Den huvudbonad jag bär då och då ser likadan ut som på bilden, de som tillhör Eskilstunapolisens samling och har använts vid olika brott. Syns enbart ögonen minskar risken att bli identifierad.
Lyckligtvis har jag aldrig använt ”rånarluvan” i kriminellt sammanhang, men det kunde ha blivit så. Hemska tanke! Nu i mogen ålder far tankarna runt – varför gick det som det gjorde?
En lekkompis under skoltiden kom att bli en av landets värstingförbrytare i modern tid och har tillbringat merparten av livet internerad. En till synes vanlig kille som drog på sig luvan och under vapenhot rånade banker och gjorde en mängd andra brott.
Det började med lindrigare förseelser och småstölder. En gång snodde han en cykel (eller lånade den som han sa) och skjutsade mig. När vi, vid annat tillfälle, passerade en affär som skyltade med fiskmjärdar utomhus tog han helt frankt en av dem och gick. Det gjordes utan rånarluva. Han ville spela tuff, visa att han vågade. Jag började känna oro och undrade om jag var feg. Våra vägar skildes. Han gick mot allt grövre brottslighet och jag vågade inte hänga med. Var det rädslan för att mor och far skulle få reda på något? Kunde det bero på den uppfostran jag fick? Hos oss var det viktigt med hedersamt leverne.
Vi växte upp i utkanten av en bruksort, min kamrat bodde mer ensligt. Föräldrarna var skilda. Modern, en parant kvinna tyckte man redan som barn, var rätt ofta borta från hemmet men gav honom fickpengar. Han köpte godis och bjöd runt som om han försöka köpa sig acceptans i pojkgänget. De mest hårdföra serietidningarna lästes hellre än läxorna. Han blev kriminell men inte jag.
Nå, men min luva då, jo den använder jag vid jakt efter gäss och ringduvor, fåglar är skarpögda.
↧
På glid - mot utanförskap och brottets bana
↧