Quantcast
Channel: Seniorbloggen
Viewing all 1353 articles
Browse latest View live

Bröllop: Bala taklänges

0
0


Det var en gång – så börjar många sagor och det gör också den här.

Det var en gång en ung man som skulle gifta sig med sin käresta. Vigseln ägde rum i en röd liten landsortskyrka av trä. Brudgummen i svart kostym och bruden i lång, vit klänning. Hon hade en slöja över håret och högst upp en krona. Om det var en myrtenkrona får vara osagt.

Kyrkan var fullsatt för det var konfirmation före vigseln.

Ingångspsalmen började och paret skred sakta fram i kyrkgången. Nervositeten var påtaglig. Halvvägs upptäckte bruden att hon tappat näsduken som hon bar i handen. Hon vände och gick tillbaka och hämtade den. Hon återvände till brudgummen och intåget kunde fortsätta.

Framme vid altaret stod prästen. Han följde den vigselordning som gällde. Prästen läste före: Jag N.N. tager dig N.N. nu till min äkta hustru o s v. Brudgummen upprepade: Jag tager dig Unna Alla. Upptäckte att det blev fel och ändrade sig till Alla Unna. Bruden hette Ulla Anna. Till slut blev det rätt och de fick sitt vigselbevis och kunde tåga ut ur kyrkan som äkta makar.

Till saken hörde att den unge mannen ofta roade sig med att ”bala taklänges”.

Bröllopsgästerna hade svårt att hålla anletsdragen i ordning.

Bildens brudkrona bars av Märta Jansson när hon gifte sig med Oskar Axelsson i Vårdinge kyrka 1927. Det finns också ett foto av brudparet i Sörmlands museums samlingar.


Bröllop: Min Kerstin

0
0


Ett hett tema, speciellt aktuellt i juni 2010. Men vid åsynen av detta fina flickporträtt gick mina tankar till ett för mig mycket speciellt tillfälle. Det är nu för över 52 år sedan. Ett bröllop naturligtvis – Kerstins och mitt - i Nikolaikyrkan i Nyköping, den vackraste majdagen år 1958.


Hur kan jag associera till det när jag ser på konstnären A. Hoffstens sensuella porträtt i olja av en ung rödhårig, aningen fräknig, grönögd (?) flicka på några och tjugo? Målad 1919.

Jo , för min inre syn, har hon en viss likhet med min brud så som hon såg ut den dagen i maj. Det vill säga - innan hon klätt om till vitt och tagit på slöjan. Jag blir varm i hjärtat när jag ser bilden och tänker på min Kerstin.

Någon som liknar den nervöse yngling så som jag såg ut, i min något för stora, hyrda frack och hårt sittande krage, finns det ingen bild på. Inte vad jag kunnat se i föremålsarkivet. Och tur är väl det!

Målaren och tecknaren, Albert Hoffsten (1887-1927), kan man läsa om i Svenskt konstnärslexikon. Där står bl.a. att han studerade på Konstnärsförbundets skola i Stockholm, att han vistades i Paris åren 1911-1912, att han tillhörde sammanslutningen ”De unga”. Han var således en av dem som introducerade den moderna expressionismen i svenskt måleri.

Han har utfört många porträtt och i dem lägger han på de starka, lysande färgerna som understryker kompositionen och som är så typisk för hans generation.

Nymodigheter: Tapet på rulle

0
0



Nu sitter tapeten i våder, stadigt på väggen. Förr var den i stora sjok.

De första papperstapeterna i vårt land gjordes av s k lumppapper och i ark, 60 x 60 cm. Man sydde helt enkelt ihop bitarna och hängde upp dem. Tapeten trycktes i en enda färg och ett vanligtvis rokokoinspirerat mönster målades dit för hand.

1832, nästan hundra år senare, kom den verkliga nymodigheten – tapet på rulle. Bort med pappersarken. Fram för våder, papper av cellulosa och maskinell tillverkning.

Nu blev det fart i de svenska hemmen. Billiga tapeter kunde köpas i byns lanthandel. En affär i Västergötland erbjöd 400 olika mönster under slutet av 1890-talet. Kvaliteten var kanske inte den bästa, men vad gjorde det! Smutsig yta och bleka färger doldes snabbt och enkelt. Ett lager på 20 stycken olika tapeter var inget ovanligt.

Mönstren har varierat genom åren. På 50-talet var de i gråa toner och med geometriska former. Titta på bilden. Tapeten är typisk för tiden. Den har prytt hallen i det s k Eskilstunahemmet, en stor föremålssamling som skänkts till Sörmlands museum.

