Något som jag i dag ångrar är att jag inte tog till mig allt det som hände oss personligen under andra världskriget. Att inte ha tecknat ner de många gånger dramatiska berättelser och händelser som min pappa Alf var med om som fältpolis. Han var en av de första som utbildades i början av 1940-talet och som sådan åkte tusentals mil med SJ på tågen mellan Stockholm och övre Norrland.
Han berättade för mamma när han kom hem på korta permissioner om allt han varit med om. Stökiga resor där det hörde till vardagen att ta hand om mer eller mindre besvärliga militärer. Men han beklagade sig aldrig vad jag kan komma ihåg. Jag minns dock lite vagt hur han vid ett tillfälle berättade om en hemsk olycka i närheten av Haparanda där många värnpliktiga förolyckades under en minröjning. Tror att han tog det hela med jämnmod och var säkert också glad för att slippa vara ute i fält, bevaka gränsen eller ligga i beredskap i månader på okänd ort. Utbildningen till fältpolis skedde på hemlig plats i Dalarna men var hörde jag aldrig och det torde väl vara preskriberat förmodar jag.
Hittade nyligen i handlingar efter honom signaturmelodin som fältpolisskolan hade och så här lät sista versen:
På tåg vi fasa sprida
bland militärer vida
och barska minen ställes ut.
Nu nunan ska bli solig,
varenda man så rolig,
att munterhet ej mer tar slut.
Och därför, kamrater i detta glada gäng,
var med och sjung i vår refräng:
För oss barn och även för mamma var det en högtidsdag de gånger han kom på permis. Då vankades det godis av något slag och jag minns särskilt de hårda, men goda kronans chokladkakor som vi fick. Han hade sparat av sin ranson för att kunna bjuda sina ungar på något gott.
Mamma såg då alltid till att det fanns något extra gott på matbordet. En av familjens goda vänner, som hade en lantgård några mil utanför Östersund, ”stack” till oss både kött, ägg, smör och ost som var guld värt med tanke på rådande ransonering. För att inte tala om julen då hon hade egensaltat och ugnsbakat i vedspisen världens godaste julskinka. Det var tuffa tider och jag minns hur mamma satt vid köksbordet och sorterade en massa lappar - ransoneringskuponger - och hur hon och några väninnor hade något som de kallade syjunta och förutom att de sydde eller stickade bytte kuponger med varandra. Pappa brukade också ha med sig lite kuponger som han bytt till sig på något vis – vet inte hur - men de mottogs med stor tacksamhet av mamma.
I drygt 10 år, från 1940 och fram till 1951 var det ju ransonering i olika tidsintervaller på massor av varor som till exempel kaffe, te, kakao, kött, ägg, socker, sirap, grädde, kryddor, mjöl och bröd, matfett, ost, tobaksvaror, skor, textilvaror tvätt- och rengöringsmedel, soda, ljus, risgryn, havregryn, makaroner, potatismjöl, ärter, bönor och salt.
I dagens överflöd är det svårt att tänka sig hur det i realiteten såg ut i många svenska hem under krigsåren. Men trots detta fanns det värme och medkänsla för alla dem som lyckades ta sig till Sverige som flyktingar. Över 185 000 flyktingar från i huvudsak Finland, Norge, Danmark och de baltiska länderna såg sin räddning i Sverige – en situation som upprepas igen men då från andra länder.
Varför denna ondska som gör livet så fruktansvärt svårt att leva för så många på Moder Jord?
