Intresset för släktforskning har vuxit under senare år. Det är uppenbarligen en sysselsättning som kräver mycket tid och därför är det inte så förvånande att det är många seniorer som spenderar sin tid på att leta i de gamla arkiven. Letandet har verkligen underlättats genom digitaliseringen av de stora databaserna.
Jag har själv inte (ännu?) forskat i min släkt. Det har däremot en kusin till mig gjort så jag kan åka lite snålskjuts med honom. Det är förvånande vilka dramatiska händelser han har funnit genom att gå djupare in i källorna. Som exempel kan nämnas en händelse som utspelade sig på midsommaraftonen 1871. Då blev min farfars morfar Per Larsson från Källtorp i Östra Vingåker ihjälslagen vid Ladängslund. Det tycks vara ett svartsjukedrama.
I torpet vid Ladängslund bodde Anders Andersson med sin hustru. Han hade retat upp sig på att Per hälsade på i torpet, helst när Anders inte var hemma. Han bad därför sin svåger och en skräddare Carlsson att piska upp Per. På midsommardagens morgon fann Pers hustru honom ”liggande på gårdsplanen, livlös, blodig och sönderslagen”. Efter rättegång vid Oppunda Häradsrätt blev svågern dömd till tio års straffarbete och Anders som anstiftare till två månaders fängelse.
En annan förskräcklig historia handlar om min farmors farfars farfars morfars morfar Ramund Olofsson i Tuddetorp, Tunaberg. En Carl Carlsson vid gästgiveriet i Svärdbro ”haver Ramund Olofsson med bössepipa över huvudet slagit, varav huvudsvålen bliven bräckt”. Detta inträffade 7 januari 1681.
När temat ”Släkt” valdes tänkte jag på min far som växte upp vid Ålspånga. Han berättade till exempel hur han upplevde skolvägen från Ålspånga till skolan i Bettna. Snön var djup och vägen oplogad. Han hade kortbyxor och yllestrumpor fästade med strumpeband. I mellanrummet mellan strumporna och byxorna yrde snön upp och det ledde till stora skavsår på insidan av låren. Men det skulle aldrig komma en kunskapstörstande pojke på tanke att skolka.