Och minns ni 70-talets medaljonger i vinrött eller brunt?

På senare år gäller enfärgat, gärna caffelattebrunt och stockholmsvitt. Fondtapeten är populär igen, liksom fototapeten. Man kan beställa sin egen med alldeles privata motiv. Vad sägs om att ha barnbarnet uppåt väggarna. Eller katten i jätteformat?

Nymodigheter: Allt har varit nytt någon gång

0
0



Glass var i början av 1900-talet nästan en nymodighet trots att konsten att frysa glass var nästan 2000 år. På den svenska landsbygden var det helt klart något nytt. Om nedanstående är sanning eller lögn kan jag inte ge några garantier för. Min faster som inte ens tålde första april-skämt har berättat detta.

Storbonden och nämndemannen Oscar Winston Mc Gregor hade lämnat de jordiska plågorna och gått till sällare jaktmarker. Det var begravning som avslutades med en rejäl middag med både fasta och flytande tillbehör, Oscars bror, Wilhelm Osborne, som var urgammal, lomhörd och något angripen av åldersberoende förändringar i övervåningen hade presenterat sig som ”likets bror” för övriga gäster vid begravningsmiddagen. Wilhelm Osbornes stora nöje var jakt. Han pangade med bössan så ofta han kom åt. Wilhelm Osbornes son Winston Wilhelm brukade plocka ur haglen ur patronerna när det inte var jakttid. Wilhelm Osborne förstod aldrig varför han aldrig träffade något på sommaren, medan det blev en och annan hare någon gång under vintern.

Det var nu begravningsmiddag. Förrätt och huvudrätt hade avätits och det var dags för desserten. Desserten var en nymodighet, det var glass. Wilhelm Osborne hade aldrig ätit glass. Eftersom han var likets bror hade han prostens fru vid sin sida vid middagsbordet. Glassen bars fram i en stor skål och gästerna tog för sig. Wilhelm öste in en sked glass i sin mun, eftersom han inte hade några tänder i munnen blev det en våldsam reaktion. Wilhelm fäktade till med skeden och en klump av glass for genom luften och hamnade i urringningen på prostens fru. Hon flög upp med ett ylande och försökte hinna ifatt glassklumpen innan den hunnit för långt, ”men Wilhelm Osborne vad gör du” skrek hon. Wilhelm svarade, ”i din urringning har endast Otto rört”. Otto var prosten. När man senare frågade Wilhelm om vad som hänt sa han att det var ju inte konstigt att han ryckt till med skeden för ”gröden var ju kall som is”.

Bjud aldrig på nymodigheter på kalas och håller er långt borta från prostens fru.

För att inte någon skall känna sig utpekad har jag ändrat namn på släkten. Den har anknytning till Skottland och nästan alla inom släkten har engelskklingande namn.

Glassmaskinen på bilden är nog för modern för denna historia. Den drevs med elektricitet.

Då glass var nymodigt drogs den för hand. Det som skulle frysas var omgivet med en blandning av is och salt.

Nymodigheter: Telefoner i takt med tiden

0
0



När den här telefonapparaten var ny (modellen fanns redan i början av 1900-talet) sågs den säkert som en stor innovation. Man lyfte på luren och vevade ett par varv på veven för att komma i kontakt med ortens telefonstation och be att få bli kopplad till ett visst nummer eller en firma som hade ”namnanrop”. Kopplingen skedde manuellt med sladdar i en växel, ett värv som gav utförerskan ett icke obefogat rykte att vara traktens mest välinformerade. När samtalet var slut lade de sålunda sammankopplade på respektive lur och vevade ett par varv som tecken på att sladdarna kunde dras ur igen.

Denna typ av telefon förekom ofta i 1930-och 1940-talets pilsnerfilmer, där Thor Modén spelade en stressad, cigarrökande och telefonrytande grosshandlare eller direktör. Med fingerskivans, den så kallade petmojens, entré på bakelittelefonen kom också automatväxlarna och en ny tid randades med mindre möjligheter till dråpliga förväxlingar.

Sedan följde nymodigheter som den klassiska Kobran med lur och apparat i samma enhet, Diavoxen med numrerade knappar i stället för petmoj och så småningom trådlösa telefoner. För att inte tala om mobiltelefoner, till en början i mycket bamsiga format och efterhand allt mindre och tunnare – men samtidigt allt mer innehållsrika. En mobiltelefon som inte kan hjälpa till med något annat än samtal går nog inte att sälja år 2010. Ibland kan det verka som om den funktionen är en tilläggstjänst.

