Många barn har sedan medeltiden funnit stort nöje i att rida på en käpphäst. En leksak som stimulerar fantasin att galoppera iväg på spännande färder. Käpphästen på bilden kommer från Bönsta, Christineholm och är ett ovanligt vackert exemplar. En riktig rashäst skulpterad i trä med sele av läder, sadel av randigt tyg och man av vitt skinn.
Numera säljs nog inte så många käpphästar i leksaksaffärerna. De har, i takt med samhällsutvecklingen, trängts undan av leksaksbilar och dito flygplan i alla former. Vilka i sin tur börjar sitta trångt till i konkurrensen med dataspel för barn i alla åldrar.
Men käpphästens vänner lever vidare, nu i överförd betydelse. ”Att ha en käpphäst” innebär att ständigt återkomma till ett visst ämne, en speciell fråga eller en viktig princip för att få gehör för sina synpunkter.
När jag efter många år slutade som chef på en nu nedlagd tidning gav mig medarbetarna en vacker käpphäst som avskedspresent. Jag har sedan dess undrat över symboliken. Såg de mig som en som gärna galopperar fritt iväg med flödande fantasi. Eller hade jag kört för hårt med några principer?
Det skulle bereda mig visst nöje att få svaret på frågan.
