Den här rektangulära, platta ficklampan från Kabi-Fermenta i Strängnäs liknar de enkla lampor som var vanliga i min barndom i början av 1940-talet. De gav ett svagt ljus som underlättade vandringen i mörker till vedboden på andra sidan den mörka gården, eller sökandet efter prylar som förvarades nere i källaren. När det var mörkläggningsövningar under kriget fick man dock inte använda den utan försöka famla sig fram i kolmörkret.

Några år senare fick jag min första egna stavlampa, laddad med två batterier, som stolt togs fram ur ryggsäcken när scoutpatrullen hade nattövning. Den klassades också som ficklampa, enligt nutidens Wikipedia ett samlingsbegrepp för ”bärbara belysningsverktyg”. De må vara centimeterstora eller halvmeterlånga, vara utrustade med standardbatterier eller lysdioder eller vad nu den senaste tekniken försett dem med. Även pannlampor, placerade flera decimeter norr om byxfickorna, kan alltså anses tillhöra familjen ficklampor.

I många yrken är ficklampan en nödvändig pryl under kvälls- och nattpassen. Ingen väktare eller polis ger sig ut i skymningen utan att ha kollat att ficklampan fungerar. Detsamma borde gälla alla bilägare som glatt drar iväg – för att vid motorstopp finna att ficklampans batterier för länge sedan passerat bäst-före-datum.

Tänkte inte på att det ofta är mörkt om kvällarna i vårt land…

Kväll har inte alltid betytt kvällsmat, slöande i TV-soffan och godnatt. Ungdomens kvällar kunde betyda romantik. Även om temperaturen stod på minus så stod förväntningarna på mycket plus. I vissa delar av Skåne, ja även i en del andra delar av vårt land, finns det fält med flygsand. När det är barmark och rejäl kyla samt en stadig vind från väst kan sanden börja röra sig. Om det nu har varit kallt innan så att isen hunnit lägga sig blir den här sanden ett otroligt polermedel. Alla ojämnheter poleras bort och isen blir nästan svart och på något sätt verkar den också hårdare än förut. Om man skall åka skridsko på sådan här is måste det vara med alldeles nyslipade skridskor annars påminner man mer om en Bambi på hal is än en skridskoåkare. Skulle den här sandstormen blåsa upp när det är tö blir isen istället som femmans sandpapper. Det blir då omöjligt att åka, man kan vandra omkring utan minsta halkrisk. Hoppas att ni märker hur scenen för romantiska möten på stålskodd fot ökar för varje ord.

Det är kväll. Himlen är alldeles full med stjärnor. En måne som ser ut som en kräftskivslykta börjar visa sig. Isen är så där hård och alldeles slät. Fullt med ungdomar på isen. Någon har tagit med sig en resegrammofon. Rocken var ännu inte uppfunnen utan det är melodiös musik man hör.

Jösses nu kommer flickorna, Britt, Maggan och Ragnhild. Stunden har kommit. Hjälp dem på med skridskorna och berätta hur mycket man längtat efter att just de skulle komma. Man ligger på knä och knyter snörningen.

Skall vi två åka tillsammans till musiken?

De kan vi väl.

Katastrof när man skall resa sig planterar man rova nummer ett. Väl uppkommen kommer den knölen Leif och tacklar en, rova nummer två.

Den romantiska skridskokvällen tar slut nästan innan den börjat. Där åker Maggan och Leif iväg. Varför skall en 16-årig knöl förstöra allt för oss fjortisar?

Skridskorna på bilden skulle ha kunnat var med denna romantiska kväll som kunde varit ännu mer romantisk om inte Leif hade förstört allt.

Nu är det inte många dagar kvar till julafton! Det är hög tid att planera för tomtens belöning. Kanske får du några bra tips i veckans inlägg, temat är tomtens belöning. Har du några egna tips? Kommentera gärna!

Senare i veckan får seniorbloggen besök av en ny bloggare. Håll utkik!



