Om jag vore ung: Mot andra mål

Det är inte helt lätt att växla in på ungdomsspåret när man är folkpensionär sedan länge. Skall jag backa livet och se om jag kan göra om några val så att vissa saker tar en annan vändning? Eller skall jag satsa friskt på nya utmaningar som tar mig mot andra mål?

Det senare väljer jag. Det innebär att om jag vore ung skulle jag satsa på en teaterutbildning och söka in på någon scenskola. Jag känner att min ”exhibitionistiska” läggning skulle få näring av att uppträda på scen fullt legitimt genom en gedigen utbildning.

Det vore roligt att läsa teaterteknik, scenografi och regi – att möta andra ungdomar som brinner för agerande i en grupp med olika begåvningar – starka personligheter. Jag drömmer om att tränga in i Strindbergs tankevärld – fånga hans dramatiska egenart och begåvning, så som den kommer fram, speciellt i enaktarna.

Att så småningom få arbeta under vår tids stora svenska regissörer och skörda framgångar som gör att såväl Dramaten som Stockholms stadsteater kommer med lockande anbud. När den svenska ”ankdammen” känns för trång vill jag ge mig ut i världen för att pröva lyckan i London eller New York. Jag vill självfallet passa på under min utbildning att resa och därigenom få impulser som är viktiga för en framgångsrik internationell karriär.

Jag skulle självfallet trots min berömmelse passa mig för att göra skandal. Inte kurtisera andras äkta hälfter, inte gå på krogen ensam och komma i slagsmål. Kort sagt, jag skulle försöka avvika från den gängse vrångbilden av en framgångsrik scenpersonlighet.

På det viset kan jag så småningom få åldras med behag och slippa skandalskriverierna. Och därmed bli saligen bortglömd av allmänheten för tid och evighet – därför inte en rad i teaterhistorien!