Sockenstugan vid Östra Torget var troligen Nyköpings första skolhus för folkets barn.

Östra Torget inramas av ett flertal vackra gamla byggnader. Alla Helgona kyrkan, ursprungligen från1200-hundratalet, dominerar med sin mäktiga torngavel. I Prosten Pihls gård, en träbyggnad från 1700-talet finns nu café, bostäder, bibliotek, galleri, lusthus samt en vacker trädgård. Nordost om Östra Torget ligger ett parti med mindre gårdar från 1700-talet och 1800-talets början. I Nyköping undkom några byggnader eldhärjningen när en rysk galärflotta år 1719 brände ner nästan hela staden. På den östra sidan om Nyköpingsån förstördes allt utom Alla Helgona kyrkan och några gårdar i närheten.

Sockenstugan som är det röda lilla huset med glasveranda är byggt av timmer och uppfört omkring 1800. Huset har en sockel av natursten, fasade med rödfärgad locklistpanel, rödmålade knutar och ljust gråmålade snickerier och fönster. Det brutna taket är täckt med enkupigt tegel. Huset är en av Nyköpings äldsta byggnader. Gatan hette tidigare Lilla Trädgårdsgatan från 1888 fram till 1951 då namnet Allahelgonavägen fastställdes i stadsfullmäktige.

Huset inköptes av Östra församlingen 1835 för att användas som sockenstuga. Sockenstugan ska ha varit Östra församlingens första folkskola, en skola för folkets barn. Det övergick sedan i privat ägo. När det skedde har jag ingen uppgift om. Under åren har huset bytt ägare som renoverat och underhållit huset och satt sin prägel på det.

Huset var från början lägre men har byggts till. Från början fanns inte heller den fina glasverandan, den tillkom efter 1920. Huset har bl.a. ägts av John Ragnar Jonsson en bit in på 1900-talet. Han föddes i huset och arbetade på Nordiska Kompaniet. En senare ägare av huset gjorde en grundlig renovering av golv, väggar och tak och ramade även in tomten med ett staket.  

Många med mig som går över Östra Torget och fortsätter in på Allhelgonavägen blir förtjusta i det lilla röda huset.  Det blev också det tyska Bavaria Film, som spelar in tv-serien om Inga Lindström. De har använt sockenstugans exteriör vid sina filminspelningar åtskilliga gånger.  Hela miljön kring Östra Torget med kyrkan och de gamla byggnaderna är verkligen en pärla i Nyköpings tätort och Sockenstugan har ett högt miljöskapande värde.

Lek, leksaker och spel kommer och går men vissa består.

Exempel på lekar som har överlevt genom tiderna är kull, kurragömma, följa John, twist, hoppa hage, gå på styltor och sanning och konsekvens, men vem minns och kan leka/kommer ihåg stå på stubben, draga gränja, torka malt, meta lakar, skifta makar, spänna kråka, väga salt, bära vatten, nappa katten, låna eld och stå i stå?

Urgamla lekar och spel kan också förändras över tid och lever genom det vidare vilket boule och bowling är exempel på. Ursprunget är det flera tusen år gamla kägelspelet som spelades i det forntida Egypten. Leken hoppa hage är också flera tusen år gammal. Idag uppmålad med färg på skolgårdar och lekplatser men då uppritad i sand och däremellan ritad med krita på trottoaren eller trädgårdsgången.

Dockan är leksaken som består och den äldsta dockan som är bevarad, en romersk trasdocka som finns på British Museum i London, har daterats till någon gång mellan år 100-500 f kr. En modern docka, en utomjording inköpt 1965, visas på bilden ovan. Den är tillverkad av plastad textil och har som synes silvrig kropp och stora ögon. Den romerska trasdockan är tillverkad av linne och stoppad med trasor och papyrus.

Mobilplattor, datorer och mobiler är nya leksaker för både gammal och ung men i de nya lekarna under hökens vida vingar och gul bil ser man sällan en äldre deltagare som i stället kan återfinnas på boulebanan eller i bowlinghallen.

