Egentligen hade jag tänkt mig att på detta tema välja en militärpäls av fårskinn. Om detta någorlunda vita, svettluktande och synnerligen värmande plagg, vet jag en hel del. Min far och andra östgötar, som under de kallaste beredskapsvintrarna på 1940-talet hjälpte norrbottningarna att försvara Tornedalen, var nog tacksamma över att pälsen ingick i utrustningen. Och själv minns jag med viss fasa en tuff militärövning kring jämtländska Ånn i januari 1955 då termometern under ett helt dygn visade minus 35 grader. Utan pälsarna hade nog dåvarande MO (Militie Ombudsman, av ironiska officerare kallad Morbror Otto) fått en hel del att göra.
Nu visade det sig dock att oklara ägarförhållanden gjorde det mindre lämpligt att just nu behandla det pälsexemplar som finns inhyst hos föremålsarkivet. Då tog jag naturligtvis något som är raka motsatsen och inte vet något om, alltså ett par synnerligen vita glacéhandskar som knäpps med pärlemorknappar, absolut inte svettluktande och förmodligen föga värmande. Just detta par ingående i en hovdräkt har ägts, använts och skänkts av Mariana Nordenskiöld på Björksund.
Glacéhandskar, som tillverkas av mycket mjukt och tänjbart lamm- eller getskinn, tas främst tas fram vid fina kalas när högtidsdräkt med lång klänning är anbefalld för damerna. Men herrarna slipper inte undan. Marskalkämbetet vid Chalmers Studentkår i Göteborg skriver i sina anvisningar om Vett och Etikett att herrar som bär frack kan behålla sina helvita glacéhandskar vid hälsande, dans etc. men bör ta av dem vid ätande.
Från de fina salongerna kan avslutningsvis ett citat från den franske presidenten Georges Pompidou (1911-74) illustrera temats föremål:
”Diplomati liknar en boxningsmatch med glacéhandskar där gonggongen ersatts med champagneglasens klirr”.
Handskarna var utan tvekan vita även efter det diplomatiska slaget.