Jag satte ut några gäddryssjor i Axalaviken i Likstammen under gäddleken för några år sedan. Jag har tillgång till fiskevatten där. Det gick bra. Varje dag under en veckas tid fick jag ett par tre stora gäddor. Det blev nästan för mycket och då kom jag på att göra ett försök med att torka gäddorna. Jag tog bort ryggbenet och spilade upp dem och hängde dem ute på en södervägg. Inga problem med flugor. Gäddorna torkade och blev som hårda flak.

När det lackade mot jul det året gjorde jag lutfisk av de torkade gäddorna. Jag lade dem i blöt i början på december och behandlade dem sedan med soda och kalk med efterföljande urvattning. Men vad har det här med tomtens belöning att göra? Jo, under många år agerade jag tomte på julafton i några granngårdar här i trakten. Barnen blev glada men lite skrämda också. Jag hade fått låna en tomtedräkt från min granne. Den var från Amerika och var stor och pompös. Barna tyckte nog att det var lite för mycket tomte!

Enligt Wikipedia tillverkas lutfisk av långa och sej, men tidigare gjorde man lutfisk på torsk, gädda, gös, braxen, lake och sik.

Själv är jag mycket förtjust i lutfisk. Så när jag kuskat runt på julafton kring granngårdarna och skrämt barn så fick jag njuta av min egenhändigt tillverkade lutfisk på gädda. Jättegott! Det var tomtens belöning!

Det föremål jag valt i samlingarna är en dubbelryssja som skänkts av Karin Ögren, Högskär, och som använts av Karl Jonsson, Oxelösund.

Jultomten är en figur som enligt traditionen även har lekamliga behov.

Efter väl förrättat värv ska jultomten belönas med gröt. Det ska vara sötgröt vilket innebär risgrynsgröt med mycket socker och en klick smör. Inom olika kulturformer inkl media skildras också jultomtens dryckesvanor. Här beskrivs ofta hur jultomten dricker alkohol före, under och efter sin tjänsteutövning. Verkligen inte lämpligt med tanke på alla barn som tomten förväntas lyckliggöra. Naturligtvis kan berusningen även leda till vissa svårigheter att utföra uppdragen som julklappsutdelare. Nu får vi hoppas att supandet är säsongsrelaterat. Annars är det många tomtar som har ett tydligt riskbruk av alkohol.

När Viktor Rydberg i april1881 publicerade dikten ”Tomten” med illustrationer av Jenny Nyström var det äldre tiders ”skuggbonde” som var förebild. Ett gråhårigt väsen som vakade över gård, människor och djur och med bostad på höskullen. Någon gröt- eller brännvinsbelöning nämns inte i den dikt vars text och illustrationer är en svensk klassiker.

Med tanke på jultomtens intensiva säsongsarbete behöver han en lång viloperiod innan det blir dags att starta förberedelserna inför nästa jul. Jag tänkte då att en vacker kudde med röd bård skulle bli en lämplig belöning att luta huvudet mot. I förrådet gjorde jag fyndet som kommer från oscarianska rummet i Gamla Residenset. Motivet är en flicka som sitter på en stol framför ett bord. Kudden är handbroderad i korssöm. Materialet är ylle och silke.

Dessvärre är kudden inte i bästa skick. ”Blekt. Flera ulltrådar helt bortnötta. Påsytt rött linne på baksidan, en stor reva som är lagad med rött kläde och textillim” – så beskrivs tillståndet.

Mot denna bakgrund tänker jag uppvakta jultomten med en sprillans ny dunkudde.

Så får han nöja sig med att ligga och beundra den gamla kudden, avge nykterhetslöften och sväva ut i egostärkande tankar och drömmar kring framtida stordåd.