Åren kommer och går men lekandet består.

Ämnet denna vecka är ”lek”. Det var inte självklart vad jag skulle leta efter i museets stora samlingar. Det finns en avdelning med leksaker som jag först tittade på. Någon tog fram ett spel med namnet ”Lokalspelet – Kampen om Nyköping”. Plötsligt känner jag igen det. Jag har sett detta förut. Efter en del funderande inser jag att under min tid som marknadsansvarig för Nyköping Energi AB så hade Nyköpings Kommun köpt ett reklamspel som liknade detta. Kommunen sände ut ett  erbjudande till många  företag i Nyköping att delta i marknadsföringen genom att köpa in sig i spelet. Spelet är upplagt som ett monopolspel med olika ”gator/platser” ( Norrmalmstorg etc i originalspelet ). Istället för ”gator” var tanken att de olika företagen skulle ha sin egen ruta med företagslogga.

När jag tittade närmare på spelet i museet så fanns mycket riktigt en ruta med Nyköping Energis logga. Vi  brukade presentera oss med att vi stod för ”ljus,  kraft och värme” men jag  är lite osäker på om det fanns med i  rutan eller bland de spelkort som hörde till. Jag såg däremot att det verkade kosta 35 000 kr för spelaren att hamna på denna ruta. Om det var så kan jag så  här i efterhand tänka att det kanske inte var så  positiv reklam att åsamka spelaren den kostnaden. I vilket fall som helst så blev man från Nyköpings Kommun glad att vi ville ingå. Det var dessutom många andra företag i staden som fanns med på spelplanen, så vi var i gott sällskap.

Originalspelet - sällskapsspelet Monopol (svensk version) - lanserades av företaget ALGA år 1938 och var deras första spel. Namnet ALGA har en lekfull historia. Svenska Pressbyrån som grundade ALGA hade två  direktörer. När dessa skulle finna ett lämpligt namn på företaget använde de sina fruars namn. Fruarna hette Anna Lundkvist och Anna Gadh. Initialerna blev AL och AG. Efter några koppar kaffe blev det företagsnamnet ALGA.

ALGA är fortfarande den klassiska spelleverantören i Sverige med kända produkter som ”Tjuv och Polis” och ”Alfapet”. ”Monopol” var först, men eftersom ALGA inte  längre äger spellicensen för Monopol i Sverige, så säger man att ”Tjuv och Polis” är den äldsta produkten. Den kom till år 1943 och har alltså över 70 år på nacken. Från år 1983 ingår ALGA i BRIO-koncernen.

Som barn var leken ett centralt inslag i tillvaron. På landet fick vi barn sysselsätta oss under ganska fria tyglar. Föräldrarna hade fullt upp med arbete. Vuxna som deltog i barnens lekar var en ovanlig syn. Det var också en tid långt före förskolor med pedagogiska ambitioner.

Leken kunde ske i många olika former, med eller utan så kallade leksaker. I minnesbanken finns en rad spännande lekar på hemligt ställe i skogen med pilbågar och träull som rekvisita. Där finns också lyckokänslan när jag fick ett ishockeyspel och alla hårda turneringar som genomfördes under ett antal barnaår. Lika kul var inte avsaknaden av ett Märklintåg. Avunden frodades. Det hjälpte inte med övertalning (läs tjat!) – föräldrarna var inte med på noterna.

Att jag valde en kälke beror på att jag minns hur några kompisar och jag ägnade en hel del tid åt kälkåkning när underlaget var det rätta. I svindlande fart utför en gårdsväg. Problemet var bara att denna väg korsade den trafikerade byvägen. Krävdes alltså obligatorisk flaggvakt av säkerhetsskäl. Då jag var skraj för höga farter fick jag i regel agera flaggvakt. Ingen kom till skada så jag skötte tydligen min uppgift med bravur.

Bildens kälke/bob har ägts av Peter Johansson i Valla. Han fick den av föräldrarna år 1961. Enligt beskrivningen är den ”gulmålad, av trä med medar, underrede och stag av svartmålad metall. Sittbräda av fyra spjälor, ratt och broms med trähandtag samt dragrep”.

