Denna vackert gjorda släde kallas kappsläde och har vad beträffar målning och underhåll sett bättre dagar. Den har plats för en person som sitter och kör, men är man två så får den andra stå bakom på den s k hundsfotten. Hundsfotten, vilken har kommit till i efterhand, sitter på en lång järnstång med två stödstänger. Hela släden är ganska liten och ryms på en lastpall i arkivet. Längd 160 cm och bredd 55, höjden är däremot strax över metern. Om man sitter i den kan man kanske få lite lä bakom det vackert rundade frampartiet. Släden var ursprungligen brunmålad men har nu gul färg med röda dekorationslinjer. Den här sortens släde är utvecklad ur den tyska karusellsläden. Den här släden har förvarats i gården Östra Kyrkogatan 31 i Nyköping och givare är Carl August Eriksson.
Som barn på 50-talet hade vi fortfarande en häst kvar på gården och även en äldre släde. Vissa vintrar var det bara släde som man kunde använda över vårt igensnöade och blåsiga gärde när vi skulle upp till landsvägen. Jag minns att jag fick tjata lite på pappa för att få åka lite oftare än bara när det var nödvändigt. Känslan när jag fick krypa ner under en fäll eller filt och susa fram över snön minns jag än. Hästen var lite bilrädd så det blev inte så långa turer. Den pittoreska synen med flera slädar i rad med bloss till julottan finns nog bara på gamla planscher.
Hallbosjön är en ganska grund sjö och mycket näringsrik. I den fanns mycket braxen. Från långt tillbaka i tiden och till mitten av 1800-talet fiskades ett varp som inte fanns motstycke i i hela Sverige. Fisken sparades till ett storfiske en gång på vintern. Då ordnades fest på isen och folk kom i slädar från städerna runt om, även så långt som från Stockholm. Man drog upp så mycket som 18 000 kg braxen och gädda. Den såldes på plats och varpet ägdes av Nyköpings slott, senare av landshövdingen i Sörmland. Regementsmusiken spelade. På isen var stånd uppsatta och det serverades varm mat och dryck i massor. Det sägs att då Karl XI en gång besökte platsen ska ha utbrustit: ”Det var haken till varp”, och därefter har det fått heta Hakvarpet. Holmen intill heter fortfarande Hakholmen. Då de tre sjöarna, Hallbosjön, Yngaren och Långhalsen sänktes i två omgångar minskade fisket och 1877 drogs noten för sista gången.
Hakvarpet var vida känt, vilken man kan förstå då det i Post-och Inrikestidningar 1843 står nämnt om att en mängd människor infunnit sig både som köpare och som åskådare vid det stora Hakvarpet. Westmanlands Läns Tidning har en stor artikel om varpet. Trettio man sköter noten, traktens magnater infinner sig och ”ortens skönheter vänta med otålighet dagen då ädel junker bjuder borgens tärna till holmen”. Då var det fest!
Slädfärd på vintervägar var enklare än att resa med vagn sommartid. Man kunde utnyttja isen till att dra fram vintervägar över sjöarna och sätta markeringar med granruskor där det var lämpligt att färdas. Så har skrivits i Nyköpings läns kalender 1852, att en väg från Katrineholm via Björkvik och rakt över Yngaren, in vid Bärstaviken och över Stigtomtamalmen till Nyköping, förenklade och förkortade restiden avsevärt.
