Både Sture och Alf har valt ut Egons inlägg från 21 november 2009 på temat Mode. Motivering:
Historien om tjusiga skor med vådliga effekter, briljant berättat med snudd på brutal humor. /Alf Lettesjö
Egon berättar med sin underfundiga och härliga humor om bruket av oxblodsfärgade myggjagare och sylvassa stilettklackar. Jag var själv innehavare av nämnda fotbeklädnader och har fått golv förstörda av stilettklackar. /Sture Larsson
Vad är detta? Jo, det är delar av det mode som hörde till början av 1960-talet. Myggjagaren en herrsko som var otroligt spetsig i tårna. Enligt ”expertisen” skulle en mygga fastna på spetsen om man sparkade den i rumpan.
Spetsig var skon och dessutom hade den ofta klackar som var högre än normalt för herrskor. För att vara riktigt inne skulle skon vara oxblodsfärgad, det fanns naturligtvis andra färger men de räknades inte. En herrfot som normalt passade in i en normal sko av storlek 40 fick nu en sko med en längd av storlek 44-46.
Köpte man myggjagare av samma längd som normalskon massakrerades tårna vid första försök att gå. Att hantera så långa skor var svårt i trånga situationer, till exempel i köer eller på dansgolv. Den tidens dans gick ju till så ett den manliga partnern höll den kvinnliga tätt intill sig, i dagens dans kan kvinnan vara på våning 2 medan mannen är i våning 1, detta kan ju bero på att baren är på detta våningsplan.
När man dansade en tryckare utrustad med myggjagare hände det understundom att flickan fick tårar i ögonen och sa med lidande röst ”det var mina tår som var underst”. Stilettklack fanns på damskor, namnet kom sig av att trampdelen på klacken var mindre än en halv 10-öring (6-7 mm), som en stilett alltså.
Klacken hade nog uppfunnits av en dam som blivit trampad av myggjagare. Denna hämndapparat placerades med stort eftertryck på herrns fot i dansens virvlar. Verkan av detta var direkt och total. Trycket från en 55-kilos flicka motsvarade trycket från en mindre elefant. Allt dansande för trampad kavaljer uppsköts till nästkommande lördag.
Opraktiskt och förenat med lidande, men så elegant och vackert det var. De hantverkare som slipade parkettgolv hade gyllene tider så länge som stilettklacken var inne. Trycket från den smala klacken gjorde stora märken i parketten.
Spetsig var skon och dessutom hade den ofta klackar som var högre än normalt för herrskor. För att vara riktigt inne skulle skon vara oxblodsfärgad, det fanns naturligtvis andra färger men de räknades inte. En herrfot som normalt passade in i en normal sko av storlek 40 fick nu en sko med en längd av storlek 44-46.
Köpte man myggjagare av samma längd som normalskon massakrerades tårna vid första försök att gå. Att hantera så långa skor var svårt i trånga situationer, till exempel i köer eller på dansgolv. Den tidens dans gick ju till så ett den manliga partnern höll den kvinnliga tätt intill sig, i dagens dans kan kvinnan vara på våning 2 medan mannen är i våning 1, detta kan ju bero på att baren är på detta våningsplan.
När man dansade en tryckare utrustad med myggjagare hände det understundom att flickan fick tårar i ögonen och sa med lidande röst ”det var mina tår som var underst”. Stilettklack fanns på damskor, namnet kom sig av att trampdelen på klacken var mindre än en halv 10-öring (6-7 mm), som en stilett alltså.
Klacken hade nog uppfunnits av en dam som blivit trampad av myggjagare. Denna hämndapparat placerades med stort eftertryck på herrns fot i dansens virvlar. Verkan av detta var direkt och total. Trycket från en 55-kilos flicka motsvarade trycket från en mindre elefant. Allt dansande för trampad kavaljer uppsköts till nästkommande lördag.
Opraktiskt och förenat med lidande, men så elegant och vackert det var. De hantverkare som slipade parkettgolv hade gyllene tider så länge som stilettklacken var inne. Trycket från den smala klacken gjorde stora märken i parketten.
Egon Toft