Foto: Kari Arnekleiv
En resa genom det sörmländska landskapet i maj är en lustfylld upplevelse. Två citat beskriver känslan av våren och sommarens intåg och landskapets småskaliga struktur med överraskningar bakom kurvor och backar. Det ena är sången ”Nu grönskar det” av Evelyn Lindström och med musik av J.S. Bach. En sång många känner igen texten från och som stämmer bra överens med det blomstande landskapet just nu. ”Nu grönskar det i dalens famn, nu doftar äng och lind. Kom med, kom med på vandringsfärd i vårens glada tid”.
Det andra, har jag hämtat från Selma Lagerlöfs ”Nils Holgersson” som beskriver landskapet Södermanland, den sköna lustgården. ”Här har de tagit en stor sjö och en stor älv och en stor skog och ett stort berg, hackat dem i stycken, blandat dem om varandra och brett ut dem på jorden utan någon ordning. Ingenting fick lov att riktigt breda ut sig”. Landskapet erbjuder många vackra lägen där människor sedan stenåldern slagit ner sina bopålar.
I maj gjorde vi en resa genom landskapet och i tiden. För några hundra år sedan, till en tid då det var stora skillnader mellan de som bodde på slotten och de som bodde i kojan, mellan hertigens slott och kolarens lilla koja, även om de inte bodde så långt ifrån varandra. Södermanland är ett landskap med många slott och herresäten. Ett av dem heter Elghammar, ett ståtligt gods beläget vid sjön Lockvattnet i Björnlunda socken. En plats med fornlämningar vilket visar att människor sedan lång tid tillbaka valt platsen för boende och möjlighet till att föda sig. Godsets äldre huvudbyggnaden är inbyggd i den nuvarande västra flygeln. Det var Curt von Stedingk som köpte Stenhammar 1807 och lät bygga den nya huvudbyggnaden, som är ett av Sveriges främsta monument från tidig empire. Elghammar är byggnadsminne vilket är en garanti för att byggnaderna bevaras exteriört. Curt von Stedingk var en berest man, han var diplomat både hos Ludvig den XVI i Frankrike och Katarina den stora av Ryssland. Han var en spännande person och hans gärning finns beskriven i en bok. På godset finns en del av hans kvarlåtenskap, en kulturskatt.
Godsen var som små samhällen där många män, kvinnor och barn arbetade med att odla, tillverka, bygga, underhålla, sköta skog och djur mm. Vi påminns om detta när vi hör vad husen på godset heter; trädgårdsmästarbostaden, bryggeriet, nybygget m.fl. Nu drivs jord- och skogsbruk med andra metoder och med betydligt färre människor. Godset är i privat ägo. Men någon gång per år har allmänheten möjlighet att göra ett besök i samband med en vårkonsert som anordnas i samarbete med Musik i Gryt.
Vi lämnar Elghammar och kör norr ut till Åkers bergslag och Skottvångs gruvor. Här har det brutits järnmalm sedan 1500-talet ända fram till dess gruvan lades ner år 1920. Även detta är en kulturskatt som Gruvföreningen, genom många frivilliga krafter, vårdar. Även här har många män, kvinnor och barn arbetat. Många delar av gruvhanteringen var ett tungt och farligt arbete. Det var gruvfogden som ansvarade för gruvdriften och han bodde i gruvfogdebostaden som byggdes i slutet av 1700-talet. Den sista gruvfogden hette Erik Mattias Granberg kom till gruvan 1889.
För att få fram järn behövs järnhaltig malm och i masugnen tillsattes kol för att avlägsna syret och reducera järnmalmen. Senare användes andra metoder. För att få fram kol behövdes ved som fanns i skogarna i Åkers bergslag. Veden skulle kolas och det gjorde kolarna. Det finns en kopia av en kolarkoja inom området som visar hur kolarna bodde när de skulle bygga upp en mila och sedan passa den när den var igång. Den skulle glöda precis lagom för att veden skulle bli till kol. Liksom inom skogs- och jordbruk har hanteringen inom gruvdriften rationaliserats och människor ersatts av maskiner.