En liknande bob av 50-talsmodell ägdes av min kompis Arne och användes vid ovannämnda äventyrliga åkturer utför en sluttning på ”sydsvenska höglandet”
(< 200 meter över havet).

Ärligt talat har jag inte så många minnen som etsat sig fast sedan barndomen. Men det finns naturligtvis både sorgsna och glada stunder som trots allt finns kvar i hjärnkontoret. Att leka var alltid kul allt från ensam till i glada ungars lag. Mina föräldrar var ganska bestämda med när man skulle vara inne, syrran och jag, och sängdags. Tidigare än vad många av våra kamrater måste. Det var inte så roligt att höra dem leka och stoja utanför huset där vi bodde. Mamma fick inte dra för rullgardinen så att de såg att vi lagt oss.

Att leka är väl ganska självklart för de flesta och lekarna då lever ju fortfarande kvar i vår tid trots ”leken” med dator, surfplatta och mobil. När man ser barn och ungdomar leva ut sin glädje på lek känns det på något vis som livet har en mening mitt i allt elände vi just nu får uppleva och där framför allt barnen drabbas svårt.

En gammal lek som uppskattas även i dag är Ryska posten. Den framkallar oftast glada skratt, kanske lite blygsel och förtjust fnitter. Själv har jag ett vagt minne av just Ryska posten som innebar att jag fick min första kyss av en söt tjej i klassrummet. Jag gick i ”ettan” och det var på en rolig timma.

Fröken tyckte vi skulle leka Björnen sover men så blev det inte. Klassen tyckte det skulle vara roligare med Ryska posten och undra på det! När det blev min tur att välja handtag, famntag, klapp eller kyss valde jag trots min blygsel kyss. Gissa vem som kom fram bakom dörren – jo, den tjej som jag tyckte bäst om för hon var så söt, trevlig och kul. Vet inte om jag svävade på moln, kunde en 7-årig kille göra det måntro, men hon trutade med munnen och så blev det en snabb puss och lyckan var gjord. Marianne hette hon och är ett av de få flicknamn jag kommer ihåg från den tiden – undra på det!

Att få och kunna leka är viktigt för alla barn. Även vi som vuxna har en övergripande roll att hjälpa barn att leka, att själva vara närvarande och som förebilder skapa harmoni och ro i lekandet. Inte alltid så lätt att leva upp till i dagens stress -och måstesamhälle. För barnen är leken en del av deras utveckling och där har vi ett stort ansvar att hjälpa dem på vägen.

Låt mig till sist avsluta den här lilla betraktelsen med den irländske författaren George Bernard Shaws så sanna devis;

“Vi slutar inte leka för att vi blir gamla,

vi blir gamla för att vi slutar leka”

Sommarlovet började med att mamma och pappa packade flera stora resväskor med allt som skulle med när vi flyttade ut till landet. Min syster och jag försökte smuggla med några leksaker i de stora väskorna, med vi blev upptäckta. Vi hade egna mindre resväskor för våra saker. 

Resväskorna skulle polletteras med tillsammans med cyklarna. Det gjordes någon dryg vecka innan vi själva skulle kliva på tåget. Vi följde med pappa till stationen med väskorna och lämnade in allt bagage. Stora adresslappar klistrades på väskorna så att de inte skulle komma bort. Cyklarna lämnades också in. Farbröderna som jobbade med polletteringen satte lappar på väskorna och cyklarna hängdes upp på ställningar. Hade man för en gång skulle en ny cykel var den skrapad när den kom fram.

När skolan slutat åkte mamma, min yngre syster, ofta min mormor och jag till stationen för att ta nattåget till Hässleholm. Det var spännande att åka nattåg. Vi hade fina klänningar på oss som mamma sytt. Med på tåget hade vi nattkläder, tandborste och matsäck. Vi hade också med oss våra små resväskor med leksaker, kritor och dockor, det viktigaste som fick plats. Pappa vinkade adjö till oss och stannade hemma för att arbeta. Han var ingenjör. Då fick han vara ensam några veckor, kanske han tyckte det var skönt.

