Nu ska jag äntligen ta igen åtminstone en del av det förlorade skönlitterära kulturutbudet, så tänkte jag redan innan jag gick i pension. Plusåren efter 65 skulle ge obegränsad egen tid - tvärtemot vad som gällt under arbetslivet. Men min föresats tycks bli ett önsketänkande.
Mor och far läste mycket för att koppla av och i vår familj fanns välfyllda bokhyllor med romaner, men också med dikter bl.a. av Karlfeldt, som bodde granne med pappas barndomshem. Men trots det rikliga utbudet - jag var inte intresserad.
Först på folkhögskolan kom jag i kontakt med litteraturen. Den kvinnliga litteraturläraren var mycket entusiastisk särskilt för att få oss pojkar att läsa ”Liv och dikt 1” realskolans läsebok, som skulle användas i pedagogiskt studiesyfte. Men ack, i efterhand tyckte man synd om lärarinnan vars ansträngningar gav föga resultat. Kanske sådde hon likväl något frö hos mig. Det finns ju frön som kan slumra länge. Boken på bilden från Sörmlands museum har tillhört Nyköpings Högre Allmänna Läroverk.
För mig har läsning istället nästan uteslutande handlat om facklitteratur, forskningsrapporter och allehanda lagar och föreskrifter m.m. Allt har mer eller mindre haft anknytning till jobbet.
Idag kan jag stundvis koppla av med en roman men min ambition att lära känna 1900-talets skönlitterära författare tyck vara svår att förverkliga, detta verkar närmast som en utopi. Hittills i varje fall. Jag hinner inte med och vad sjutton beror det på?! En snabbanalys visar att jag min vana trogen har splittrade intresseområden, prenumererar på många facktidskrifter och allt tar sin tid. Du ska inte fundera särskilt över detta, säger min fru, som för det mesta ger kloka råd. Hon har säkert rätt den här gången också.
↧
65+ - Obegränsat med tid?
↧