Seniorbloggarna har gjort ett studiebesök på museet i Högsjö. Vi fick en intressant guidning bland brukets gamla vävstolar och annan utrustning som klokt nog sparats för framtiden.
Jag fastnade för ett par stora gamla stenar med var sin urgröpning. Man kan med lite fantasi se att en axel till ett vattenhjul passat i respektive urgröpning. I dokumentationen kan man också läsa att de är ”stenlager till vattenhjulsaxel som hittats någonstans inom industriområdet i Högsjö”. Det går en å med relativt stor fallhöjd genom Högsjö, så det är lätt att föreställa sig var lagerstenarna använts. Åldern på dessa lagerstenar framgår tyvärr inte av dokumentationen.
Redan på kejsar Caligulas tid (ca 40 år e kr ) kände man till kullagrets elementära principer. Leonardo da Vinci funderade långt senare över dess utveckling, men det skulle dröja ytterligare 400 år innan kullagret kom till allmän användning.
Det första moderna kullagret togs fram i Tyskland i mitten av 1800-talet, baserat på en ganska elementär konstruktion och först i slutet av 1800-talet startade de första fabrikerna i Tyskland, England och USA. År 1901 publicerade den tyska forskaren Rickard Stribeck nya slutsatser om kullagrets principer, som kom att inleda ett nytt utvecklingsskede i kullagrets historia.
Göteborgsingenjören Sven Wingqvist, som arbetade vid Gamlestadens textilindustrier, tog 1907 patent på en konstruktion till ett sfäriskt kullager som avsevärt förbättrade hållfasthet och tillförlitlighet. De minskade därmed tiden för driftstopp för maskinerna vid göteborgsfabriken.
De nya kullagren fyllde dessutom ett stort behov i Sveriges framväxande industrisamhälle. Med hjälp av kapital från sin gamla arbetsgivare (Gamlestaden) startade Sven Wingqvist Svenska Kullagerfabriken ( SKF) år 1907.
Det var inte bara i Sverige som behovet av tillförlitliga kullager var stort. Snart hade Sven Wingqvist etablerat sig på världsmarknaden. Han reste själv runt och marknadsförde sina kullager i hela världen. Resultatet blev att SKF växte snabbt och på kort tid ökade företaget till 12 000 anställda.
SKF kom även att spela huvudrollen vid bildandet av en annan svensk industrijätte. År 1915 registrerades namnet ”Volvo”, som betyder ”jag rullar”. Det var ett produktnamn för ett kullager som såldes på den amerikanska marknaden. Produkten blev ingen succé, så tillverkningen upphörde. År 1926 bildade SKF i stället ett dotterbolag inom den expanderande bilmarknaden, som fick namnet Volvo. År 1935 blev Volvo ett eget bolag.
Det är ett spännande perspektiv att det behov som löstes på ett mycket primitivt sätt med lagerstenar vid en textilindustri i Högsjö, så småningom via en annan textilindustri i Göteborg, gav upphov till två svenska världsföretag – SKF och Volvo. Personbilsdelen av Volvo har senare sålts till kinesiska ägare, men Volvo Lastvagnar och SKF är fortfarande ”svenska” företag.