Att det var mamma som följde med oss berodde på att hon hade fått sluta sitt arbete när hon gifte sig. Det var vanligt och det förväntades att hon skulle vara hemma och ta hand om man och barn.

När vi kom fram på morgonen bytte vi tåg. Vi reste ett par timmar till med det nya tåget, men sedan var vi äntligen framme. Vi steg av med alla våra väskor. Till stationen hade våra stora resväskor anlänt liksom cyklarna. Sista ledet i resan var att åka i en stor svart taxi som en farbror vi kände igen körde. Efter en knapp halvtimma var vi framme. Äntligen, härligt att packa upp. Huset var inte så stort. Där fanns flera små sovrum, ett kök, en storstuga med öppen spis och en inglasad veranda.

Nu började en lång skön tid med bad, lek, cykling, simskola, utflykter, grävning av djupa sandgropar, saftkalas, glassätning och läsning. Det fanns flera barn i grannhusen som vi lekte med och som också  njöt av sitt sommarlov.

När det hade gått några veckor kom pappa ner till oss. Brun på halsen men vit på kroppen. Men han blev snabbt brun som vi andra. Nu blev det nya lekar och utflykter. Hans semester varade först i tre veckor, men 1963 blev det lagstadgade fyra veckor. Sen åkte han hem och vi fortsatte att vara lediga. Min morbror kom och hälsade på några dagar. Han hade bil, en Isabella. Spännande för oss för då kunde vi göra längre utflykter, bl.a. till Köpenhamn och Tivoli.

I mitten av augusti fick vi packa ihop. Nu skulle allt tillbaka igen, ner i kappsäckarna och till stationen för att polletteras. Nattåget hem. På centalen mötte pappa och vi kramades.

Nu kändes allt nytt hemma. Alla saker som vi inte haft med oss fick vi upptäcka igen. Att det hade gått en lång tid märkte jag för vårt handfat hemma hade blivit lite lägre, alltså hade jag vuxit en liten bit. Sen blev det bad i badkar. På landet hade vi badat och tvättat oss, men inte så grundligt. Nu kunde jag rulla av hudavlagringar från huden efter att ha suttit i badkaret ett tag. Nu skulle skolan börja igen.

Ämnet denna vecka är ”växa upp”. Det finns en mängd infallsvinklar på det ämnet. Jag är uppväxt i Nyköping och en del av den tiden omfattar givetvis skolgången. När jag idag ser tillbaka på skoltiden inser jag att flera av mina skolor inte längre finns kvar som skolor.

När jag växte upp fanns inga dagis eller förskolor för vår del utan man började  skolgången vid sju års ålder. Det var även stora barnkullar dessa år. År 1945 utgjorde en rejäl topp i födelsetal. Det betydde att många skollokaler behövde tas fram. Min första kontakt med skolväsendet var Gripenskolan som på den tiden (1952) låg på Västra Trädgårdsgatan snett mot Odd Fellowhuset. (Idag är den förra Gripenskolan bostadshus.) Jag har för mig att det bara var förstaklasser där. Snett över gatan låg en gymnastiklokal och även en busstation. Skolmatsal fanns i Västra Folkskolan vid Brunnsgatan. Det gick en smal gränd mellan Trädgårdsgatan och Brunnsgatan. Så här i efterhand kan man tycka att läget mitt i stan inte var det bästa för en småskola med tanke på att alla småttingar skulle gå dit på egen hand genom staden – i mitt och flera kamraters fall från Hemgårdsområdet. Vid den tiden var det inget som bekymrade oss barn i alla fall.

Andra året blev vi flyttade till Västra Småskolan – längst ner mot ån utefter Prästgatan. Ny lärarinna och nya kamrater. Skolan låg mycket ”strategiskt” alldeles nere vid Nyköpingsån. Även här kan man i vuxen ålder fundera över lämpligheten att lägga en småskola alldeles vid ån. Vi fann oss dock snabbt tillrätta och trivdes bra där. Byggnaden finns kvar. Fasaden är sig ganska lik. Enligt mitt minne fanns tidigare även en vinkelbyggnad utefter Prästgatan. Den är nu riven.