Men nog är det egendomligt att ju bättre (?) telefonerna blir, desto mer tid måste vi ägna åt att knappa in en massa siffror för att komma till rätt avdelning eller tjänst – för att därefter få vänta i en kö som nummer 84 och få veta att det strax är vår tur. Sådant hände inte med telefonen som inledde denna betraktelse.

Nymodigheter: Sommar, sommar, sommar...

0
0



”Sommar, sommar, sommar” hörs på stranden, i trädgården och i bussen. Det är signaturmelodin till radioprogrammet ”Sommar” som sändes första gången 29 juni 1959. Det var Tage Danielsson som kom med idén till programmet och som producerades av Jörgen Cederberg, som också var den första sommarprataren.

Programmet har fått väldigt hög status och den som erbjuds att vara sommarvärd blir alltid uppmärksammad. Första och sista programmet för säsongen har högre status än övriga. I många år stod Torsten Ehrenmark för finalen. Efter hans död tog Lars Ulvenstam över sista platsen.

Att detta program blev och är så populärt kan nog till mycket stor del tillskrivas transistorradion. Den var en verklig nymodighet på 60-talet. Det var otroligt att kunna lyssna på radion ute i naturen. Glädje för många men förtret för vissa som kände sig störda om ljudvolymen blev för hög. ”Vän av ordning” fick många anledningar till att skriva insändare om den förfärliga musiken som strömmade ut över nejden.

Den första transistorradion utvecklades av ett amerikanskt företag år 1954 och redan 1959 såldes en halv miljon apparater i Sverige.

År 1956 tilldelades Bardeen, Brattain och Shockley nobelpriset för sin upptäckt av transistoreffekten. De bidrog verkligen till en nymodighet som revolutionerade den tekniska utvecklingen.

Nymodigheter: Vem stickar raggsockor nuförtiden?

0
0



En sådan här stickmaskin använde min mamma på 1940-talet och hon behöll den även under 1950-talet men då stod den tyst i ett skåp och förbryllade mig. En nymodighet som förlorat i aktualitet!

Men på 1940-talet gällde det för henne att sticka strumpor för eget hushåll. Och även att höra efter hos stora släkten om det möjligen var någon som kunde lägga en slant för ett par rejäla raggsockor. Min mamma hade ont om egna pengar och tog vara på varje möjlighet att tjäna något litet till hushållet. Hon hade skaffat maskinen – troligtvis redan på 1930-talet - då den lanserades som en nymodighet, värd att skaffa om än på avbetalning. Den kunde ju snabba på raggsocksstickningen avsevärt.

Bilden visar en rundstickningsmaskin av okänt märke. Den är avsedd att monteras på ett bord. Den har cylinderformat stickverk med krokförsedda nålar. Vevanordningen – vevandet utföres för hand – är vertikalt placerad. Maskinen har en dekor av guldfärgade slingor samt text av okänt innehåll!  Förmodligen annonsnamnet.

Det finns tillbehör – vikter och spolar för garn. Men som sagt – en nymodighet som allmänheten förlorat intresset för. Vem stickar raggsockor nuförtiden?

Nymodigheter: Nya tider

0
0


Samkönat äktenskap, homoäktenskap, äktenskap mellan två personer av samma kön.
Den 1 maj 2009 infördes nya regler i äktenskapsbalken som innebär att två personer av samma kön kan ingå äktenskap på samma villkor som par av olika kön. Samtidigt upphävdes lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap.

Det är väl nymodigheter.

På Raspen finns en tårtdekoration av plast, två män sida vid sida. Den ene klädd i svart, den andre i grått. Tillverkade 2007. Olssons Brödbod Nyköping har sålt dekorationen.
Måste väl vara bland det nymodigaste som finns på föremålsarkivet.

Lägger inte in några synpunkter på föremålets användning, men lider inte av någon homofobi.

Nya tider.

Seniorbloggarna önskar alla läsare en trevlig sommar!

0
0
Vi är tillbaka med nya roliga och spännande inlägg i augusti, väl mött då!

Favorit i repris - Grymt: "Kampen är avslutad"

0
0


Detalj av tavla, "Hök och nötskrika", Bruno Lijlefors (år 1895). Deposition från Nationalmuseum.

Vill man skämta om det grymma kan det redovisas hur kräftorna har det!

