När jag fick se dessa två skyltdockor kom jag direkt att tänka på mormor, ja även på farmor. Men min farmor var hela släktens samlingsplats för barnbarn. Hos mormor var jag ofta enda barnet, favorit men inte favoriserad. Hos mormor kunde allt hända. På kvällarna kom spöken upp från Salskällan. I något krig hade snapphanarna dränkt några svenska ryttare i källan och nu gick de igen. Av mormor lärde jag mig många skillingtryck och även en del av det som spelades på vevgrammofon. Min farfar påstod alltid att när jag sjöng om Svarte Rudolf så var det inte Ålands jäsande hav utan Ålands näsan e’ av. Farfar tyckte att det var roligt med alla sånger som jag kom hem och sjöng. Ja allt jag sjöng var inte bra, farfar var med i det mesta som börjar med kyrko- så vissa ord var förbjudna.
Gubben Apelholm hade fyllt år och det skulle bli kalas. Mormor var bjuden och jag fick naturligtvis följa med. Det var ett riktigt kalas med mat och tillhörande drycker. När ätandet var klart drog sig gubbarna in i ett annat rum de skulle spela tolva eller knack, även nu med lämpliga drycker. Einar på fyren frågade om jag inte kunde sjunga något. Jag spelade upp hela min repertoar. Einar sa bra, men nu skall du få lära dig en riktig sång. Han sjöng och jag sög i mig varje ord. När jag kom hem skulle jag sjunga den nya sången för farfar. Gubben gick i taket, den nya sången som jag fått lära mig var ”Dunder och snus”. Jag tror att Einar på fyren skulle ha skrattat om han sett farfar. Mormor skulle aldrig lärt mig en sådan sång och jag fick inte sjunga den heller.
Skyltdockorna har funnits på Ahlins Kortvaruaffär. Mormor är försedd med ett urverk som gör att hon kan sticka.
↧
100+1 ord om - Sådan mormor just som min …
↧