När det var dags för årskurs tre hade en nybyggd skola på Hemgårdsområdet tillkommit. Den nya skolan fick namnet Högbrunnsskolan. På den tiden var det endast en enstaka byggnad.  Efter någon tid tillkom även en byggnad som innehöll matsal och slöjdsal. (Idag finns där många skolbyggnader och dessa utgör tillsammans nya Gripenskolan.) Det blev åter ny lärarinna och delvis nya kamrater. I jämförelse med gamla Gripenskolan och Västra Småskolan kändes det bra med en nybyggd skola med fräscha lokaler.

Efter två år i Högbrunnsskolan fick jag förmånen att börja på Läroverket i centrala Nyköping. Det är dock en  annan historia.

Det nya ämnet ”Framtidens museum” innebär att försöka spåna idéer till Södermanlands Museum. Det är kanske lite förmätet att ge idéer till museet utan att veta så mycket om museets förutsättningar men det går ju alltid att fantisera fritt. En metod är också att låna idéer från andra verksamheter på olika platser i världen.

Det första jag kommer att tänka på är ett besök på ett champagnehus i Eperney / Frankrike för några år sedan. Vi skulle under visningsturen åka ned till de gångar under mark som används för lagring av champagne. Vi blev anvisade att gå in i en relativt stor hiss. När hissen startade bad guiden oss att vända oss mot baksidan i hissen. Den visade sig vara en stor glasvägg och vartefter hissen sakta gled nedåt passerade vi ett antal olika scener utanför hissen som beskrev champagnetillverkningen i form av uppbyggda scenografier. Det var som att passera ett större antal skyltfönster – typ NKs julskyltningsfönster - med figurer och utrustning. På det viset blev även transporten ned till källarna en del av informationen. Dessutom var det bra för personer med rörelsehinder. De behövde inte gå omkring för att titta på scenerna.

Ett annat besök som fastnat i minnet är det vid Epcot Center utanför Orlando i Florida. Här fanns bland annat många länder presenterade i form av mer eller mindre spektakulära paviljonger på ett stort område.

Där fanns även en stor glob (spaceship earth) som beskriver mänsklighetens utveckling avseende bland annat kommunikation. Man tar plats i en liten vagn – modell berg- och dalbanevagn – och förs upp till toppen inuti globen. Sedan transporteras man ned utefter en spiralbana. Under nedfärden passeras ett stort antal uppbyggda scener med figurer och material som åskådliggör människans olika utvecklingssteg.

Vad jag vill säga med dessa exempel är att museet förfogar över en stor mängd enskilda föremål, som borde kunna ställas samman till en serie lärorika scener kring olika ämnen. Exempelvis olika aspekter på lantbruket i gamla tider. De olika föremålen placeras då in i sitt sammanhang. Om jag nu får fantisera fritt skulle någon form av transporter kunna stå för en bekväm förflyttning mellan dessa scener, vilket även skulle ge en handikappvänligt museum.

Om man vill spåna ännu längre fram i tiden finns även helt nya ”verktyg” i form av ”virtual reality”. Det borde vara mycket intressant för museet att följa den teknikutvecklingen, som nu sker mycket snabbt....

Definitionen av ett museum enligt The International Council of Museums, ICOM, är: ”en permanent institution utan vinstintresse som tjänar samhället och dess utveckling, som är öppen för allmänheten, som förvärvar, bevarar, undersöker, förmedlar och ställer ut – i studiesyfte, för utbildning och förnöjelse materiella och immateriella vittnesbörd om människan och hennes omvärld." Ett väl så gott motto för Framtidens museum.