Hans ögon syntes tårar pressa,
då de i kitteln sprattlade.
”Nej, ingen dör så grymt som dessa”,
skrek han, ”ty de dör levande”.
(Kellgren: Dumboms leverne)

Men så fann jag bilden ovan och på museets registerlapp står att detta är en oljemålning från 1895 signerad Bruno Liljefors. Den ingår i Ester Lindahls samling som ägs av Nationalmuseum men i sin helhet är deponerad på Sörmlands museum.

Bruno Liljefors (1860-1939) var en erkänt skicklig djurmålare som kunde skildra bland annat fåglar i korrekt relation till deras miljö. Han var speciellt förtjust i att skildra djur i kamp där han fick avbilda våldsamma konfrontationer mellan predatorer (dvs. djur som dödar och äter andra djur) och bytesdjur. Det tilltalade hans fantasi och han har gjort många sådana målningar. En del vill hävda – alltför många.

På denna målning har en duvhök slagit ett byte, en hönsfågel(?), och börjat kalasandet så blodet färgar snön röd. Med kraftiga klor håller höken fast bytet och konstnären har fångat bilden när rovfågeln är säker på att livet är släckt och gör en paus i dödandet. Kampen är avslutad – det är obarmhärtigt – det är GRYMT!

Fotnot:
Fröken Ester Lindahl (1868-1920).  Hon ägde Norrby säteri i Sörmland och sammanförde under början av 1900-talet en konstsamling av mycket hög klass.

Favorit i repris - Skola: "Pling, pling, pling"

0
0


Skolklockan ringer. Lektionen kan börja.

På min tid när jag gick i skolan, på landet. B-skola. Fröken stod på trappan och ringde i klockan. I tamburen fick vi ställa upp i led och tåga in i klassrummet, stå kvar i  gången mellan bänkarna tills fröken sa till att vi fick sätta oss. Psalmsång (Din klara sol går åter upp). Bön. Givetvis stod vi upp under tiden. Sitta ner igen. Upprop, om alla var närvarande.

Dagens första lektion kanske var religion, då var det att vi (elever) kanske lärt oss en psalmvers utantill och fick redovisa genom att läsa upp den, givetvis stående bredvid sin bänk. Hade som barn lätt att lära mej utantill vilket var min bleka räddning när jag en gång läst på fel psalmvers. Fick börja läsa och läste vad jag trodde var rätt, men när jag läst färdigt säjer fröken, det var bra läst, men fel psalm jag lärt mej. Ja, ja det var bara att sätta sej ner och blyg och skamsen som jag var.

När sen alla läst upp den rätta versen, viftar jag och knäpper med fingrarna, ”fröken, fröken , nu kan jag den”. Fick tack och lov läsa den, helt rätt, hade lärt mej den under tiden mina kamrater läst upp sin version. När det sedan var dags för examen eller rättare sagt skolavslutning för terminen och föräldrar och överläraren var på plats, talade fröken om hur duktig jag varit och jag fick läsa psalmversen på nytt. Vem var stolt då??? Gissa 3 gånger. Min kära mor och jag. Ja, helt rätt. Kan den fortfarande. ”En dyr klenod en klar och ren, vi unnats här att äga.” Däremot har jag glömt den vi egentligen skulle lära oss, visst är det märkligt.

Skolan var inte så trevlig alla gånger, som jag tidigare sagt var jag blyg och ett bra offer för mobbning som var lika svårt då som nu, det var inte bättre förr. Ett ämne som jag var bra i var sång/musik, hur jag nu tordes detta. Andra ämnen var, svenska, uppsatsskrivning, välskrivning. Det värsta ämnet var lek/ idrott, hade astma och orkade inte som mina skolkamrater springa, spela brännboll, åka skidor eller vad det nu var. Jättejobbigt.

Det är också väldigt jobbigt när jag tänker tillbaka på den tiden. Träffade för cirka 20 år sedan en kamrat, han kände först inte igen mej när jag presenterade mej. När vi pratat en stund och jag refererat till vissa händelser känner han igen mej och ber om ursäkt att han med flera inte varit så snälla mot mej under skoltiden. Fick en form av bekräftelse och revansch då.

Skolklocka (handklocka) av brons, svarvat trähandtag. Metallknopp högst upp på handtaget. Gåva från Gripenskolan Nyköping. Förvärvsdatum 1966-09-01. Måste säja att den faktiskt är ganska tung, hur tung var den då inte för ett barn, för det var ju så att varje vecka var någon elev ordningsman och skötte om ringningen vid rasterna eller märke de inte det, ett förtroendeuppdrag som det var, det gick på tur att vara utnämnd som ordningsman och faktiskt var det jämställt, även flickorna blev utnämnda till uppdraget.