/Lars-Eric Antonsson

Jag går i strejk om jag som belöning för slitet med julklappar och allt det andra enbart skall få en karott med kall gröt. Disneys tomtar har förstört för oss verkliga och overkliga tomtar. Visst har vi en verkstad men den är så omodern att vi inte ens har rutig färg. Inte har vi några flygande renar, vi svenska tomtar får bära vår säck själva. Vi har i alla fall en fördel framför Disneys tomtar, vi slipper att rutscha ner genom skorstenen.

Jag älskar varm gröt tänk om man satte ut en gryta och gjorde upp en liten eld då skulle det ju vara möjligt att värma gröten. Nu är det väl någon som säger att en stor belöning är att se alla glittrande barnaögon, jodå det är en belöning, men gråtande ungar då deras ögon glittrar inte av någon glädje. Det var bättre förr innan man hade uppfunnit de här dumheterna med julklappar. Då kunde man hålla sig vaken, se månen rullande över taken. Sitta och fundera på en gåta, nu är man trött så man vill gråta.

Grytan på bilden skulle passa åt en tomte. Den är trebent och av koppar och kan sättas över en brasa. Någon dokumentation om när, var och hur grytan kom till muséet finns inte. Om någon skulle vara intresserad av trebent gjutjärnsgryta kan man rekommendera en afrikansk potjiegryta. Grytan kan användas till både kok och bak.

Det är jobbigt att vara tomte på julafton. Varma röda kläder, tung packning och långa sträckor att köra. Dessutom ska ju kvällstidningen inköpas, medan barnen väntar med glittrande ögon vid granen (numera kanske vid datorskärmen eller mobilen).

Sedan 1930-talet är den fryntlige anglosaxiske jultomten (Santa Claus) iförd röda kläder och bär en Coca-Cola-flaska i handen. Svenskättlingen Haddon Sundblom stod för formgivningen, sannolikt rikligt belönad för denna prestation. Inte bara med gratis Coca-Cola resten av livet.

Den svenske, gråklädde tomten fnyser säkert åt sådant blask. Nej, starkare grejer ska det vara, åtminstone synes så ibland vara fallet med de gatutomtar som pinar omgivningen med illalåtande julmusik. Och även mer modesta hemmatomtar på vår breddgrad tar sig säkerligen hellre ett glas öl som belöning efter dagens värv. Om de har riktig tur serveras den ädla brygden  i en grön bukig sejdel, som efter hertig Karls modell från 1580-talet rekonstruerats och kopierats på Reijmyre glasbruk – och kan inhandlas på Nyköpingshus.

Hasse Alfredson sjöng att han hoppades att ”barna ändå får ett glas öl”. Vi instämmer, och utökar denna önskan till att omfatta även tomten. Han är i regel värd denna belöning.

Så här efter jul är tomten trött, mycket trött, mest i fötterna. Han visade mig nyss sina svulna vrister och alla skavsår. Oj, oj, oj. Som han har sprungit runt bland snälla och stygga barn i höghus, villor och stugor! Hur många steg det blivit är osäkert, han saknar stegmätare, men skorna är i alla fall helt nedslitna.

Min tomte, som vanligtvis vaktar gårdar och husdjur, bär inga moderna springskor. Han travar helst runt i gamla av trä, de som en gång fanns i det antika Rom och för flera hundra år sedan var typiska för Skåne och Halland. Där tillverkades de i alträ, med hjälp av särskilda håljärn. Under 1700-talet blev träskorna populära i resten av landet. (Fler exempel på folklig tillverkning av skodon är skinnmockasiner i Särna och näverskor i finnbygderna.)

Jag ska ge tomten nya träskor. Visst kommer julklappen lite sent men ändå… Han har länge drömt om ett par från Nederländerna.

Vilken lycka när jag fann det här begagnade på Raspen, just holländska! På den svarta ovansidan syns en stiliserad blomma och över vristen finns ett mässingsband. Skorna har använts vid folkdansuppvisningar och finns säkert inte att köpa nya.

Tomten är värd dem! (Kan det vara en förmildrande omständighet när stölden uppdagas?)

