Det var en gång – så börjar många sagor och det gör också den här.
Det var en gång en ung man som skulle gifta sig med sin käresta. Vigseln ägde rum i en röd liten landsortskyrka av trä. Brudgummen i svart kostym och bruden i lång, vit klänning. Hon hade en slöja över håret och högst upp en krona. Om det var en myrtenkrona får vara osagt.
Kyrkan var fullsatt för det var konfirmation före vigseln.
Ingångspsalmen började och paret skred sakta fram i kyrkgången. Nervositeten var påtaglig. Halvvägs upptäckte bruden att hon tappat näsduken som hon bar i handen. Hon vände och gick tillbaka och hämtade den. Hon återvände till brudgummen och intåget kunde fortsätta.
Framme vid altaret stod prästen. Han följde den vigselordning som gällde. Prästen läste före: Jag N.N. tager dig N.N. nu till min äkta hustru o s v. Brudgummen upprepade: Jag tager dig Unna Alla. Upptäckte att det blev fel och ändrade sig till Alla Unna. Bruden hette Ulla Anna. Till slut blev det rätt och de fick sitt vigselbevis och kunde tåga ut ur kyrkan som äkta makar.
Till saken hörde att den unge mannen ofta roade sig med att ”bala taklänges”.
Bröllopsgästerna hade svårt att hålla anletsdragen i ordning.
Bildens brudkrona bars av Märta Jansson när hon gifte sig med Oskar Axelsson i Vårdinge kyrka 1927. Det finns också ett foto av brudparet i Sörmlands museums samlingar.
