Mammas väldiga bakbord stod på stora köksbänken redan när man pallrade sig in i köket för morgonmålet före skolgången. I ett hörn på bakbordet låg en deg på jäsning, den var täckt av vackert broderad bakduk med mönster av kringlor. I det andra hörnet låg brödkavlen.
Baket förbereddes sålunda mycket tidigt. Hon drog igång det med stor energi, men om det var lustbetonat eller inte får jag låta vara osagt. Sanningen var nog den att ansvaret och jobbet att dra försorg om åtta barn var minst sagt tungt. Mycket skulle till för att mätta så många magar och mamma var flitig. För oss barn var det alltid högtidsstund när det blev nybakade bullar till kvällschokladen.
Den allra största lyckan var ändå den tid på året när det vankades semlor. De hembakade jag åt som barn är allt jämt oslagbara, stora som siktkakor, välsmakande och den mjuka mandelmassan som mamma gjorde själv var fantastisk. Vispgrädde, kanel och varm mjölk därtill - och det var fest.
Ytterligare en sanning ska fram. Om man bortser från att jag som barn någon enstaka gång tryckte kakformar i väl utkavlad pepparkaksdeg har jag aldrig bakat på riktigt. Varför har jag aldrig gjort kakor, bullar eller bröd!? Min fru har från sin barndom behållit traditionen att det ska vara hembakat och hon drar med synbarlig entusiasm igång tidiga mornar. Härligt gott matbröd som med råge slår butikernas brödutbud. Kan det vara för sent att lära sig den här konsten?
/Gästbloggare Alf Lettesjö