Ett nytt år har börjat, 2012. Snart börjar även en ny skoltermin - det är skoldags! Skoldags är även något som får seniorbloggarna att minnas både hyss, biologilektioner och lek under rasten.

Årets första inlägg kommer här!



Jag gick i ett helt nybyggt gymnasium i mitten på 1950-talet. Mörby läroverk låg strax norr om Stockholm och stod färdigt 1954. Jag tillhörde den första kullen där och gick den biologiska linjen. Eftersom jag hade en hönsfarmare till far tänkte jag imponera på omgivningen med att kläcka kycklingar i biologisalen. Ett värmeskåp ställdes in på 38 grader C och försågs med hållare för äggen. Ett fat med vatten ställdes också in för att hålla luftfuktigheten. Sedan var det bara att lägga in de befruktade äggen och sedan vänta de tre veckor som ruvningen skulle ta.

Under väntetiden tillverkade jag en kycklingbur med värmelampa för att hålla kycklingarna varma. Den var ju inte så fin som den på bilden ovan.  Den har enligt museets dokumentation använts av Martin Nilsson, Nyköping, och skänkts av Alla Helgona församling. Min fågelbur var av träribbor och klädd med kycklingnät. Vattenskål och en ho för kycklingfoder ställdes in. Allt var klappat och klart för den efterlängtade kläckningen.

Men det blev inga kycklingar. Inte ett enda ägg kläcktes! Troligen var temperaturstyrningen för dålig eller också vände jag äggen för sällan. Nu var goda råd dyra. Det hade ju varit en nesa att behöva erkänna att äggkläckningsförsöket misslyckats. Jag tog reda på att det fanns daggamla kycklingar av rätt sort att köpa vid ett hönseri i Täby. Dit for jag med min kompis på min Vespa-scooter en tidig morgon och köpte ett lämpligt antal kycklingar. Vi smugglade in kycklingkartongen i biologisalen, plockade ut de okläckta äggen och stoppade in de gulliga kycklingarna. Vi knäckte några av äggen och lade skalen i en skål bredvid.

Det blev stor uppståndelse i skolan när kycklingarna förevisades. Många elever och lärare kom och ville titta. Kycklingarna växte och frodades – många var det som ville hjälpa till med utfodringen. Så småningom uppstod ju frågan: Vad gör vi nu med de fina kycklingarna? Frågan löstes genom klassråd: Vi äter upp dem! Så en dag kom det på min lott att avliva dem. Det var inte trevligt men jag kände trycket. Och far min var snäll och hjälpte till. Kycklingarna anrättades av mamman till min klasskamrat och hela klassen fick njuta en mycket god och trevlig måltid.

Huruvida mitt bedrägliga beteende blev känt i skolan vet jag inte. Men jag har inget minne av några elaka kommentarer.

Sist jag träffade Sture frågade jag honom om vi skulle ha en lika dan nyårsfest i år som vi hade förra året. Sture tackade nej, hans motivering var att han ville vara i form till starten av en termin i skolan. När jag påpekade att han var pensionerad sedan ett par år sa han, ”i dessa 90 % tider har jag blivit återanställd jag skall återigen arbeta inom den medicinska vetenskapen”. Sture såg förorättad ut när jag lite ironiskt frågade om det var medicinsk vetenskap att ligga på rygg och kolla sjuksköterskeeleverna. Enligt Sture var detta kollande det han längtade mest efter och han hade landstingets tillåtelse att kolla om han gick med på att sänka sin lön med 10 %. När jag sa att det var en omöjlighet, har man ingen lön kan man inte sänka den med 10 % varpå Sture sa att han lovat att bara kolla med ett öga.

Sture är en återkommande figur på den här bloggen. Sture har använts som undervisningsdocka på vårdskolan. Sjuksköterskeelever har tränat sig att sticka, och ge injektioner på Sture. Sture är utrustad med en del löstagbara inre och yttre organ som kan användas vid anatomilektioner.

Lycka till Sture i ditt vetenskapliga arbete.

