Kulspel är en gammal syssla, redan egyptens faraoner… ja, ni vet. Sedan har det bara rullat på. I Sverige tillverkades kulor i lera in på 40-talet men redan ett tjugotal år dessförinnan kom konkurrenten, den tyngre och mer hållbara stenkulan.
I dag finns bara en enda stenkulsfabrikör kvar i Sverige. Det är Christer Johansson i Tollarp ett stycke utanför Kristianstad. Hans olika maskiner, redskap och arbetsmetoder gör att tillverkningen av 4-5 miljoner kulor varje år nästan blir ett hantverk, ett kul sådant tycker han själv.
Grunden är små rapsfrön som läggs i en slags tumlare, fylld med cement, vatten och gips. Fröna far runt och blir till kulanlag. De läggs i nya blandare, får mera ”mat”, duschas, rullas runt och blir allt större. Varje moment kräver fingertoppskänsla!
Efter torkning, färgning, bränning och putsning stoppas kulorna i påsar. Så småningom når de fram till de barn som förstår sig på konsten att bygga pyramider eller kasta prick.
Stenkulans skönhet kan förstås inte mäta sig med den av glas, vars färg och mönster har förnyat ordförrådet hos barn på lekplatser och skolgårdar. Inte minns jag att man på 40-talet talade om kattögon, prickis, oljor, dimmor, rymdis eller kometer. Det finaste på den tiden var danken – den värdefulla i metall.
Har kulspelarna blivit färre? Kanske. Det är dags att vi äldre visar hur man gör. Dessutom är en sten- eller glaskula mycket lättare än bouleklotet!
↧
Tema Lek: "Spelkulor - ett vårtecken"
↧