På Nynäs slott har Sörmlands museum producerat utställningen Älskas…..Ätas, om djur att älska och djur att äta. Levande hus- och sällskapsdjur lever sitt liv tillsammans med konstgjorda i naturlig storlek i stior, hästboxar, ladugårdar, hönshus, på ladugårdsbacken bland katter och möss. En perfekt iscensättning av ICOM:s definition av ett museum och ett museum av idag som kan vara en förebild för framtidens museum. Utställningen passar för alla åldrar men är en guldgruva för yngre barn som har fri tillgång till och bjuds in till att uppleva, leva med och umgås med djuren på sina villkor.

Samtliga de kriterier som IOCM ställer upp för ett museum är uppfyllda och en liten besökare, mitt barnbarn, uttryckte efter sitt besök där för ett par somrar sedan sin upplevelse av besöket: ”Det är den bästa djurpark jag har varit på.”

Framtidens museum är besökarens.

Att sprida kunskap om vår historia är nödvändigt och här har museerna en stor, viktig uppgift. Tillgänglighet är en ledstjärna. Alla bör kunna ta del av information och upplevelser vilket är en utmaning.

Att visa och gestalta vår historia hjälper oss att leva nu och i framtiden.  Vi måste se de historiska skeendena i den tid och miljö de formades. I backspegeln kan vi ta andra ställningstaganden men det är viktigt att visa vad som hänt. Bilderna bör inte friseras för att passa nutiden. De ger i stället möjligheter till diskussioner och visar skillnader i uppfattningar då och nu. Vem bestämmer annars hur det ska se ut härnäst?

Våra barn och ungdomar är en viktig grupp som, om man kan hitta rätt nycklar till deras intressedörrar, kan ge mycket för framtiden. Museets samarbete med skolorna som nu pågår kan säkert utvecklas tillsammans med lärarna.

Det finns många bra lösningar på hur historiska händelser och material ska presenteras. Tekniken ger oss möjlighet att visualisera händelser och miljöer. Med audiospelare har jag vid flera tillfällen blivit väl informerade i historiska miljöer och utställningar både utomhus och inomhus. Med audioguide kan du själv gå runt på en utställning och få information i lurarna anpassad till din ålder, ditt språk, intresse och gångtakt. Det kan vara inomhus och utomhus där ingen personal har möjlighet att informera. På vissa ställen krävs att du har en mobil. Så tillgängligheten kan inte alltid uppfyllas för alla.

För mig är ändå den levande, kunniga guiden den allra bästa upplevelsen. Första gången jag upplevde en extra bra guidning som vuxen var för ca 35 år sedan på Selma Lagerlöfs Mårbacka. Vi i publiken blev helt överraskade och förstod inte först att ett guidespel redan hade börjat. Vi fick möta flera olika historiska personer på Mårbacka och dessa var skådespelare från Västanå teater.

Sedan dess har jag varit med om många härliga upplevelser som fastnat i minnet. Flera mycket kunniga guider finns också på Sörmlands museum, en av dem är Stina Palmberg-Eriksson. Hon har under många år delat med sig av sina berättelser om personer som har haft betydelse för Nyköpings historia på ett mycket levande sätt. I sommar kommer som vanligt guidade turer i Nyköping äga rum. Jag ska försöka följa med på turerna och det kan jag rekommendera till alla.

”Svenska slott och herrgårdar ligger förunderligt vackert. Vid landsvägskanten står en skylt med säteriets namn och ibland en förbudsskylt mot obehörig trafik. Så löper en snörrät allé genom ett slättlandskap med hjordar av betande kor. Man passerar enorma ladugårdar och rader av stora maskiner. Sedan ligger själva slottet avskilt i en lövsal bakom höga häckar och ruvar på historiska och arkitektoniska hemligheter”. Så inleder Fredric Bedoire, professor i arkitekturhistoria vid konsthögskolan i Stockholm, sin handbok ”Svenska slott och herrgårdar – en historisk reseguide”.