Ämnet Gymnastik med lek och idrott var inte särskilt populärt bland oss klumpedunsar. Vi tänkte inte på att ”bränna fett” och bli smala.

Att springa runt på rasterna roades oss mer. Tjejer, alltid tjejer, hoppade långrep. Två stod med en lång lina mellan sig och vevade runt, medan andra skuttade in i bågen. Den som fastnade eller gjorde fel fick ta över snurreriet.

Lekarna var många. I Klockan gjorde man först ett enda jämfotahopp, nästa omgång två och så vidare. Ju mer tiden gick desto fler flickor sållades bort. Många var riktigt duktiga och klarade tolvslaget och då fick klockan gå baklänges mot ett igen. I Syskonhoppet skulle en hel grupp få plats under repet. Den kunde bli stor innan någon kom i otakt.

Jag minns också de höga ballonghoppen, då repet inte fick nudda marken. Och vaggan och elefantombyte! Repet for runt, långsamt, långsamt, åt vänster, åt höger. Man kunde bara göra ett hopp på varje helt eller halvt varv.

Sylvia Fargo, som hjälper oss seniorbloggare att plocka fram uppgifter till prylar vi vill skriva om, har skänkt det här fyra meter långa repet till Sörmlands museum. Kanske borde gåvan ha gått till en skolklass. Dagens eleverna behöver mera hopp!

Året var 1952 när jag började min skolgång i folkskolan. Skolformen hette B 2 vilket innebar att vi nybörjare och kamraterna i andra klass undervisades gemensamt av en lärare. Så fortsatte det hela min folkskoletid med klass tre och fyra respektive fem och sex i en gemensam enhet. Konstruktionen ställde naturligtvis krav på läraren att planera verksamheten väl. Att försöka få en balans mellan gemensam och individuell undervisning var inte alltid helt lätt. Jag vill minnas att vi i trean i ämnet historia fick börja med Gustav Vasa för att ligga i fas med fyrorna. Året efter började vi läsa om stenåldern - en inte helt optimal ordning som bidrog till viss förvirring!

Som tävlingsarena var skolformen perfekt för mig. Att lära sig saker utantill och att kunna läxan som "ett rinnande vatten" premierades. Att prestera på skriftliga prov var jätteviktigt. Jag var en mycket flitig läxläsare och klarade kraven med glans. Särskilt stolt kände jag mig de gånger när läraren inför klassen meddelade att jag, som då gick i femman, varit bäst av alla på gemensamma prov. Tänka sig att ingen "sexa" hade bättre resultat!

Skolan fortsatte med fyra år i realskolan och tre år i kommunalt gymnasium. Ökade krav och tilltagande prestationsångest kännetecknade gymnasieåren. Jag var visserligen bland de bästa i klassen men långt ifrån bäst. Och matteresultaten var en konstant källa till missnöje. När det var skoldags efter ett härligt lov kändes det motigt och jag gick in i en period då jag regelmässigt kände mig ”låg”. Drömmen om att ta studenten och ett hägrande vuxenliv var den drivkraft, som gjorde att jag kom vidare.

Efter dessa tolv skolår blev det fem år av samhällsvetenskapliga studier vid Stockholms universitet. Nu var det vuxenliv och frihet under ansvar. Att studera ett ämne i taget passade mig betydligt bättre än gymnasiets alla parallella kurser. Det var hårt arbete som gällde och det trivdes jag bra med.

Med betryggande distans till alla studieår kan jag konstatera att det hade varit bra att ha tillgång till dator för ordbehandling och informationssökning. Och då menar jag nutidens PC och Internet och inte museiförrådets Commodore 64 från 1982. Denna produkt var en rudimentär ordbehandlare som dåtidens pojkdatanördar mest använde för att spela spel. Men datorn uppmuntrade också användarna till att utveckla sina kunskaper om programmering mot bakgrund av att utvecklingen av standardprogram ännu inte tagit fart.

