En god vän till mig brukar hävda att en bygd utan bryggeri är en bygd utan kultur. Dessvärre har ju utvecklingen inom den branschen varit starkt centralistisk. Särskilt många bygder med eget bryggeri finns inte längre, och urvalet av inhemska ölsorter är tämligen begränsat.
När de lokala bryggerierna levererade sina varor med häst och vagn, eller så småningom med stånkande motorfordon, förvarades öl- eller pilsnerflaskorna i hederliga kvadratiska backar av trä. Standarden var 5x5=25 flaskor i varje, men det lär ha funnits backar som rymde 50 flaskor. Ölutkörarna var starka farbröder som lätt langade över sina varor till specerihandlare, kaféägare och restauratörer.
Även här gjorde emellertid den tåliga plasten sitt intåg och lättade bördan något. Dock rymdes fortfarande 25 flaskor öl eller läskedrycker i backen. Men tomma backar kom inte tillbaka till bryggeriet i den omfattning som förväntats för nya leveranser. I heminredningstidningar kunde man nu se hur plastbackarna i stället användes för förvaring av allehanda ting. Särskilt populärt var det samla lp-skivor av vinyl i dem. Måttet var perfekt.
I början på 90-talet kom en logistisk revolution, som skakade om i hela kedjan från bryggeri till ölkonsument. Sverige skulle byta back, förkunnade den omåttligt populäre ishockeyspelaren Roland Stoltz i en stor och uppmärksammad annonskampanj. I stället för den kvadratiska ölbacken med plats för 25 flaskor gick man över till en rektangulär för 20 flaskor. Möjligen till glädje för utkörarna, vars krafter kunde besparas. Men omställningen måste ha varit en gigantisk utmaning för dem som skulle hantera de praktiska konsekvenserna.
En helt annan historia är att allt mer öl numera dricks ur burkar som kan köpas på så kallade flak av papp.