Beskrivningen blir levande under seniorbloggarnas vårutflykt 2016 då Sörmlands läns museiseniorer besökte Elghammars slott i Björnlunda socken i Sörmland. Slottet, som uppfördes under tidigt 1800-tal i empire stil, ligger på en udde omflutet av Lockvattnet men inte bakom höga häckar. Entrén är välkomnande. En bred granittrappa leder upp till huvudportalen i en något utskjutande tvåvåningsbyggnad prydd med sex väldiga joniska kolonner krönt med en tympanongavel med ätten von Stedingks vapen och devisen More Parentum. På vardera sidan av trappan vilar två väldiga lejon och, kan man lätt fantisera om, ruvar på slottets historia.
I Sörmland finns mer än fyrahundra slott och herrgårdar varav Elghammars slott är ett av de mest välkända. Slott och herrgårdar grundades på adelns privilegier att äga och bebygga skattefria så kallade säterier och Elghammar kom i familjen von Stedingks ägo 1807 då Curt von Stedingk köpte säteriet och lät uppföra det nuvarande slottet.

Ett gammalt talesätt berättar att adelsmän, ekar och äpplen inte går norr om Dalälven och att adelsmännen inte passerade Dalälven bekräftas av att det nordligaste adelsslottet är beläget i Uppland. Devisen More Parentum betyder ”Efter fädrens sed” och att Elghammars slott vårdats därefter får vi bevittna med egna ögon under en guidad visning i byggnaden. En något bedagad interiör full med skönhet berättar om förändringarnas historia som talar till oss på många olika sätt. Utanför leker Lockvattnet som tidigare kallades just Lekvattnet troligen efter vattnets rörelser, rörelser som fantasin kan omsätta i mänskligt liv och rörelser i de praktfulla salarna kanske till ackompanjemang av trummor och tamburiner. En tympanon är nämligen ett halvrunt eller tresidigt fält över till exempel en gavel och benämningen kommer från grekiskans tympanon som betyder trumma , tamburin.

En dag att verkligen minnas – onsdagen den 18 maj 2016 – när Seniorbloggarna på Sörmlands Museum höll en avslutande vårträff. Det var för övrigt den sista på ett bra tag framöver då Seniorbloggarna gör ett uppehåll fram till att det nya länsmuseet står klart 2018. Om det blir en fortsättning sedan är ännu inte bestämt.

Två givande studiebesök gjordes under dagen – båda speciella på sitt sätt men med historisk anknytning. Först fick vi träffa en av sex personer som i Sverige kan titulera sig hertig - Charles-Louis d'Otrante, hertig av Otrante på Elghammars slott. Han har en fransk hertigtitel som tilldelades ätten av Napoleon. Han bjöd på en mycket intressant visning av slottets anrika innehåll med alla sina släktklenoder . Det var en mycket spännande historia han hade att berätta om såväl ätten d'Otrante som Elghammars historia.

Efter en god lunch på trivsamma och vackert belägna Södertuna slott, som är en del av Svenska kulturpärlor, gick färden vidare till Skottvångs gruvor. Här hittar vi en spännande kulturhistoria kring en malmbrytning som pågick i mer än 500 år. Tack vare ideella insatser från medlemmar i Östra Sörmlands Gruvförening kan vi följa verksamheten vid gruvorna med bevarade föremål och en ”talande” utställning som berättar historien kring Skottvång och dess gruvor.

Malmvaskerskan Lova – Kerstin Landin – visade hur hennes arbete såg ut.
Foto: Sven-Erik Ohlsson

Vi fick också träffa en fantastisk kvinna från gruvtiden – malmvaskerskan Lova – gestaltad av en av gruvföreningens verkliga eldsjälar – Kerstin Landin. Efter att ha demonstrerat hur malmbitarna vaskades tog hon med inlevelse med oss på en rundtur i historien som väckte många känslor. Att vara gruvarbetare under de förhållanden som rådde måste ha varit fruktansvärt men så blev de oftast inte särskilt långlivade. Det var lätt att sätta fantasin i rörelse när man tittade ner i de djupa gruvhålen och vilket tungt och livsfarligt jobb arbetarna hade. Det största gruvhålet är hela 245 meter djupt och bara att klättra upp och ned för stegarna varje dag var bara det en prestation.