När man nu för tiden serveras uppgifter i media om gymnasieelever som ägnar sin skoltid åt ”facebookande” och datorspel kan man ju undra vart den s k utvecklingen är på väg.   

/Lars-Eric Antonsson

Aningen egendomligt kan det synas vara att välja en plansch från Västra skolan i Nyköping för att skriva om ett så levande ämne som biologi. Vad har väl läran om livet, levande organismer och livets processer, inbegripet studier av växter, djur och mikroorganismer, att göra med en gammal litografi av ett människoskelett?

Vid närmare eftertanke en hel del, faktiskt. Årgångar av skolelever har här fått grunden (eller man kanske kan säg skelettet) till fortsatta studier och viktiga kunskaper om människokroppen. På samma sätt som läkarstudenter får börja med att handgripligen genom obduktioner inpränta nödvändig anatomisk information (vilket framtida levande patienter nog ska känna tacksamhet för).

Visserligen tycks många av dagens skolelever tro att höjden av lycka är att bli musik-kändis eller programledare i TV. Men om de tänker litet längre är det mycket klokare att satsa just på ämnet biologi. Allt ifrån molekylärbiologi till ekologi är vetenskaper som i högsta grad kommer att forma deras framtid.

Vi som av biologiläraren under sommarlovet tvingades samla 90 pressade växter i ett herbarium såg det inte riktigt så. Och tyvärr har vi nog framtiden bakom oss.

När jag var sju år fick jag en ”rattkälke” i julklapp. Den var jag mycket glad för men den vintern var det dåligt med snö. Rattkälken fick stå i farstun mest halva vintern men i februari kom snön och då åkte jag mycket och länge. Det var så kul att med en gummisnodd sätta fast en ficklampa på kälken – då kunde man åka när det var mörkt också.

Fast färdtjänst blev det senare – när jag var tio år. Jag bröt vänsterbenet vid en cykelolycka i maj det året och fick vara gipsad fram till sommaren. Då byggde jag en lådbil och med den fick jag färdtjänst. Mina gulliga kompisar skjutsade mig i den där lådbilen – de hade en stång fastsatt bak på fordonet och jag fick styra vart jag ville. Jag minns att vi körde ut på skogsvägar och samlade svarta skogssniglar i lådbilens bagageutrymme och lekte med dem ibland. Men vi släppte ut dem efteråt.

Som tur är så har jag inte behövt använda mig av vanlig färdtjänst ännu men tids nog blir väl det också aktuellt.

Jag valde en kälke i museets samlingar. Det är en mycket speciell kälke. Den är tillverkad år 1890 och har ägts av Olof Palmes farmor. Medarna är utsirade och dekorerade bl a med smidda hjärtan. Den styrs med hjälp av en spak med svarvad träknopp och en remskiva som är kopplad till det bakre medparet. 

I museets samlingar finns många föremål från Olof Palmes farmor, Hanna Palme von Born. Du kan se dem här!

Gamla tiders ryttare och körkarlar klarade sig med enkla vägvisare, uppresta stenar eller märkta träd. Vi, dagens trafikanter, kan skatta oss lyckliga över mer avancerad färdtjänst i form av vägmärken, skyltar och ljussignaler. Utan dem kom vi väl aldrig till vägs ände…

Det var svenskar och fransmän som redan i början av förra seklet ville styra upp trafiken på gator och vägar. De förstod att bilismen skulle öka och kanske bli problem.

1916 presenterade svenska Kungliga Automobil Klubben ett förslag på trekantiga skyltar. Frankrike valde runda former. De två idéerna kopplades samman och så småningom, 1931, fick Europa en enhetlig standard vad gällde varningsmärken, förbudsmärken och andra typer av vägledning. En del finns kvar, andra har tagits bort eller förändrats. Många är helt nya.

Skolplanschen från Västra skolan i Nyköping visar gamla, bekanta skyltar, men vet du hur dubbdäcksförbudet ser ut?

