Det är inte stor mening med att ångra saker man gjort. Gjort är gjort. Däremot kan man som senior medborgare ångra saker man inte gjort eller inte fick chansen att göra som ung.
Under de tre år (1950-1953) jag gick i gymnasiet deltog jag inte i en enda timmes sång- och musikundervisning. Varje termin inleddes med att eleverna (eller lärjungarna, som det hette) fick försöka ta tonen a inför musikläraren vid pianot. Den som misslyckades slapp vidare övningar för honom till nästa terminsstart. Då proceduren givetvis upprepades.
Därmed var i princip den aktiva vägen in i musiken stängd. Just då kändes det väl inte så farligt, det fanns ju så mycket roligt annat att göra. Inte minst på fotbollsplaner och löparbanor. Och att spisa jazz på grammofon gick ju bra ändå.
Men om jag vore ung i dag skulle jag absolut göra ett allvarligt försök att lära mig spela ett instrument. Kanske klarinett, användbar i alla stilar från folkmusik till jazz och klassiskt. Inte för att nå Benny Goodmans eller Putte Wickmans nivå – det är få förunnat – utan för att åtminstone få pröva på att spela i en mindre orkester. Det verkar vara så roligt.
Instrumentvalet är sannolikt påverkat av den amerikanske klarinettisten Mezz Mezzrows klassiska bok ”Dans till svart pipa” (Really the blues) som jag minns mycket väl från början av 1950-talet. Möjligen även av den minnesvärda låten Wild cat blues med klarinettsolo, dock inte som många tror av bandledaren Chris Barber vilken faktiskt spelar trombon. Det instrumentet skulle jag nog också kunna tänka mig att spela om jag vore ung.
