Ett plagg hade under min uppväxt på 1940- och 50-talet många liv innan det till slut blev till lump och papper.
En sliten kappa eller rock blev till en ny genom att plagget sprättades isär, avigsidan vändes ut och ett nytt ytterplagg till någon i familjen syddes upp. I nästa led kunde plagget sprättas upp på nytt och klippas sönder i långa remsor för att vävas till trasmattor. När sedan trasmattan trampats på och tvättats till den inte längre hängde ihop var det dags att traska till Perioden och sälja resterna som lump vilket sedan blev råvaran i papperstillverkning. Metoden hade använts i Kina sedan 100-talet och kom i bruk i Europa på 1200-talet, i Sverige på 1400-talet.
Eftersom användningen och återanvändningen av kläder och övriga textilier var så effektiv blev restprodukten en bristvara då papperstillverkningen ökade. Det hjälpte inte att det fanns speciella lumpsamlare som reste land och rike runt och köpte upp restprodukterna. Bristen förblev stor och man började söka efter ersättningsråvara och fann att trämassa var ett alternativ.
Idag återvinner vi inte textilier till lump för papperstillverkning utan papper som vi returnerar i containrar på miljöstationer. Pappret blir till returpapper och på nytt råvara i papperstillverkningen. Lumppapper tillverkas fortfarande med råbomull som bas och används till ”finpapper”.
Och återvinning har blivit till recycling.