Har som vuxen gått en hel del kurser inom mitt yrke, men det är en annan historia.

Man blir aldrig för gammal att lära.

Favorit i repris - Livets krydda: "Kaffetåren den bästa är"

0
0


Kaffet har en särskild plats i våra hjärtan. Det lugnar eller piggar upp och forskning visar nyttan av en lagom dos varje dag.  Sätt på pannan!

Av allt det goda som man förtär
bland alla jordiska drycker
ju kaffetåren den bästa är.
Den skingrar människans nycker.
Den styrker kroppen, den livar själen,
den känns från hjässan, ja - ned i hälen.


Versen visar hur kaffet hyllats i Sverige. Den framfördes 1846 i en revy av Mauritz Cramaer. Hundratjugo år senare skriver Tore Lagergren några rader om att Kaffekaffetåren den är bra, kaffekaffetåren varje dag... Harry Brandelius sjöng in dem på skiva.

I förmögna hem drack man kaffe redan på 1700-talet, men under vissa perioder fick inga bönor importeras. De styrande var rädda för att spekulationer skulle orsaka ekonomisk kris. Det sägs också att bönderna genom förbuden kunde hämnas inskränkningarna mot husbehovsbränningen. Det sista kaffeförbudet upphörde 1822.

Sedan 1800-talets mitt är kaffet en svensk nationaldryck, en allemansvara som många kan njuta av. Till en början rostades och maldes bönorna hemma i köket.  Kaffepannan tillverkades av koppar, senare i emaljerad plåt och aluminium. Somliga försågs med en fals. När några spisringar på järnspisen tagits bort kunde kaffet kokas över öppen eld. Kaffepannan på bilden har dock inga spår av lågor. Emaljen är rätt oskadad. 

Jag minns kaffedoften från min barndom, och förberedelserna … Det var vi barn som skötte malandet, när mormor skulle sätta på pannan. Man placerade kaffekvarnen stadigt mellan knäna och drog veven runt, runt i all oändlighet. Morfar drack sedan kaffet på fat. Han drog in den bruna drycken genom en sockerbit, placerad på kanten, och suckade belåtet. Och likadant gör väl vi när vi njuter av vår vuxenvälling (caffelatte) eller ”trollar fram” en kopp espresso ur kaffemaskinen.

När handeln började sälja både rostat och färdigmalet kaffe förenklades tillvaron. Vi fick nya tillagningssätt. Mamma och hennes syjunta pratade ofta om fördelen med att brygga - och om Melitta-filter. Melitta, som var gift Benz, var tyska. Hon tyckte illa om att få sump i munnen när hon drack kokkaffe. Efter många filtreringsförsök kom hon på lösningen - att borra små hål i botten på en behållare och sätta en bit läskpapper över. Så på med kaffe och hett vatten! Melitta fick patent på sin ”droppmetod” 1908, men var egentligen inte först. I Sverige testade kaffehandlare Grafström en pappersfodrad tratt redan 1850.

Carl von Linné ansåg att kaffet var ett gift. Och många håller med honom. Trots detta - en undersökning visar att tre till fem koppar kaffe per dag halverar risken för demens. Men man kan se spöken och få hallucinationer efter sju!

Favorit i repris - Glas: "Innan Sverige bytte back"

0
0


En god vän till mig brukar hävda att en bygd utan bryggeri är en bygd utan kultur. Dessvärre har ju utvecklingen inom den branschen varit starkt centralistisk. Särskilt många bygder med eget bryggeri finns inte längre, och urvalet av inhemska ölsorter är tämligen begränsat.

   När de lokala bryggerierna levererade sina varor med häst och vagn, eller så småningom med stånkande motorfordon, förvarades öl- eller pilsnerflaskorna i hederliga kvadratiska backar av trä. Standarden var 5x5=25 flaskor i varje, men det lär ha funnits backar som rymde 50 flaskor. Ölutkörarna var starka farbröder som lätt langade över sina varor till specerihandlare, kaféägare och restauratörer.

