Det känns närmast ärofyllt att på temat garderob få se en kavaj som tillhört sörmlänningen Björn von Rosen. Samtal med en nötväcka och Mitt hundliv är två av hans klassiker bland naturböcker, som för mig blev inspirationskällor - vi hade något själsligt gemensamt. Men där stannar liknelsen. Han var greve, poet, konstnär och en prisbelönt författare. På bilder av honom får man uppfattningen att kavaj eller blazer - om än i olika typsnitt- var standardklädsel såväl vid nobla tillfällen som i fält. Exemplaret på bilden är en skräddarsydd safarimodell i kraftigt mörkbeige bomullstyg. Björn von Rosen vistades en hel del i Etiopien.
Under efterkrigstiden var fattigdom alltjämt ganska utbredd. In på 50-talet var det säkerligen fortfarande stora skillnader i garderobernas innehåll hos arbetare, bönder och borgare. Men decenniet präglades av framtidstro, välståndet ökade och det märktes inte minst genom klädseln på människorna inom arbetarklassen där jag växte upp. Far hade en mörk kostym som var inköpt i klädbutik och mor hade likaledes minst en finklänning. Tidigare var en stor del hemsytt - inte minst gällde det för oss barn. Plagg cirkulerade runt i släkten och en del gick i arv mellan syskonen. Jag bar kläder som mor sytt av tyger från gamla persedlar så långt upp i åldern att jag stundom skämdes.
Men vid tio eller elva års ålder, dvs i mitten av 50-talet fick jag en blazer och för första gången kände jag mig riktigt finklädd. Visserligen var det ett arvegods men ändå, det var ett lyckligt ögonblick.