Trafiksignalerna har också en historia. Den första ”stolpen”, en gaslykta med rött och grönt glas, lär ha satts upp i London 1860, för hästdroskornas skull. Den drogs runt manuellt. Vilken lycka när den första elektriska varianten monterades upp i USA, 1914! Eller…

 Visst var det kul att åka bob! Under första barnaåren - innan skidor och skridskor tog över – var det turerna i kälkbacken som lockade till vinterlek. Kälken med fasta medar utan manövermöjlighet styrde själv nerfärden efter markens ojämnheter och ibland slutade det med vådlig vurpa. Bobben kunde däremot någorlunda styras genom att främre delen av medarna vreds åt sidan med hjälp av kraftöverföring från en ratt.

Långt ifrån alla hade egen bob och ägaren till en blev därför särskilt populär. Den var nämligen vanligtvis fabrikstillverkad och inköpt medan en enklare kälke kunde vara hemsnickrad.

Backen blev en tummelplats för oss barn och bobben var roligast att åka på.

Så många som möjligt packades på för varje nerfärd.  Den som satt längst bak fick springande skjuta iväg från backens krön. Sedan bar det av. Om föraren satt fastklämd mot ratten försvårades styrmöjligheten och det kunde sluta med att ekipaget brakade in i videsnår som omgärdade backen. Klämda fötter, ben och armar var inte ovanligt, inte heller rispor i ansiktet med blodvite som följd. Någon kunde gråtande lämna backen och söka hemmet för tröst. Men skojigt var det! Och backade ur annat än för stunden gjorde ingen. Vuxna skulle säkert ha betraktat våra lekar som farliga men de fanns sällan med och kollade oss. Det är annorlunda idag då föräldrar ofta drar sina telningar på plan mark.

Boben på bilden fick Peter från Valla av sina föräldrarna 1961. Undrar om det gick lika vilt till för honom?

/Alf Lettesjö

Färdtjänst, detta ord som i dag uppfattas som väntan på bil, samåkning med okända, rundturer på stan för att plocka upp eller lämna av passagerare. Är det sedan en sjuktransport så är det inte nog med rundturerna och samåkningen man skall dessutom sitta upprätt och trångt för minst en timmes landsvägstransport.

Färdtjänst har funnits i alla tider. Ordet betyder tillgång till tjänster i samband med färd. En gammal romare kommenderade ut ett antal slavar som skulle kånka på bärstolen. Inne i bärstolens skyddade rum kunde passageraren läsa eller skriva. Det skall till och med ha förekommit att man kunde bjuda in en gäst. Vår kung Fredrik I skall ha bjudit in dambekanta i sin stol och Fredrik var inte någon romare. Missionärer och upptäcktsresande använde sig av samma typ av färdtjänst. Efter romarna kunde man ha färdtjänst under långa resor ombord på skepp, som hade sina fasor. Diligensresor på knöliga vägar hade sina fasor. Mozart har i ett brev till sin syster beskrivit smärtor som gjorde att han knappt kunde sitta på pianopallen vid kvällens konsert.

Vår åldersklass har sluppit denna typ av fasor. Visst fanns det träbänkar i tredjeklass vagnarna på järnvägen och visst stank bussarna av gengas- eller bensinlukt. Men det hade tagits stora steg inom färdtjänstområdet i alla fall. Passagerare plockades upp på bestämda hållplatser och stationer och ofta i rätt tid. Buss och tåg vilka framsteg.

Hur många fantasiresor har gjorts med det lilla tåget på bilden. Tåget kommer från Nyköpings första kommunala daghem ”Klockberget” som öppnade 1954. Loket har inte lyktor utan ögon längst fram. Det gör att loket kan se och berätta om resan.

Einstein har sagt att inget kan färdas snabbare än ljuset men han har fel. Med fantasi når man till främmande galaxer på sekunden. Ljuset behöver miljarder av år för att ses. Fantasi är en underbar färdtjänst och snabb är den. Ingen väntetid.