   Även här gjorde emellertid den tåliga plasten sitt intåg och lättade bördan något. Dock rymdes fortfarande 25 flaskor öl eller läskedrycker i backen. Men tomma backar kom inte  tillbaka till bryggeriet i den omfattning som förväntats för nya leveranser. I heminredningstidningar kunde man nu se hur plastbackarna i stället användes för förvaring av allehanda ting. Särskilt populärt var det samla lp-skivor av vinyl i dem. Måttet var perfekt.

   I början på 90-talet kom en logistisk revolution, som skakade om i hela kedjan från bryggeri till ölkonsument. Sverige skulle byta back, förkunnade den omåttligt populäre ishockeyspelaren Roland Stoltz i en stor och uppmärksammad annonskampanj. I stället för den kvadratiska ölbacken med plats för 25 flaskor gick man över till en rektangulär för 20 flaskor. Möjligen till glädje för utkörarna, vars krafter kunde besparas. Men omställningen måste ha varit en gigantisk utmaning för dem som skulle hantera de praktiska konsekvenserna.

En helt annan historia är att allt mer öl numera dricks ur burkar som kan köpas på så kallade flak av papp.

Favorit i repris - Livets krydda: "En sådan här dag känns livet härligt"

0
0


Med den här utsökt vackra teaterkikaren i handen, själv uppklädd i en vacker aftonlänning och vackra smycken kan en operaföreställning vara en krydda i den vardagliga tillvaron. Kikaren är av pärlemor och ligger i ett svart läderfodral. På insidan av locket står det Stockholms Opera. Kikaren skulle nog användas mest för att kolla in andra damers toaletter och smycken, eventuellt också om det finns någon kändis bland publiken.

Det finns en annorlunda kikare som leder mig närmare livets krydda, nämligen tubkikaren. Det är den typ som man kan se entusiastiska ornitologer ställa upp för att beskåda någon stackars fågel som förirrat sig till en plats där den normalt inte brukar förekomma.

Toppen är att en tidig vårmorgon - helst något före soluppgången - bege sig till en slättsjö i Mellansverige. Klädseln är oöm och helst diskret grågrön för att kunna smälta in i naturen.

Bagaget är en tubkikare på stativ och en fältkikare av god kvalitet. Tungt att bära, men viktigt för att få god utdelning av utflykten.

Väl framme vid målet gäller det att välja en bra plats med god utsikt över såväl öppet vatten som vassar och åkrar och ängar runt sjön. Nu kan skådandet börja.

I den tidiga morgontimman hörs kväkanden och kvirranden från diverse sim- och dykänder.

Där ligger stora flockar som ibland kivas lite med varandra. Snart lyfter en brun kärrhök med ett gnälligt läte från sitt gömsle i vassen. Över ängen vid strandkanten vinglar några tofsvipor runt i solskenet. Efter någon timme sjuder hela sjön av liv.

Helt plötsligt lyfter alla fåglarna från vattnet under ett förfärligt skriande. En havsörn seglar in på sina mäktiga vingar på spaning efter ett lämpligt byte. Det blev inget den här gången men kanske när änderna återvänt ner på ytan igen. Han sätter sig på en vassrugge och väntar på rätt tillfälle att slå till.

Nu hörs ett kacklande från skyn. Det är gässen som vaknat och lämnar sin sovplats i någon sjö söderut. De fortsätter sin flytt mot norr. Flock efter flock ordnade i plogform passerar över sjön. Flyttsträcken fortsätter i flera timmar. Hur många gäss finns det egentligen?

En sådan här dag känns livet härligt. Detta är verkligen livets krydda.

Favorit i repris - Ljus: "Varde ljus"

0
0


Rubriken är lånad ur Bibeln 1:a Mos. 1: kapitlet vers 5-6. Men vad i all världen har det med en gammal bikupa att göra?

Förklaring följer efter en längre inledning som inte har ett dugg med ljus att göra men väl något om bikupor. Min farfar var en intresserad amatörbiodlare. På vintern när det inte fanns nektar fick bina sockerlag. På sommaren flög de omkring som yra höns och letade efter blommor, hittade de ingen blomma kunde det gå bra att sticka ett litet barn.

Ibland svärmade de, då fick farfar rota runt i svärmen för att leta upp drottningen eller visen som det heter. Det var hon som fått kupan att svärma. När hon var funnen gick hon en sorglig död till mötes och nu kunde de andra bina återföras till sin gamla kupa. Det hände också ibland att hela svärmen flög iväg så långt att man inte kunde hitta dem. Om det fanns en tom kupa kunde svärmen få bosätta sig där och då fick drottningen leva.

