Vi lider brist på äkta mörker. Det anser i alla fall Tom Callen som i oktober 2007 skrev en artikel om det i Svenska Dagbladet. Han är astronom och programproducent vid Cosmonova på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.
Vad menar han då? Mörker är ju för de flesta ett ord med dyster klang. Jo, han anser att det i tättbebyggda områden förekommer ett problem: ljusföroreningar, det vill säga oönskat artificiellt ljus utomhus nattetid. Ljus som kan störa och påverka djur, natur och människor på ett negativt sätt. Det kan vara gatlyktor, trädgårdsbelysningar, reklamskyltningar och vägbelysning som är dåligt avskärmad och spiller ljus uppåt natthimlen. ”Skyglow” kallas det på engelska och kan ses på avstånd som en orange kupol över en stad. Detta diffusa ljus hindrar oss att se natthimlen och i en mening vårt ursprung som en del av universum.
Många av oss vet inte längre vad som finns där uppe, eller har i alla fall ganska dimmiga begrepp och stjärnhimlen: Månen – ja, Karlavagnen – jodå, Polstjärnan – kanske, Orion – hmm… Många är mer eller mindre rädda för mörkret. Få av oss gör sig mödan, eller har modet, att gå ut på natten och stanna där tillräckligt länge för att ögonen ska vänja sig vid mörkret. Det tar 45 minuter att successivt ställa om till mörkerseende, men när det väl är gjort kan även den till vardags mest neonbländade stadsbo uppleva överraskande mycket av det natthimlen har att erbjuda. Med bra mörkerseende och lite hjälp av månen eller kanske reflekterat ljus från snö på marken förvandlas kolmörkret efter en stund till en dunkel gråskala som avslöjar mer än man tror.
Själv bor jag på landsbygden och har stora möjligheter att se på stjärnhimlen. Min svägerska, boende på Lidingö, kommer ibland på besök. Hon brukar klaga på att det är så mörkt här på landet. Då säger jag: ”Det är inte mörkt på landet - det är bara så förbaskat ljust i stan”!
Det föremål som jag valde i samlingarna till detta tema är en kusklampa att användas på en hästvagn vid mörkerkörning. Troligen blir kusken inte bländad av skenet ifrån den här lyktan så han behåller nog sitt mörkerseende.
Sture Larsson