Detalj av tavla, "Hök och nötskrika", Bruno Lijlefors (år 1895). Deposition från Nationalmuseum.
Vill man skämta om det grymma kan det redovisas hur kräftorna har det!
Hans ögon syntes tårar pressa,
då de i kitteln sprattlade.
”Nej, ingen dör så grymt som dessa”,
skrek han, ”ty de dör levande”.
(Kellgren: Dumboms leverne)
Men så fann jag bilden ovan och på museets registerlapp står att detta är en oljemålning från 1895 signerad Bruno Liljefors. Den ingår i Ester Lindahls samling som ägs av Nationalmuseum men i sin helhet är deponerad på Sörmlands museum.
Bruno Liljefors (1860-1939) var en erkänt skicklig djurmålare som kunde skildra bland annat fåglar i korrekt relation till deras miljö. Han var speciellt förtjust i att skildra djur i kamp där han fick avbilda våldsamma konfrontationer mellan predatorer (dvs. djur som dödar och äter andra djur) och bytesdjur. Det tilltalade hans fantasi och han har gjort många sådana målningar. En del vill hävda – alltför många.
På denna målning har en duvhök slagit ett byte, en hönsfågel(?), och börjat kalasandet så blodet färgar snön röd. Med kraftiga klor håller höken fast bytet och konstnären har fångat bilden när rovfågeln är säker på att livet är släckt och gör en paus i dödandet. Kampen är avslutad – det är obarmhärtigt – det är GRYMT!
Fotnot:
Fröken Ester Lindahl (1868-1920). Hon ägde Norrby säteri i Sörmland och sammanförde under början av 1900-talet en konstsamling av mycket hög klass.