Fram mot hösten skattades bikuporna på all honung som de flitiga bina samlat ihop under våren och sommaren. Om man vet hur lite honungsämnen ett bi kan frakta hem på en flygtur blir man imponerad av deras arbete och energi.

Honungskakorna som samlats in skulle nu slungas. Slungan kan man kalla för en handdriven centrifug. För att honungen skulle komma ut från honungskakan var man tvungen att först skrapa bort förslutningen på cellerna som var gjord av bivax. Detta bivax samlades i en skål så att resthonungen kunde rinna av. För barnen var det godis att stoppa en bit av vaxet i munnen och suga i sig honungen. Sött och gott var det men det fanns ett visst problem med det. Om man råkade svälja ner lite halvsmält vax reagerade magen på det mest otroliga sätt. Det tog dagar innan den hade återhämtat sig.

Nu hade man alltså honung i slungan och i kannor och burkar. Bivaxet hade man samlat i en skål, ja inte det som ungarna hade lyckats svälja. Nu närmar vi oss ljuset, vi kan se ljuset i tunneln så att säga.

När vi var katoliker här i landet så fick det inte finnas andra ljus på altaret än vaxljus. Vaxljus görs av bivax och när de brinner luktar det varm honung om dem. Det fanns inte så många biodlare här i norden på den katolska tiden, så det var ont om vax och det som fanns var dyrt. Påvarna var emellertid ganska pragmatiska, så i brist på vaxljus kunde det få gå med talgljus eller tranlampor i allra yttersta fall dög även en pärtsticka.

Som ni ser så kan ljus och bikupor ha vissa anknytningspunkter och tack vare invånarna i kuporna så Varde Ljus.


Kalas: När man mår kalas

0
0

 

Nyköpings Gästabud var som bekant inte något trevligt kalas. Därför är det en aning besynnerligt att kommunen marknadsför sig som Gästabudsstaden och har en nyckel som symbol. Lika historielöst synes det vara att Nyköpings Bryggeri på 1950-talet sålde ovanstående Gästabudsöl i olivgröna flaskor. Var ölet månne förgiftat?

   Nej, på riktiga kalas ska det vara kalasmat som ger kalaskula, gärna i sällskap med en kalaspingla iförd kalasbyxor. Dagen efter kalaset är det förhoppningsvis kalasväder och – vintertid – kalasföre för skidåkning. Efter allt detta mår man kalas – precis som denne skribent inför några veckors sommarlov från bloggandet. Vi ses igen när det är dags för kräftkalas med de drycker Albert Engström ansåg nödvändiga i sammanhanget. Alltså inte bara öl som på Röde Orms tid.



Kalas: Med kräftor

0
0



Kalas, det är trevligt att få inbjudan till. Det är kalas. Finns många olika sorters kalas. Barnkalas, saftkalas, bullkalas, kaffekalas, vårkalas, sommarkalas, knytkalas, julkalas, nyårskalas, födelsedagskalas, bröllopskalas osv, osv, osv i all oändlighet. Kalas, fest, party, ta alla tillfällen som bjuds till att kalasa.

Kalas med kräftor. Premiären var förr i tiden andra onsdagen i augusti månad, den dag då man tidigast fick börja fiska och sälja kräftor, detta på grund av att den svenska flodkräftan skulle utrotas. 1993 av skaffades regeln av Fiskeriverket. Nu kan det vara kräftkalas året om.

Inte riktigt lika roligt att sätta på sej en pappershatt, kräftprydd haklapp, tända kulörta lyktor, sjunga snapsvisor en kulen februaridag som det är en kväll i augusti. På Sörmlands museums föremålsmagasin Raspen finns en servis från Rörstrand-Gustafsberg tillverkad 1905-1914.

Skål av vitt porslin, fötterna bildas av 3 röda kräftor med utspretade klor. Övre kanten är röd. 6 st tallrikar till kräftservisen av vitt porslin. Kanten dekorerad med 3 röda kräftor.

Fint med riktigt porslin, men väldigt opraktiskt, det blir ju som bekant en hel del skal och sånt vid kräftkalas. Porslinet kan användas till all den andra maten som brukar serveras vid detta tillfälle. Tur det, för kräftor tillhör inte mina favoriter, men att gå på kalas däremot är en mycket stor favorit.

Kalas: Mat och dryck

0
0



Ett härligt ord! Betyder egentligen ”sammanförande” – kommer av latinets collatio – men också ”måltid”.

