Det var en gång en kvinna som hette Riiga, Erika Aittamaa. Hon bodde i byn Lovikka i Tornedalen tillsammans med sin man skogshuggaren och sina många barn. Man hade det fattigt och för att bidra till försörjningen stickade hon vantar på beställning. En dag kom en man och ville ha ett par extra tjocka och varma. Riiga tog hand om ullen han gav henne, spann och stickade men kunden klagade på resultatet. Då tvättade hon vantarna och ruggade upp dem, flera gånger. De blev perfekta.
Riigas vantar efterfrågades mer och mer, särskilt bland samerna. Hon broderade en korsstygnsbård i deras färger och satte en tofs på sidan för att vantarna skulle kunna hängas på tork.
Det var 1892 – Lovikkavanten var född!
Men sagan är inte slut. För att hinna utföra alla uppdrag måste Riiga engagera andra kvinnor i byn. Hon lärde dem både stickning och ullbehandling. Unga och gamla trängdes i stugan under sena kvällar, glada att få en extra slant.
Efter några år fick Riiga hjälp att söka patent på vanten men hade inte råd att lösa ut det. Hon var för stolt för att ta emot det belopp som byborna ville ge henne. Trots detta - i folkbokföringen omnämndes hon som vantfabrikör.
På 1960-talet lät traktens husmodersförening inregistera Lovikkavanten som ett varumärke. Och den stickas forfarande, precis på samma sätt som på Riigas tid.
Vantarna från norr har fått en del dåliga efterföljare, ofta importerade. Många stickar dem också själva fast fuskar med ruggen, se bilden. Varför inte beundra den äkta Lovikkavanten på ursprungsorten? Den finns i jätteformat, 3,5 m hög, utanför skolhuset!
↧
Tema Kallt: "Inte med Lovikkavantar"
↧