Ett besök vid Skottvångs gruva med sitt gruvmuseum är en tidsresa som jag gärna vill rekommendera. Med den trevliga och överskådliga kartan, med kommentarer som berättar om alla sevärdheter, i handen är det ett sant nöje att leva sig in i Skottvångs gruvors 500-åriga historia. Hela gruvmiljön vid Skottvång är spännande med sina byggnader och funktioner som fanns under 1800-talet fram till 1920 då gruvdriften lades ned. Men här är i dag är det inte bara gruvhistoria. Föreningen arrangerar aktiviteter av olika slag, allt från gruvans dag med marknad, en kolarvecka i juli, där man får se hur kol togs fram för att användas vid smältning av järnmalmen, till värdshuset Skottvångs Grufva populära musikkvällar. Utsågs för övrigt 2015 till ”Sveriges bästa livescen”.

Skottvångs gruva, som en gång var en av många som levererade malm till Åkers styckebruk för att bli till kanoner, är en sörmländsk turistattraktion väl värd att bevara och det finns all anledning att sända en tacksamhetens tanke till alla dem som genom Östra Sörmlands Gruvförening bidragit till att bevara och dokumentera den gamla gruvmiljön och arbetarnas liv och villkor i Åkers Bergslag. Läs gärna mer om verksamheten på hemsidan www.osgf.se.

När jag var barn tyckte jag genuint illa om att släpas runt av föräldrarna på i mitt tycke helt ointressanta museer. Kommer så väl ihåg vårt första besök i Stockholm år 1955. Varken Naturhistoriska Riksmuseet eller Historiska museet var någon höjdare. Kanske bidrog värmeböljan till mitt ointresse. Ett besök på Stadion har dock etsat sig fast i minnet. Genom en öppen port kunde jag slinka in och springa en bit på den klassiska löparbanan. Lyckan var fullkomlig! Även om Stadion inte är ett museum i traditionell mening är arenan ett unikt byggnadsverk, byggnadsminne sedan 1990, som varit platsen för så många spännande idrottsevenemang. Kanske kan nutidens konserter, friidrott och fotboll på Stadion kompletteras med en framtida idrottshistorisk museiverksamhet?

På äldre dar har dessbättre mitt intresse för museibesök ökat. Min smak är ganska bred och min kunskap inte så djup. Jag vet att jag föredrar det lilla formatet och gärna undviker besök på mastodontmuseer. Detta hindrar inte att jag med stor behållning vallats runt av Sofia från Åmål i Vatikanen och Colosseum i Rom eller flera gånger besökt Tate Modern i London. Vid jämförelse kan verksamheten vid Sörmlands museum förefalla smått futtig. Men jag vill påstå att t ex miniutställningar på Nynäs – t ex ”Friherrinnan hade inga bananer” – för mig var en upplevelse av likvärdig dignitet. Vi seniorbloggare har också fått besöka ett antal andra intressanta museer och byggnader runt om i länet. Vårens besök på Elghammar i Gnesta kommun förde oss till en magnifik miljö med ofattbara konstskatter och andra unika 1800-talsföremål. Tack Landstinget Sörmland för den upplevelsen!

Slutligen några personliga reflektioner i planeringen av Sörmlands nya länsmuseum.

1. Satsa på en utvecklad museipedagogik med tillämpning av avancerad datateknik.
2. Överdriv inte teknikbaserad guidning – ingenting går upp mot mötet med en påläst, pedagogisk, engagerad och humoristisk guide
3. Utveckla programverksamheten och öka marknadsföringen av utställningar och evenemang
4. Sprid verksamheten över länet och verka för ökad tillgänglighet till länets fantastiska byggnadsverk. ”Musik på slott och herresäten” är ett bra exempel, som skulle kunna förläggas till fler byggnader med fler guidade visningar och tillfälliga temautställningar
5. Cafe’/Restaurang bör vara högklassig och snabbt bli omtalad för god mat, goda bakverk och bra service