Bilden visar inledningen till ett bondkalas – gästerna kommer med förningen. Det kommer att vankas mängder av mat och dryck. Det finns i litteraturen massor av mer eller mindre våldsamma kalasbeskrivningar där man startar tidigt på dagen och vartefter dryckesintaget ökar, framemot kvällen inser, att de flesta deltagarna befinner sig under bordet eller på väg dit. Ett sådant kalas får då tillägget ”fylle-” – det är inte helt rumsrent i våra dagar! Man kommer osökt att tänka på Fritiof Nilsson Piraten vars novellkonst bjuder på makalösa kalasskildringar.

Men tänker man istället på ”barnkalas”, då är det ballonger och godispåsar – de senare delas ut efter det att tårtan intagits. Kanske en smarrig pannkakstårta med jordgubbssylt och massor av grädde. Då är drycken av det oskyldigare slaget – men det borgar för många påfyllningar.

Ser man till ett kärnfullt ordstäv,  så kommer jag att tänka på:

”ska det vara kalas, så ska det vara kalas!” – sa kärringen, och stekte den andra sillen också!

Kalas: Ni menar väl riktiga gillen?

0
0



Kalas betyder för mig saftkalas, kalasbyxor, regniga födelsedagskalas med massor av mygg. Kalas ynkligt och småttigt, nej ett riktigt gille skall det vara. Inte äldre tiders skrågillen där var det nog festligt ibland, men för det mesta begravde man en medlem och konserverade den kvarlämnade änkan.

Det där med att konservera änkan har inget med våra konserveringsmetoder att göra. Konservera änkan betydde att hitta en ny äkta man åt henne, han skulle vara verksam inom skrået. Nej, ett riktigt gille skall innehålla massor med mat, dryck, sång och dans, det är det som skall ersätta det uddlösa kalaset.

I Skåne har man rätt uppfattning om vad ett gille skall innehålla. Ålagillet på hösten är med sina sju olika anrättningar av ål är ett gille med klass. Gåsagillet vid Mårten är inte heller att förakta. Matglada skåningar påstår att gåsen har felaktig storlek. ”Det är för mycket för en och för lite för två personer”. Men svartsoppa, gås och äppelkaka räcker i alla fall som lite grund.

Ett gille som inte får glömmas bort är julagillet. Nackdelen med dessa gillen är att man blir fruktansvärt mätt och av någon underlig anledning blir man så trött i huvudet dagen efter.

Det där sista leder tankarna till kronkåsan på kortet. Drack man ur denna i ett drag blev man nog bland annat trött i huvudet. Nu var det inte så att en man tömde stånkan. Alla manliga gäster drack välkomstskålen ur denna stånka.

Kronkåsorna kommer mestadels från Finland men även från norra Sverige. De finska kåsorna kunde man sticka in huvudet genom kronan, på de svenska var detta inte möjligt. Jag skulle tro att man spillde på sig när man drack ur en svensk stånka. Kåsan på bilden kan vara så gammal som från 1500-talet.

Sju sorters anrättningar på ål är det möjligt, ja här kommer en uppräkning: ålsoppa, salt ål, inkokt ål, stekt ål, rökt ål, halmad ål och luad ål.


                      Skåne är ett härligt land
                      Skåningar är folk som kan
                      Äta mycket mat och god mat
                      Och mat i rättan tid


Kalas: Kaffetår

0
0



Bröllop, begravning, dop eller 50år i byn. Det betyder stort kalas med mat och dryck i riklig mängd. Givetvis skall det serveras kaffe med maffig tårta till.

För att koka kaffe till alla gäster behövs en stor kaffepanna. Oftast krävs en större panna än den jag fann i föremålsarkivet. En riktigt stor kalaskaffepanna finns ofta hos någon i byn och den lånas ut när det är dags för storkalas.

Den här historian har jag hört berättas. Om den är sann eller om det är en vandringssägen får vara osagt:

Det pågick ett stort kalas i byn och så småningom kom kaffet fram på bordet. Gästerna började smutta på det, men man tyckte det smakade lite underligt. Men på kalas klagar man inte öppet på förtäringen.

Dagen efter uppdagades orsaken till smakupplevelsen. När sumpen tömdes ut hittade frun i huset två par yllevantar. Det var förklaringen till den underliga smaken på kaffet.

Det var två småflickor som hade hämtat den stora kannan i granngården. Det var vårvinter och ganska varmt ute. De blev varma om händerna och lade därför vantarna i kaffepannan. Och där blev de kvar.

 

Viewing all 1353 articles
Browse latest View live