Jag heter Sylvia Fargo och jobbar som museiassistent på Sörmlands museum. Jag har haft nöjet att jobba med Seniorbloggen. Det är mitt arbete att leta fram föremål som de har valt ut och ge informationsunderlag.
Nu har jag fått hedersuppdraget att välja ut mina favoriter. Jag har jobbat på museet sedan 1993, så jag har fått många favoriter genom åren och hittar ständigt nya sådana.
En av mina favoriter är en graverad bete. Tänk bara att en valfångare kunde jaga så stora djur ena stunden och i nästa sysselsätta sig med att gravera ett konstverk i så liten skala.
En av Sylvias favoriter är en graverad valbete, en så kallad scrimshaw. ”Tänk att en valfångare ena stunden kunde jaga så stora djur och i nästa stund sysselsätta sig med att gravera ett konstverk i liten skala”.
Om man googlar på ordet ”scrimshaw” så får man 915 000 träffar inom 0,14 sekunder och vet därefter att det handlar om en teknik som med nål eller annat vasst föremål gör ett mönster i en valtand, elfenben eller horn. (En liknande teknik finns på gamla sameknivar).
På den här aktuella beten, tillverkad i mitten av 1800-talet, föreställer den ingraverade bilden en fallen krigare som begråts av sin son. Klassifikationen är i första hand heminredning och i andra hand prydnadsföremål. Givaren heter Anna Lovisa Sparre, vilket uppenbarligen berättigat att detta för den sörmländska kulturen relativt främmande föremål givits en plats i föremålsarkivet.
Besättningar på gamla tiders valfångsfartyg må ha ägnat sig åt denna sysselsättning. I dag är som bekant valfångst en högst tvivelaktig sysselsättning, i princip förbjuden sedan 1986. Men ändå utövas den av bland annat japanska fartyg under förevändningen att det rör sig om forskning.
Grundmaterial för scrimshaw-entusiaster torde ändå finnas i tillräcklig mängd. Annars får de väl ta upp den gamla sjömanskonsten att bygga modellfartyg i en flaska.
