag frågade om jag kunde få överta den 70 cm långa och flera kilo tunga tingesten. Den var värdelös för företaget så jag fick den. Eftersom den var full av svarta glödskal måste den betas i betsyra för rostfritt stål bestående av en blandning av salpetersyra och fluorvätesyra. Detta är en fruktansvärt vass soppa och draken blev blank och fin.
Jag har en annan relation till drakar också. När jag läste zoologi på Stockholms universitet fanns det en lärare där som vid varje fest blev uppmanad att dra ”Riddaren Kurt”. Det är en förfärlig historia på vers skriven av Stockholmaren Knut Stangenberg (1871-1955). Jag lärde mig den där dikten utantill och har sedan dess deklamerat den många gånger. Den handlar om riddaren Kurt som rider omkring i riket på sin stolta hingst. På en krog får han efter några öl av krögaren nys om en ”drake – så jäklig att aldrig man förr sett dess make! Han vaktar en håla vari finns en mö! Stackars böna att dväljas i sådan miljö! Mig visen den hålan!! skrek riddar Kurt, av stridsiver och finkel kulört”! Med krögarens hjälp kom han till drakens håla, dödade draken och släppte ut den inburade bönan. Hon var dock ”spetsnäst och amper och äldre” och när hon ville gifta sig med riddaren fanns det ingen återvändo. ”På krogen stod förstås deras bröllop, i dagarna trenne förrän det höll opp”! Till den krogen kom riddaren aldrig mer ”för som drake vid dörr’n trona fru Kurt och vaktade rigel och lås och hake och talade tungomål salta som lake om riddare fallna för slåssing och supning och utan själ’ns allra minsta fördjupning. Men riddaren mumla i mjugg bakom tann’gårn: Dum den som lägger sig i vad ej angår’n”!!! Min rostfria drake är en god illustration till denna historia.
↧
Ful form - Riddaren Kurt
↧